Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

Hemma i byn nära skogen har livet ett annat tempo. Fanny både andas ut och andas in. Hon kan förundras över de nya stora husen där unga familjer bor samtidigt som hon knappt ser några människor. Men de finns. I stugor och radhuslängor hälsar Fanny på. Hon kör runt i trakterna och gör intervjuer. På den lokala bensinmackens kafé sitter gubbarna, ett sorts landsbygdens dagis för daglediga äldre, ofta udda män. Barndomsvännen Klaus med sina skrotbilar och sitt skiftesarbete visar sig vara en fiffig och mogen människa som dessutom blir en ställföreträdande fadersgestalt för Sam.

Fanny ordnar och donar. Saker och ting faller på plats i en ny vardag. Väninnan Nettan kommer resande från Helsingfors – den väntade kulturkrocken uteblir och istället föds en genuin fascination – och de går på fest med lokalt band på hemmagjord utescen i trolsk sommarnatt. Bil ordnar Klaus, de går tillsammans på en flummig kurs i ryggymnastik och Sam lär sig köra moppe längs vägar i skogen.

Men allt oftare överväldigas Fanny av minnen. Ånger och dåligt samvete. Pappa Olof, som börjar smått tackla av, är trygg och välmenande men vill inte tala. Minnena av den milda mamma Anja sjuk i cancer plågar henne. Någon säger att döden har cancern i släptåg.

Fanny blir alltmer upptagen av sitt enda syskons, den yngre brodern Mats död i en smitningsolycka på byvägen. Ett trauma som tvingar Fanny att börja nysta och fiska efter ledtrådar. Den (o)skyldiga lever helt nära dem. Eller? Men när sanningen verkligen avslöjas och ord uttalas, blir det andra obehagliga överraskningar. Vad ska Fanny göra? Sanningen i all sin ynkedom befriar inte. Det blir för mycket. Fanny bokstavligen duckar och tyr sig till en falsk tröstare som så många andra före henne. Hon stänger in sig, sjukanmäler sig, intar sängläge. Fanny försöker upprätthålla ett sorts sken inför Sam men under sängen växer mängden tomburkar …

Men i byn där årtiondenas skuld och skam blivit varbölder och förrödda liv, finns också hjälpande händer och stöd. Fanny behöver inte göra allt; andra tar mått och steg som måste tas. En dag stiger hon upp och tar tag i sin dag. Hur det sen än blir så skipas rättvisa och Fanny (och Sam) kan gå vidare på sin livsväg.

Handlingen innehåller många paralleller. Det är syster och bror samt bror och bror. Det är mamma Anja och Fanny men också Fanny och Sam. Ensamt liv – självvalt eller påtvingat. Det är Fannys barndom och Sams. Fannys som inte vill tala med Sam, fadern som inte vill tala med Fanny. Vägen där Mats dog, samma väg som Fanny nu bor vid och rör sig på dagligen. Skogen som trygghet och skydd, andra gånger insnöad och ogenomtränglig. Då för länge sen kunde den gett skydd. Om, om inte vore.

Genom de många dialogerna matas händelserna fram. För det mesta skrivs replikerna på normsvenska men vissa ord på dialekt. Den inre monologen pågår ständigt hos Fanny som registrerar när någon överdriver sin dialekt för att kanske göra sig exotisk, hur förädrahemmet är fyllt med mängder med prylar, kläder i skåp och lådor eller hennes lilla irritation över att kaffet hos pappan smakar för svagt, närmast surt. En värme mellan Fanny och fadern kommer fram med enkla medel: till exempel att de krokar arm längs isig vårväg eller faderns egenhändigt gjorda goda kåldolmar och köttgrytor. Överlag är Ulrika Hansson skicklig på att skildra relationer över tid inom familj och släkt. Och by.

Fannys väg är en roman som jag tänker länge på efteråt. Språkbehandlingen och de noggranna detaljerna vad gäller människor och miljöer ger handlingen trovärdighet och äkthet. Det har skrivits om (österbottnisk) landsbygd på 2020-talet tidigare men Hansson tecknar fram hur det verkligen ser ut numera med tomma affärslokaler och nedlagda industrier. Grillen, pizzerian och gubbarna överlever längst.

Det finns många vägar. Vägar man aldrig velat ta, ångrat att man tog. Vägar kan vara farliga men som man ändå måste ge sig ut på. Vägar leder alltid vidare. Fanny går sin väg.

Similar Posts:

• Den sista tiden
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar
• Brev och svek
• Ved och potatis
• Längtan, lera och luft

Inget ska växa över mig är många gånger smärtsam läsning, inte bara för att Elin Grelsson tyvärr använder sig av uttjatade uttryck och schabloner – himlar som ”är tunga, våta filtar”, ett kärleksobjekt med ”varma händer” och blonda lockar som huvudpersonen ”får en ingivelse att dra handen genom”, för att inte tala om dikotomin ”världsvan snubbe” vs ”osäker tjej”. Men, vad som på riktigt blir smärtsamt i Grelssons skildring av nutid och klass är just det senare – trots att jag som läsare irriterar mig på hur det skildras och det faktum att Jenny är en så totalt självutplånande karaktär, är det omöjligt att inte bli drabbad av henne och de situationer hon möter i det att hon har en helt annan klasstillhörighet än det umgänge som omger henne i Stockholm. Trots nötta ord finns här riktiga känslor – som när Jenny åker hem och noggrant måste välja vad hon berättar om sitt liv i Stockholm, dels för att hon vill visa upp en polerad yta för sina föräldrar som inte vet mycket mer än Sörede och det arbetsamma liv de fört där, för systrarna som blev kvar – trots att de alla tre drömde sig bort i att flytta från Sörede när de blev äldre, dels för att intresset för hennes nya liv tycks vara så litet: ingen i Sörede verkar vilja förstå varför hon inte vill vara där, vad som egentligen lockar henne i Stockholm.

Lika utanför tycks Jenny också vara i Stockholm: vad som på ytan verkar vara ett ”lyckat” liv är bara skuggan av vad hon drömde om som barn, varje rum hon befinner sig i kräver ett berättigande från hennes sida, ett tillrättaläggande av sitt jag som är smärtsamt att läsa om. Man läser med en ständig vilja att ruska om Jenny, att be henne dra ifrån sin otrygga anställning där hon jobbar häcken av sig bara för att kanske få förlängning, be henne dumpa Sebastian som tycks vara tillsammans med henne för att hon, i egenskap av ”arbetarbarn”, tycks fungera både som ett uppfyllande av en slags fetisch från hans sida men också som en smekning av hans ego som man absolut inte vill unna denna självupptagna kultur/akademiker-kille.

I slutändan får Grelsson svårt att knyta ihop det. En annan bok hade kunnat fungera med det öppna slut som man som läsare lämnas med här, men hela premissen för Inget ska växa över mig är så pass tydlig i sin klassiska dramaturgi från början att man lämnas något snopen när texten, förmodligen medvetet, men ändock inte särskilt lyckat, lämnas därhän utan att läsaren har fått något riktigt avslut.

Similar Posts:

• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Hopplöshetens historia
• Psykologisk spänning och oväntade trädgårdsfynd
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?
• Dans och smärta

Romanen Glöm bort din saknad är Ann-Luise Bertells tredje roman. Den är en sorts fortsättning på hennes första roman Vänd om din längtan (2016) men kan läsas helt fristående.

Den lilla familjen Rönnblom med mamma Maria, pappa Rikard och tvillingflickorna Marlene (Len) och Susan återvänder från Kanada till faderns österbottniska hemby. En by med långa åkrar och långa, röda bondgårdar. Välbeställt. Fet mylla. Förutom vid ån där gyttjan glibbar under fötterna. Ån som hotar stiga. Där ska de bo.

Det är början av femtiotalet. Hemma väntar en tjänst på banken för pappan och även ett hus som föräldrarna sänt hem pengar för att låta bygga. Men i huset bor andra människor (karelare). Uppseendeväckande klädd är familjen också. De får flytta in på vinden i bondstugan hos den svartklädda och gråa farmor som har flera hemmaboende barn, bland annat en liten lungsjuk son. Med tiden flyttar de in i sitt eget hus men det är vindpinat från alla håll och ligger nära ån. Lera överallt. Ladugården är för dåligt isolerad. Kor och kalvar far illa.

Högre upp på backen i en präktig gård bor faderns yngre bror Ener med sin osynliga fru. Farfar, som dog medan de var ombord på båten som tog dem över Atlanten, och som skulle ordnat en tjänst på banken åt sin son hann aldrig det. Fadern kommer sig inte för något utan läser mest om dagarna. När han tar sig till med något, såsom att harva, skrattar hela byn åt hans framfart med plogen. Han är ingen riktig bonde, ingen riktig karl. Han bygger inte på deras halvfärdiga hem. Spänningarna gentemot släktingarna stiger. De nattliga ljuden från föräldrarnas säng har upphört för sen länge.

Det pratas om dem i byn. Om “kläppen” som lämnat kvar i Kanada. Vem är det? Den äldre systern Lidia? Vem är hennes pappa? Byns kvinnfolk drar sig inte alls för att fråga. Mamman som är frånskild, som klär upp sig, som röker accepteras inte av farmodern, inte heller av bondmoran nästgårds med sina kafferep. Flickorna har “konstiga” namn. Går snett. Ser sura ut. Det är många fel på dem. I omgivningens ögon.

Men Len, som läsaren följer, växer, växer upp. Vill veta. Hon spionerar, lägger ihop. Sexualiteten, kroppen, känslorna som finns överallt. Hur blir barn till? Blödningarna; kommer hon att dö? Den inre elden hon själv har i sin kropp. Vad felas henne? Och kan en pappa bara försvinna? Lidia, systern i Kanada. Varför? I slutet av romanen har Len fått svar på livsviktiga frågor.

Hon följer tidigt med mormodern Margareta, som bor i byn Saktmodet. ”Mommo” som kan ”vända om längtan” hos djur och som Bertell skildrat skickligt i Vänd om min längtan . Tillsammans med mormor får Len för första gången se och tvätta en död kropp. Mormor vet råd; om käringarnas skvaller men också om kroppens tid; ge liv, leva, dö. Hon säger rakt ut: ”Jag ska dö”, ”Jag ruttnar”. Om människorna säger hon så sant: ”Det är bara att lyssna på dem, så talar de.” I slutet av berättelsen börjar Len vara vuxen och mormor har fått dö. Men som ”mommo” vill Len bli: liksom stå över allting. Låta allt flyga förbi. Men Len behöver ett yrke: sjuksköterskans.

Romanen är en utvecklingshistoria. Kvinnolivet får stor fokus. Även klass genom barnets ögon. Känslor uttrycks ofta med kroppen; hur den rör sig eller hur den stelnat. Ibland bryter känslorna fram starkt; pappan gråter änd över sig i höladan, ensamma morbror Axels hulkande och snorande på mormors begravning, Len som säger ifrån inför hela byn om vem som är far till karelarflickan Helmis barn. Mamman Marias dans till grammofonen är en magisk scen; hur hon kånkar hem sin stora grammafon på cykeln, letar i trunkar fram stenkakor med mörka mansröster och sedan dansar, dansar ”som en trollslända” i deras kök. Flickorna dansar. Dansar ut alla sorger, all längtan. Men grammofonen hamnar i natten i ån; den får inte finnas. Ån slukar dess sång, liksom ån stiger och svämmer in över deras – från förra kalla och enkla – hem. Leran tränger in. Nästan förgör det (dem).

Omslagsbilden med en trana som flyger i något grått, blått är gjord av Sanna Mander. Liksom haren som pryder Bertells roman Heiman (2020) symboliserar rädslan, symboliserar här tranan längtan. Den stora fågeln som flyger högt i luften, skyn över de österbottniska lerjordarna vår och höst blir en bild för Lens inre starka styrka och livsväg. Framåt.

Romanen Glöm bort din saknad berör mig mycket. Med ett enkelt, precist språk skriver Ann-Luise Bertell om en ung flickas liv och utveckling. Berättelsen om Len lägger sig i linje vad gäller miljöer och människor med Bertells tidigare romaner. Bertell skriver arketypiska berättelser som i hennes univers utspelar sig i Österbotten, i små byar. Egentligen kunde de utspelas överallt i världen. Det här är konst.

Similar Posts:

• Löjligt lycklig läsning
• Livets vägar
• Köttbullar är också omtanke
• Elofs och Olgas bok
• Att välja och skriva sitt liv

Boken  utspelar sig i San Francisco 1984-1985. Brytningstiden mellan 70-tal och 80-tal är fortfarande tydlig i den bohemiska staden trots att mitten av åttiotalet närmar sig. Det opolerade och fria hippiesamhället möter det glamorösa 80-talet i villaområdet Sea Cliff där de nyrika blandar sig med de som har gamla pengar. Husen är stora och historierna om de som bott där innan med känd bakgrund cirkulerar. Blåsten, havet och tidvattnet skapar en vild miljö mitt i den trygga villaförorten. Golden Gate-bron hägrar i bakgrunden och ekonomin är på stark frammarsch.

Eulabee och hennes bästa vän Maria Fabiola och resten av tjejgänget, Faith och Julia, är så där självsäkra och samtidigt osäkra som bara tonåringar kan vara. De väntar otåligt på att träda in i vuxenlivet med stor nyfikenhet och spänning. Alla har en stor önskan om att det ska hända något, vad som helst. Bara något sker.

Att vara på stranden och utmana tidvattnet är en återkommande sysselsättning och vet man bara hur man ska hoppa kan man komma ut på udden, annars väntar det skoningslösa havet med all sin kraft på att dra ut den som misslyckas.

Eulabee och Maria Fabiola har stenkoll på vem som bor var och vad som har hänt i vilket hus. Olikheterna mellan flickorna är redan från början tydliga. Eulabee vägrar låta sig styras och har en egen stark och okuvlig moral men håller sig mycket på sin kant. Maria Fabiola däremot är karismatisk, känslosam, egoistisk och van att stå i centrum. Hon har framförallt en vilja att skapa dramatik.

En dag ställer en man i en bil en fråga till flickorna och denna händelse leder sedan vidare till oanade konsekvenser för det innan sammansvetsade gänget. För Eulabee var mannens fråga om vad klockan var, just bara en fråga om tiden. För resten av tjejgänget och framförallt för Maria Fabiola gjorde han ett närmande och upplevdes som en farlig person. När polisen förhör tjejerna vägrar Eulabee ljuga som de tidigare kommit överens om och på grund av detta blir hon utfryst. Ingen svarar på hennes telefonsamtal, inbjudningar till fester dras tillbaka och hon går ensam till skolan.

När sedan Maria Fabiola en dag försvinner går tankarna hos alla förstås tillbaka till mannen i bilen. Polisen kopplas in och Eulabee förhörs om alla detaljer gällande hennes förmodade bästa vän som inte innehar den platsen längre. Är det någon i deras närmiljö som uppträtt misstänksamt? Polisens utredning fortsätter parallellt som Eulabee börjar göra egna antaganden och upptäckter.

2019 möts Eulabee och det gamla tjejgänget igen och minnen av det förflutna avhandlas. Alla utom Maria Fabiola är närvarande, hon försvann spårlöst efter en flytt och går inte heller att hitta på sociala medier. Av en slump korsas ändå Eulabee och Maria Fabiolas vägar igen och lite verkar egentligen ha förändrats i deras dynamik.

Vi vänder vågorna är en skarp roman som tar oss med in i det mörker som kan finnas under tonårstiden och som även kan följa med in i vuxen ålder och boken berör hur en enda händelse kan vända livet i oanad riktning.

Eulabee är dessutom en mycket intressant karaktär och Vendela Vidas skriftspråk fångar mig. Ofta är det en sak som framkommer i dialogerna men en annan, parallell dialog, som Eulabee har i huvudet som är fokus i texten. Eulabee är bitsk, smart och ofta väldigt underhållande.

Boken är laddat med ångest, klassklyftor, lögner och obekväma situationer utan att bli tung och pretentiös, en klart berörande läsupplevelse.

Similar Posts:

• Då och här och nu
• Skulle du våga ..?
• Att rita demoner
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?
• Livet på riktigt

Mickwitz utgår alltså från sig själv som person och tryggheten han skapat i sitt eget hem, samtidigt som han konstaterar att:

I all strävan till trygghet
finns ett mått av ondska.
[…]
Viljan till trygghet är en tro
som är oantastligt god och ond,
kategorier som då bebor en
och samma ontologi,
godska. Är dessa påståenden
sofism, envishet, lögner? Ja.

Dikterna består av klara tankar med en tydlig önskan om att komma framåt, komma någonstans, nå en ökad förståelse. Utan att för den skull gå i stå, snurrar de ibland på allt intensivare:

Jag kan inte ha rätt, jag trevar
mig fram med fel. Jag tvekar,
jag är långsam, jag
är osäker. Jag förstår
att jag inte förstår.

De sex diktsviterna följs alltså av en essä som även den tar som utgångspunkt det egna jagets behov av trygghet och hur det manifesteras i form av hemmet (som kan vara en metafor för nationen). De här resonemangen vävs sedan samman med andra tänkare, framför allt Franz Kafka och främst hans novell Boet.

Även om det inte finns några enkla svar (att lyfta fram frågorna är ju som bekant viktigare än att få fram svaren) och både nuet och framtiden präglas av mörker, finns i boken också utrymme för andning:

[…] för att vara vid liv
är eufori; det finns så mycket
i den här världen som
får mig att andas

Similar Posts:

• Havets visa
• Med ömhet inför varandet
• Om viljan finns – är det ganska naturligt
• Klart och säkert om osäkerheten
• Dikt värd översättning

Jag vet att hon fanns någonstans. Jag har hela tiden vetat att jag kom till världen enbart för att träffa henne. Och detsamma gäller henne. Hon kom till världen enbart för att träffa mig. Hon heter Line, hon är min kvinna, min kärlek, mitt liv. Jag har aldrig sett henne.

Sandor Lesters dagar ser likadana ut. Han åker bussen till fabriken om morgnarna, stämplar in och arbetar sitt pass. Lördagar spenderar han med Yolande, en kvinna han inte har några starkare känslor för, men som håller honom sällskap. All sin lediga tid ägnar han åt att tänka på Line, en idé om en kvinna, baserad på hans allra första kärlek. En morgon kliver Line på bussen på väg till fabriken.

Agota Kristof har en särskild fallenhet för att förmedla sällsamma historier där sanning och verklighet är flytande begrepp. Precis som i den hyllade trilogin som börjar med Den stora skrivboken, utspelar sig Sandors monotona liv i ett land utan namn där kriget finns någonstans i utkanten. Läsaren får veta att Sandor flytt till detta land när kriget kom till hans hemland. I detta hemland fanns också Line, hans första bänkkamrat i skolan, dotter till läraren, och Sandors första – kanske enda, kärlek.

Språket i I går är enkelt och rakt, men förrädiskt. Under ytan sveper enorma teman och historier fram som stora skuggdjur. På ytan handlar I går om en omöjlig kärlek som gränsar till besatthet. Trots att tonen är återhållsam är det en drabbande historia som är stormande men aldrig sentimental. Men skuggdjuren som rör sig under ytan är bokens främsta behållning. Främlingskapet som det innebär att komma som flykting till ett land förstärker kärleken mellan Sandor och Line, eller kanske snarare deras behov av varandra. Den totala monotonin i Sandors liv ligger som en grå och stickig filt över berättelsen och skvallrar om stora existentiella frågeställningar om tid och vad det är att leva ett liv. Dessa teman känns igen från Kristofs andra verk och är, tillsammans med tonen och det flytande sanningsbegreppet, något som utmärker boken. Det är en liten, men kärnfull historia som inte är särskilt behaglig att befinna sig i, men som dröjer kvar och expanderar inuti i efterhand.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Den passionerade ordboksanvändaren
• Schablonartat om klass
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Kärlek i omänsklighetens tid

Hassan var endast 18 år när hans första bok, Yahya Hassan, publicerades. Poesidebuter brukar varken väcka stor uppmärksamhet eller stora rubriker, men så brukar de inte heller beskriva egenupplevt våld så rakt och obönhörligt: en far som slår och slår, ett liv fyllt av kriminalitet och begränsningar, och så det som uppfattas som kritik av islam – som gör att Hassan sedan lever under dödshot.

Självklart väckte det uppmärksamhet. Att poeten var så ung ökade väl bara intresset, men kanske ännu mer att Hassan skrev ur sitt eget perspektiv. ”Det handlar om litteratur, om poesi,” hävdade Hassan i diverse författarintervjuer, men kulturskribenterna lyckades sällan kliva ur fascinationen för poeten och hans liv och få artiklar och recensioner fokuserade på boken i stället för personen (med det här undantaget). Det är lätt att förstå varför diktjaget kallar sig själv ”husblatte” i Yahya Hassan 2.

Den säregna stilen som Hassan etablerar i debutboken känns igen även i Yahya Hassan 2, med rad efter rad av stora bokstäver. Allt utgår från jaget, som dessutom inleder ett stort antal av dikterna – ”JAG FÖDDES”, ”JAG UNDERMINERAR”, ”JAG VAR”, ”JAG ÄR”, ”JAG STANNAR”, ”JAG VÄLSIGNAR”, ”JAG FICK”, ”JAG LÅG”, ”JAG MISTE”, ”JAG FÖRRÅDDE”, ”JAG VILL”, ”JAG LÄMNAR” – och berättar om våld och psykisk ohälsa. Om att leva med skottsäker väst och om att bli stoppad av misstänksamma poliser. Om att leva i gränssnittet mellan livet som hyllad och eftertraktad poet och en kriminell värld där en bekant kliar sig i huvudet med en revolver och sen, ja, inte gör så mycket mer helt enkelt. Om relationer som bygger på svek och våld. Om att bli inspärrad.

Trots den enhetliga stilen blir det ändå på något sätt spretigt. Vissa rader känns nästan glättiga, mitt i allt allvar – en humor som inte faller på plats, utan skaver. Bäst fungerar min läsning i de längre dikterna, som ”DEMOKRATUR” och ”VINST OCH FÖRLUST MED SAMMA GUNST” som får sträcka ut sig över flera bokuppslag och där en egen ton och rytm får ta över. Där kan jag känna att jag kommer in i dikterna. I övrigt kastas jag mellan dem, kan inte riktigt hitta rösten. Spänningen uppstår snarare mellan dikterna och mellan de olika dikternas innehåll, än inom dikterna och mellan deras rader och ord.

Kanske är det just det som är poängen? Det där som skaver alltså, att inte passa in. En poet och ett diktande som vägrar att inordna sig. Så kanske är det precis så det ska vara?

JAG ÄR ETT LITTERÄRT HANGARFARTYG
ETT POETISKT MASKINGEVÄR
BÖTER FÄNGELSE OCH HÄKTE RINNER AV MIG
INTE FÖR ATT JAG ÄR OLÄMPLIG ATT STRAFFAS
UTAN FÖR ATT STRAFF ÄR DET JAG ÄR LÄMPAD FÖR

På fliken på bokomslagets baksida står det ”Yahya Hassan, född 1995. Fortfarande statslös palestinier med danskt pass.” Det stämmer inte längre, eftersom han inte längre finns kvar. Endast några veckor efter att den svenska översättningen av Yahya Hassan 2 kom ut hittades Hassan död i sitt hem. Det är en förlust att vi aldrig får veta vart det här diktskapet hade tagit vägen härnäst.

Similar Posts:

• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Ensamhet i förvandling
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Att uttrycka fångenskapen
• Joakim Hellström och Lars Norén

Det finns ett jag, i alla fall, som styr läsningen genom textfragment som rör sig i en nutid och i en flytande dåtid. I nutiden närmar sig jaget femtio år och det är vår. I dåtiden är jaget i alla tider som leder fram till nutiden, men allra mest i barndomen. Det finns pappor och en farmor och en mummo, en storebror och senare, i nutiden, en dotter och ett du, som återkommer då och då. Det finns det exakta minnet av hur tapeten i mummos hus känns mot fingrarna, hur det är att säga något från baksätet utan att någon hör, att vara ett tyst barn med bleka armar, som tittar upp mot björkar och skriver dagbok och lägger sig tidigt ute i sommarstugan för att slippa vara med de andra.

Det är på ett sätt ett helt liv som ryms i dessa textfragment, och trots att jag och jaget har levt väldigt olika liv och är olika på många sätt, drabbas jag genom läsningen av en igenkänning som är nästan skrämmande. Järvinen lyckas sätta fingret på saker som kan kännas starka och tydliga, men som för mig tycks omöjliga att ens börja försöka beskriva.

Att Järvinen lyckas beror nog till viss del på ren skicklighet, och en vana att fånga känslor och stämningar – det är inte svårt att förstå att hon även är framgångsrik musiker, men mycket tror jag också ligger i att det finns en kompromisslös självsäkerhet i texten. Texten ligger väldigt nära kopplad till jagets tankar, det påminner om en stream of consciousness, med meningar som tillåts vara ofullständiga och tar nya vändningar mitt i. Det går inte alltid att förstå allt som skrivs på ett logiskt plan. I början trevade jag något med att ta mig in i det, men när man vänjer sig är det som att svepas med i en dröm, där vissa detaljer glimmar till självklart och tydligt, och resten ligger höljt i dunkel. I detta tillstånd drabbas jag av de stämningar som texten framkallar, där når insikter och igenkänning fram som blixtar från en klar himmel.

Trots att det genomgående finns en nästan uppgiven ton i boken, en besvikelse över att livet redan är passé kanske, över en oförmåga att vara någon annan än den man är; en nästan cynisk klarsynthet, är det inte vad som stannar kvar i mig. Jag blir fylld av livsglädje, skaparglädje, av att läsa denna bok. Kanske är det för att, hur cyniskt jaget än är, har det ändå förmåga – och väljer att beskriva världen, på ett sådant uppmärksamt sätt att det inte går att förbise den ömhet inför varandet som ändå måste finnas där, någonstans.

Similar Posts:

• Att sakna mamma
• Poetisk essä om jaget
• Roadtriproman som vill lite för mycket
• Omtag om det komplexa och svåra
• ”Min bror är död”

Ysukue Naganos omslagsbild fångar det komplexa innehållet väl: ansiktets lena hudytor, vattendjurets vackra och vassa fenor, betraktandet genom en mask, barnets skörhet.

De prosalyriska dikterna är på ett sätt lättillgänglig med sina prosameningar och okonstlade ord:

I högra handen, min lilla blå och vita unicabox
med en packe gamla kalleankor i.
I den vänstra är handflatan hopdragen
av saftklibb, torkat fruktkött från apelsin.
Bakom mig kommer mamma och Alf
med den stora kofferten och en krukväxt
inlindad i fuktat tidningspapper.

Här är det nästan bara radbrytningarna som signalerar poesi. Men texten rör sig ständigt mellan det raka språket med de tydliga bilderna och ett annat uttryck som skapas för att fånga barnets upplevelser och minnen som dröjer sig kvar:

O Gattets skuggor. De har redan blivit långa.
Längre än människors skuggor. Där är svalt
som i en fiskaffär och lika fullt av råa blänk,
glasskärveögon, kapsyler som torskfjäll.
Luften är gammal, från ett annat århundrade.
Tung av mögel och uppblött virke.
Mina förortslungor sjunker som lod.
Jag tar ett steg förbi en osynlig fotocell
och »där« blir »här«.
Verkligare än verkligheten. Som en spegel
vänd mot väggen.

Ja, inte mer konstlat på något sätt, utan bara frammanande andra slags bilder och en annan känsla när det konkreta används för att beskriva det som inte lika lätt går att ta på i den fysiska världen – hur konkret det än känns inuti barnet, Lisa.

Gattet består av 41 diktsviter som är indelade i sex drömmar. Drömmar, trots att den värld som skrivs fram oftast är så konkret att jag om och om igen landar i verkligheten och så blir jag påmind igen när nästa dröm börjar överst på en sidan, och sen nästa, och nästa. Jag tänker att det främst är för att minnen kan te sig som drömmar, samtidigt luddiga i konturerna och skarpa i sitt intryck. Som gränsen mellan dröm och verklighet, som gränsen mellan minne och faktisk händelse. Konturerna ändras med perspektivet, som ändras vid varje återblick.

Det går inte att fånga, jag lyckas inte fånga det. Följ med i Nelvins försök i stället, hon gör det så mycket bättre.

Similar Posts:

• Att leva i någon annans skugga
• Suggestivt om vildhet
• Lugnande landskap
• Febriga drömmar om död
• En bildhuggares dotter, en författares familj