När jag får Andrea Abreus Åsnesommar i händerna, gör jag kopplingar till både Ferrante och Avallone redan innan jag börjat läsa. Kanske är det omslaget, ja, allra mest är det nog omslaget med dess gråa toner och de två flickorna som står omslingrade men bortvända från betraktaren omgvina av gräs och tung himmel.

Det är en sommar när allt och inget händer i en bergsby på den kanariska ön Teneriffa. Bokens tioåriga berättarjag är upptagen av sin relation med den magnetiska bästisen Isora. De hänger varje dag, på ett sätt som tioåringar ofta gör, i ett eget mellanland där de rör sig från barndom till tonår, från lek till sexuellt experimenterande. De båda flickorna testar kläder och smink, leker snuskiga lekar med barbiedockor, sexchattar på byns kulturcenter. “gnuggar sig” mot varandra när ingen ser på.

De vuxna i Åsnesommar är, med undantag för berättarjagets mormor, mer eller mindre frånvarande. Jagets föräldrar åker dagligen ner till kusten för att arbeta på turisthotellen, eller städar turistvillorna som ligger i utkanten av byn. Isoras mamma är död och hon bor med sin moster som ständigt är upptagen med sitt arbete i byns livsmedelsaffär. Historien om Isoras mamma som valt att ta sitt liv ligger som en sorgeklump i halsen genom boken, men blir bara en av många erfarenheter som böljar och gröper i tioåringarnas medvetande denna åsnesommar. Sorger finns det gott om, men det är ändå bästisen som upptar det mesta av berättarjagets tankar och drömmar.

isoras ögon var gröna som en grön kanarieödlas som en flyga på en tonfiskmacka på stranden vid punta de teno i augusti som en tom vinflaska när isoras mormor blev arg på henne sa hon jag ska skrapa innannmätet ur dej jag ska skrapa dig tom på studs jag suger blodet ur dig slampunge isa hade runda bröst som sprack fram på henne som när jorden spottar ur sig en blomma som först är liten och sedan blir stor de kom ur bröstkorgens torrjord sedan blev de hudbristningar på henne för boppen fick inte plats under huden isora hade hår på muttan och ibland rakade hon av alltihop ända upp till rumphålet…

Abreus språk blir, i Hanna Nordenhöks översättning, både poetiskt och ohejdat. Jaget vill äta Isora, hon vill vara henne, vara inuti henne, ha henne omkring sig för alltid. Här finns inga gränser mellan kompisskap och förälskelse och det är som sig bör. Med hjälp av ordval och detaljer kapslar Abreau in det universum som är de två bästisarna och låter läsaren förstå kärleken och beroendet som rör sig där. En kärlek där det man gör, vem man är eller ens vilket liv man lever inte spelar någon roll. Bara att man är tillsammans, drömmer och blir.

Similar Posts:

• Best Friends Forever?
• Tjejerna med stora, sköna bröst
• Flicklek på liv och död
• Mamma mia – att förstå en mor
• Roman om rädsla

Elisa växer upp med sin mamma och sin bror och ser inte mycket av sin pappa men en sommar bestämmer de frånskilda föräldrarna sig för att göra ett nytt försök med sin relation och hastigt och olustigt byts det gamla livet mot ett nytt. Elisa och hennes bror protesterar, sommaren blir till höst och det omaka föräldraparet skiljs åter åt. Elisa blir kvar hos sin pappa, arg, ledsen, övergiven och vilsen i en ny stad, en ny skola.

Tills Beatrice kliver in i hennes tillvaro och öppnar nya dörrar men aldrig på något enkelt och självklart sätt. De möts i en sorg, i en saknad och finner styrka och trygghet i varandra men det finns hela tiden ett motstånd och saker som skaver.

Det är en ojämlik vänskap, åtminstone som Elisa ser det. Allt filtreras genom det svek som antyds gång på gång men inte fullt uttalas förrän mycket sent. Det skulle kunna skapa spänning och i viss mån gör det det men det blir också lite tjatigt och höjer förväntningarna lite för mycket. Med tanke på vad som redan skett och vänskapen ändå hållit för måste det ju vara något alldeles extraordinärt.

Romanen är uppbyggd kring en fiktiv autenticitet. Här ges datum för olika händelser och staden där det mesta utspelar sig namnges enbart med en initial för att kunna förbli anonym. Berättaren talar till läsaren om såväl sitt eget skrivande som om Beatrice, som är en vid det här laget oerhört berömd person inom sociala medier. Med glimtar av det som ”alla vet” och lockelsen i att kunna berätta mer skapas en förtrolighet och samhörighet men Elisa är en opålitlig berättare och en opålitlig vän. Hon ser sig som en underdog men är hon verkligen det?

Vid sidan av vänskapsskildringen tecknas Elisas föräldrars liv och relation, mamman som inte förmår vara den stabila vuxna Elisa hade behövt, pappan som är det och därmed hopplöst fel i Elisas ögon men i skildringen av föräldrarna förmår hon att hålla de dubbla perspektiven, tonåringens och den vuxnas med erfarenheten av att det inte är så lätt. Där finns förståelse och förlåtelse på ett helt annat sätt än när det kommer till Beatrice.

Det är omöjligt att inte tänka på Elena Ferrantes Neapelkvartett – vilken italiensk författare kan skriva om vänskap mellan kvinnor och undslippa sådana jämförelser? – och den nämns också i texten, som för att avväpna. Här är det delvis en annan sorts konkurrens det rör sig om även om likheterna egentligen är större än skillnaderna men där Ferrante skildrar ett helt liv handlar det här om en betydligt kortare tidsperiod och även under den handlar det om nedslag mer än kontinuitet.

Det ödesmättade tilltalet till trots blir det spännande och medryckande och detaljerade skildringar av tillfällen och stunder gör dessa mycket levande, såväl i glitter som i sjaskighet.

Ibland vibrerar det till av Elisas insikter, när skrivandets terapisessioner verkligen leder fram till något, och där finns också de goda stunderna, gemenskapen, att se och bli sedd. Och någonstans lyser det till av hopp: det kan bli bra även om det inte blir som man önskade, som man tänkte sig och föreställde sig.

Similar Posts:

• En sommar av allt och inget
• Början till något fantastiskt
• Ferrante light
• Bergsbyn, vänskapen och tidens gång
• Viktigt och färgglatt

Dora och Fabio är paret som växte upp i hålan men lyckades lämna den för ett gott medelklassliv. De har varit gifta i flera år och försökt få barn ungefär lika länge. Försökt och försökt. Försökt allt, utan resultat. När de biologiska alternativen till slut är uttömda vänder de sig till adoption och hoppet om ett barn, och att deras äktenskap ska överleva, tänds igen.

Silvia Avallone debuterade med Stål 2012 med stor framgång och nu kommer hon med en till fullträff. Där livet är fullkomligt är en hård samhällsskildring, men lyckas med konststycket att skildra det tunga och hopplösa med en fingertoppskänsla som gör att läsningen aldrig blir avgrundsdjup utan att tumma på verkligheten. Och vilken verklighet sen. Läsaren får inte bara följa Adele, Dora och Fabio, utan ett helt gäng karaktärer runtomkring dem. Det skulle kunna bli spretigt men gör bara upplevelsen desto mer nyanserad.

Det är ett sprucket Italien som vi får ta del av och en klasskildring utan pardon. Avallone är inte intresserad av någon rosenögd arbetarklassromantik. Det är bittert och det finns inga enkla lösningar, inte för någon. Hon väjer inte för att människans allra fulaste sidor, där allt det sårade och onda fått gro och växa. Där lögnen om att vi kan förändra våra liv synas i sina sömmar.

Similar Posts:

• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Feministisk känga åt Berlusconis gubbstövel
• Best Friends Forever?

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

Mitt bland detta lever Anna och Francesca, två trettonåringar, ytterst medvetna om männens, pojkarnas och, för den delen, andra tjejers blickar. Två trettonåringar helt uppslukade av varandra och ruskigt medvetna om vilken impact de har på den manliga (oavsett ålder) kvoten i Piombino. Iklädda minimala och genomskinliga bikinis, med snattad mascara och skyhöga klackar spenderar de sina dagar på stranden. Alltså den del som inte är vikt för turister och de med pengar. Men det spelar ingen roll, för på stranden råder djungelns stehårda: vinna eller försvinna. Och är man inte på stranden kan man ju alltid kika dit ändå. Allas blickar är riktade mot denna livesändning och mot Anna och Francesca.

Det kikas alltså en hel del. Genom fönster, nyckelhål, kikare. Det voyeuristiska följer ständigt fotavtrycken i den våta sanden. Inget romantiskt plaskande i Fontana de Trevi alltså, utan som ett uttryck för en riktigt kass kvinnosyn. Och manssyn för den delen. Avallone pekar på en komplext och destruktivt förtryck och lyckas göra ett riktigt intressant inlägg i könsrolls- och genusdebatten. Utan att vara redovisande eller övertydlig girar hon mellan fåfänga, kokainsnortande fabriksarbetare, sönderslagna hemmafruar, välutbildade donnor och övergödda patriarker. Språket förlorar aldrig sin laddning: det är kladdigt, hett, sunkigt. Men samtidigt så enkelt. Så lätt. Och visst lyckas hon hålla alltihop på rätt köl – Stål kantrar aldrig över i ett pekpinnespetande näs-på-skrivande eller ett naivt objektifierande av arbetarklassbrudar. Istället är den en krass och modern arbetarklasskildring som ger en välbehövlig känga åt en gubbslemmig stövel. Men låt oss inte tala i termerna offer och förövare. Det handlar om makt. Om att ha den, förlora den och återta den. Och vad som händer när makt möter förakt och vanmakt.

Dessa kontrahenter snor sig omkring varandra, tätt och hårt, tills det är omöjligt att skilja dem åt. De vandrar mellan generationer, reproduceras och hårdnar – likt stål. Piombinos stålverk, som en gång i tiden var ett helljutet italienskt futuristiskt utropstecken är nu ett företag som köpts upp av ryska företagspampar. Ändå andas stålverket skönhet. Och fara – det är ett stycke kött som slukar annat kött och föder små monster. Brutala bestar som går hem och slår sina döttrar och hustrur till nyanser som Italiens flagga saknar.

Ganska snart inser man att detta är en ganska obehaglig historia. Tack och lov anas en ljusning på de sista sidorna. Stål är en perfekt bok för sommarens strandhäng. Ta med den, läs den och ge den sedan till alla andra som i ren och skär desperation deffat sig fram till beach 2012.

Similar Posts:

• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Feministisk kärnfråga?
• Långa perspektiv
• Avallone gör det igen

Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också med sin uniform. Hon som kommer vända sig om och säga: -Polisassistent, vad gör vi? Detta är häxeri! Och jag kommer svara henne: -Nej, detta är klasskamp. –

Ascanio Celestini (Lotta di classe 2009: 228-229)

Kulturjournalister i Italien har en förkärlek för stora rörelser, stormvågor av masskultur som suddar ut de mindre strömmarna, röster i kör som kan etiketteras, dirigeras, kritiseras och lämpar sig som aktuella fanbärare för ”det italienska”. Ett exempel på detta är sorlet om det så kallade New Italian Epic, NIE, som i litterära kretsar i och utanför Italien har pågått i mer än ett årtionde och fått italiensk samtidslitteratur att framstå lite som ett partisystem med ett stort regeringsparti som alla de övriga måste förhålla sig till. Denna omdebatterade definition, som härstammar från ett författarkollektiv som kallar sig Wu Ming, har av sin upphovsman Wu Ming 1 (2008: 13) beskrivits med sju karaktärsdrag, där det viktigaste framstår som förkastandet av den ”iskalla ironi”, som varit utmärkande för den postmoderna romanen, till förmån för ett mer politiskt och experimentellt skrivande.

Även kulturjournalister i Sverige tycks ha en förkärlek för stora rörelser, åtminstone när de inte drabbar det egna territoriet. Under våren har fyra yngre författare besökt Stockholm: Valeria Parrella, som gjorde entré på den svenska bokmarknaden 2011 med sin första roman Väntrum om en ung lärarinna i Neapel, som tillbringar dagarna i väntan på sin för tidigt födda dotter i kuvös; Silvia Avallone, som i sin nyligen översatta romandebut Stål skildrar en ny sorts arbetarklass i en småstad i Toscana; Michela Murgia, som i Själamakerskan (svensk utgivning i våras) berättar om en ung flickas uppväxt på 1950-talets Sardinen hos en accabadora, en kvinna som enligt sardisk tradition avslutar liv lika naturligt som andra kvinnor föder; och senast Nicola Lagioia, som i Allt kommer tillbaka, ännu en nyöversatt roman, beskriver tre tonårskillars uppväxt under de kommersiella tv-kanalernas inflytande i Bari på 80-talet. När dessa fyra författare, som alltså skildrar olika delar av Italien och varken stil- eller innehållsmässigt har särskilt mycket gemensamt, har intervjuats i Sverige har alla åtminstone vid något tillfälle fått frågan hur de förhåller sig till NIE. Svaren har handlat om relationen mellan litteratur och politik. Silvia Avallone är kanske den som gav det kärnfullaste svaret, då hon på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, beskrev skönlitteraturen som den kraft som, till skillnad från tv och tidningar under Berlusconitiden, har lyft fram de delar av verkligheten som politiken inte har befattat sig med.

Men är det verkligen så new att skriva politiskt? I ett land där allt måste förändras för att allt ska förbli som det är, som Giuseppe Tomasi di Lampedusa skrev i Leoparden (svensk utgivning 1960), där Den gudomliga komedin fortsätter att läsas som en politisk pamflett, där verismen, futurismen och neorealismen föddes, framstår det nya inte ensidigt som nytt. Flera av de unga författarna är medvetna om detta. Giorgio Vasta, vars lysande novell Den enkla framtiden finns utgiven på svenska, menar att det handlar om att

återvinna modet att bilda sig politiska och sociala föreställningar, föreställningar som utan att direkt övergå i ett djupsinnigt konstaterande av diverse fakta […] kan användas konkret

(Vasta, 2009: 14).

Det gäller alltså att varken fastna i rekviemässor över det förflutna eller oreflekterade väckelseplakat, utan verka för att väcka en ansvarskänsla och finna praktiska redskap för att verkställa den. En tanke som påminner om Antonio Gramscis kritiska marxism, där kulturen och individen spelar en fundamental roll i historiska skeenden.

I den kulturella, ekonomiska och politiska förvirring som råder i Italien sedan Berlusconi-regeringens fall, ett tillstånd som ytterligare förstärks av den senaste tidens jordbävningar i norra Italien, vilka har fått tusentals människor att lämna sina hem, ligger det nära till hands att skriva om världens undergång. Problemet för den italienska författaren är att detta redan har gjorts, och inte bara i urgamla skrifter om syndavågen, utan av livs levande författare i detta millennium med en förkärlek till det apokalyptiska. Ett exempel på detta är Marco Mancassola, som med romanen La vita erotica dei superuomini (2008) om en värld i total avsaknad av superhjältar och ideal, har nått stora framgångar i Italien. Men frågan är om inte den omdebatterade krisen kan diskuteras i litterära termer lika väl som i ekonomiska. ”Att identifieras som offer är ett tillstånd som borde vara tillfälligt för alla och kopplat till särskilda omständigheter”, skriver Michela Murgia i Ave Mary (2011:15).

Försöket att göra människor till permanenta offer, oberoende av omständigheterna, tvingar offret att gå in i en offerroll. Detta är en annan, subtilare och svåråtkomligare form av våld, därför att den passiviserar och förstör motståndskraften. Subjektet kan inte försöka ta sig ur offertillståndet, för runt omkring finns ett helt system som förhindrar det från att vara något annat.

I det skiftande litterära landskapet växer medvetenheten hos italienska författare om att mänskligheten kräver något av dem. Krisen kan inte bara beskrivas i termer av döende superhjältar och eldflammor.

I den nyligen avlidne Antonio Tabucchis senaste novellsamling Tiden åldras fort, som finns utgiven på svenska, finns en dialog mellan en liten flicka och en gammal FN-soldat, där soldaten förklarar för flickan att det finns människor som bygger hus, liksom flickans pappa som är arkitekt, och människor i hans egen yrkesgrupp, som förstör hus. Om författare kan delas in i samma kategorier tillhör Tabucchi den första kategorin. Dagens italienska författare står, precis som vi läsare, inför ett val som inte har mycket med etiketter att göra. Detta val kan formuleras, underförstås eller definieras som ett antival, men det är trots allt ett val. Även om vissa fortfarande verkar låtsas som det regnar.

Nedan finns en lista på den litteratur som nämns i krönikan:

Avallone, Silvia. 2010. Acciaio. Rizzoli.

Celestini, Ascanio. 2009. Lotta di classe. Turin: Einaudi.

Mancassola, Marco. 2008. La vita erotica degli superuomini. Rizzoli.

Murgia, Michela. 2009. Accabadora. Turin: Einaudi.

Murgia, Michela. 2011. Ave Mary. E la chiesa inventò la donna. Turin: Einaudi.

Lagioia, Nicola. 2009. Riportando tutto a casa. Turin: Einaudi.

Parrella, Valeria. 2008. Lo spazio bianco. Turin: Einaudi.

Tabucchi, Antonio. 2009. “Nuvole”. I Il tempo invecchia in fretta. Feltrinelli.

Tomasi di Lampedusa, Giuseppe. 1958. Il gattopardo. Milano: Feltrinelli.

Vasta, Giorgio. 2009. Anteprima nazionale. Rom: Minimum fax.

Wu Ming 1. 2008. New Italian Epic 2.0. Texten finns publicerad på sajten
Carmilla Online (2012-06-19)

Similar Posts:

• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En liten roman med stort innehåll
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Intervju med Nicola Lagioia

Texterna som är samlade i boken Kom med mig har Roberto Saviano medverkat med i TV-programmet Vieni via con me (Kom med mig). TV-programmet försökte man censurera på ett smygande sätt, många politiker är liksom maffian rädda för Roberto Saviano eftersom han planterar sina ord i tittarnas, lyssnarnas och läsarnas tankar.

Jag tänker mig ofta berättelsen som ett virus som sprids mellan människor och påverkar dem att förändra världen.

Det spretar på ytan men vad alla texter har gemensamt är att oavsett om de handlar om miljöförstöring, byggfusk, liv och död eller kärlek är att de alla undersöker och presenterar ett Italien med en havererad politik som styrs av maffians våld och hot. Får med sig läsaren i sitt engagemang det får han. Vi hör honom i Sverige jag hoppas att tillräckligt många i Italien också hör honom.

Det handlar om ett raserat studenthus som inte höll tillräcklig byggnadstandard och därmed rasade under en stor jordbävning i L´Aquila och begravde flera studenter vars sista timmar i livet skildras i boken, en berättelse som rör mig till tårar. Det handlar om den vidriga handeln med giftigt avfall som styrs av Camorran i Neapel men förstör jorden i hela Italien, en berättelse som väcker ilskan i mig. För att korrumpera politiken tar man pengar av de politiker som vill köpa sina röster och säljer dessa till studenter och pensionärer utanför vallokalerna. Han talar också om de hemliga ritualer som initierar en ny medlem i en maffiaklan. Alla texter är inte lika engagerande men allt som allt är Kom med mig djupt intressant och obehaglig läsning.

Roberto Saviano låter många röster tala genom sina texter för att på så sätt uppmana fler att gå med dem och honom. Det gör honom till ett självklart mål för den italienska maffian som gör allt för att stoppa honom. De många han tackar i slutet av boken som skyddar vart steg han tar är ett bevis på att det finns människor som lyssnar.

Similar Posts:

• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”
• Ingående om den sicilianska maffian
• Fortsatt Savianofeber i Italien
• Smutsiga affärer i ett färggrant Sicilien

Debuten Stål har fått bejublande kritik både i Sverige och på andra håll i Europa. Snart recenseras den här på dagensbok.com. Romanen har sålt i över 300 000 exemplar i hemlandet Italien och är bästsäljare även i Frankrike och Nederländerna.

Pernilla Glaser, samordnare för litteratur och konst på Biblioteket Plattan inledde kvällen med att läsa ett stycke ur romanen. Den som inte redan var lockad att köpa romanen blev det garanterat då.

Silvia berättade att hon såg det som en stor ära att komma till ett land som Sverige, så avlägset från hennes eget land, och här få ett så varmt mottagande. Ett mottagande hon säger att huvudkaraktärerna i hennes roman, de trettonåriga tjejerna Anna och Francesca, skulle ställa sig frågande till och inte vara vana vid.

Som barn fascinerades och attraherades hon av fabriksvärlden och arbetarvärlden i Biella, den stad i nordvästra Italien där hon växte upp. Det var de erfarenheterna hon ville skildra. Hon ville berätta om industristadens och regionens historia, ingen annan hade ju berättat den historien tidigare, berättar hon.

Berättelsen bar hon inom sig, ”den värkte och väntade på att kläckas” som hon uttrycker det. Det var en speciell tid när Berlusconis Italien började krackelera. Hon var förbannad på att det som syntes av Italien var mediernas bild av landet, ett land som inte existerar. ”Den bild av Italien som förts ut de senaste åren är Berlusconis Italien där alla kvinnor verkar stå på en scen och vifta med benen.” Man fick aldrig se arbetarna, verkligheten. Hennes generations verklighet. Ilskan hon kände fungerade som bensin för skrivandet.

Romanen handlar till stor del om verkligheten i dagens Italien. Anna och Francesca växer upp i ett samhälle där det inte finns någon framtid för tjejer. Många kvinnor i Italien är misshandlade av sina män, ett våld som göms inom hemmens väggar. I Italien jobbar dessutom bara 50 % av kvinnorna. Man måste välja mellan en karriär och en familj. ”Ingen har skapat en framtid för oss unga kvinnor. Vi diskrimineras på samma sätt som våra mödrar. Nu står vi inför en öken, ett mörker. Då måste vi ta fram stålet inom oss. Vi ska klara det!”

Det talas om en våg av ny italiensk epik, en allvarligare och mer moralisk litteratur, påpekar Anneli Dufva. Det håller Silvia Avallone med om, men hon säger att hon inte ser det som en rörelse men medger ändå att något är förändrat. Roberto Saviano var den författare som gick i bräschen för detta nya, säger hon. Den nya italienska litteraturen vill informera, berätta och väcka människorna. Litteraturen behöver inte sälja sitt budskap som politiken gör. Litteraturen kan också visa en annan bild än den massmedierna visar. ”Litteraturen är det kungarike där ordet är fritt”, säger hon.

Stål är inget reportage. Hon vill inte göra journalistik, hon vill gå på djupet med litteraturen, berätta och hon återvände därför till den blick hon hade som liten flicka. Arbetarna som gick av sina pass på stålverket efter åtta timmar och kastade sig i floden var hennes hjältar.

Hon har inte bara fått applåder. I Italien har hon också fått mycket kritik för sin roman. ”Jag har berättat det jag ville berätta om, vilket uppenbarligen har tryckt på ömma punkter”, säger hon. Dagens unga arbetare vill tjäna och spendera pengar. Arbetarsjälen är som ett spöke som hon pekar på. Hon skriver också om droger på arbetsplatser, prostitution och kvinnors roll i samhället.

Anna och Francesca, flickorna i romanen är slavar under sina kroppar säger Silvia. Idag lever vi stora delar av våra liv virtuellt, kroppslösa. Hon vill flytta fokus tillbaka till kroppen. Anna är studiebegåvad men Francesca ser ingen annan väg till framgång än genom sin kropp och skönhet, vilket gör att hon också är fångad i sin kropp.

Silvia Avallone låter flickorna undersöka sin sexualitet, de objektifieras och utsätter sig själva för det. Det Italien som Silvia har vuxit upp i är fixerat vid kvinnlig skönhet och ungdom. Hon kallar det för en voyeuristisk blick. Hon vill undersöka de mörka sidorna av detta, det djuriska.

Utbildning och litteratur är inget som har premierats i Italien. Hon får applåder när hon säger att Berlusconi har sett det som bortkastad tid att sitta och läsa. Då får man inga applåder. Men säger hon, man kan inte styra ett land och stifta lagar utan kompetens. Silvia Avallone uppmuntrar snarare andra att läsa, då kan man föreställa sig vem man kan och vill vara.

Hon hade en dröm om att bli lärare, men hon säger att det är svårt att ha normala drömmar i Italien. Då var det lättare att kasta sig in i den galnaste av drömmar, att skriva en bok. Det gör hon gärna igen men hon vill inte svara på om hon har något nytt projekt på gång och hon utesluter inte heller att hon en dag ska undervisa.

Jag ska kasta mig över Stål. Sällan har jag varit mer sugen på en roman än nu.

Similar Posts:

• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• Avallone gör det igen
• Feministisk känga åt Berlusconis gubbstövel
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Fortsatt Savianofeber i Italien