Maffiarörelsens utveckling från medeltiden till idag är en paradoxal historia. Från att ursprungligen fungerat som en tillflyktsort för förtryckta jordbrukare har den själv blivit en förtryckare av de svaga. Denna historia ryms i en anekdot om den amerikanska maffiabossen Nick Gentle. Denne hade låtit mörda en ung förbrytare men eftersom hans föräldrar var fattiga fäste Gentle en diamantring på likets finger. På så sätt förvandlade han mordet till en god handling och kunde fortsätta leva i tron att han var Robin Hood samtidigt som han reproducerade just de feodala strukturer som hans förfäder bekämpat. Och det är just med denna ganska enkla tanke, som tar Norman Lewis avstamp i sin bok Maffian. Med nyskrivet förord av Tomas Lappalainen, har den nyligen utkommit på Fischer & Co.

Maffian gavs ursprungligen ut på 60-talet och fick ganska snabbt klassikerstatus. Anledningen var, enligt Lappalainen, Lewis fingertoppskänsla för samspelet mellan samhälle och historia och det kan nog stämma. Det första man slås av i boken är nämligen hur noggrann Lewis är; varje tes pryds av exempel och då det spekuleras understryker han det. Sedan slås man av att Lewis inte bara vill skildra maffian utan även Sicilien och vad som gjort maffian möjlig. Om detta berättar originaltiteln The Honoured Society, vilket den betydligt tråkigare svenska titeln missar. Lewis visar hur ett samhälle, som till stora delar är medeltida, och där heder fortfarande är ett viktigt begrepp, gjort maffian möjlig på ett strukturellt plan och hur rörelsen i själva verket är ett naturligt resultat av hänsynslös kapitalism. På så sätt görs maffian inte bara begriplig utan även logisk och för detta bör Lewis ha stort beröm.

Boken har många andra förtjänster och jag ska här nämna några av dem.

Drivet i språket: Lewis skriver på en smattrande journalistprosa som för den skull inte saknar skönlitterära kvaliteter. Lewis lyckas måla Sicilien i all dess kontrastrikedom och de smutsiga affärerna utspelar sig alltid mot en färggrann bakgrund.

Objektiviteten: Trots att Lewis målar med sådan kontrastrikedom lyckas han samtidigt vara förvånansvärt objektiv.

Kunnigheten: Lewis bok är skriven före de så kallade informatörerna, dvs. de avhoppare som mot beskydd gav information om maffians utformning. Trots detta har Lewis avsevärda kunskaper om maffians organisation liksom detaljkunskaper om seder, riter, symbolspråk osv. På det stora hela ger boken intryck av att se rörelsen inifrån och var därför ett pionjärverk, vilket Lappalainen också påpekar.

Detta är på det stora hela bokens förtjänster men något bör även nämnas om dess svagheter. För vissa skönhetsfläckar finns. Den kanske mest tydliga är att den emellanåt förlorar sig i detaljer. Lewis har en förkärlek för att följa historier så långt det går och det gör emellanåt att turerna mellan olika förhör blir tradiga. Dessutom är boken rörig. Eftersom Lewis mestadels pratar om små byar och historiskt okända människor, skulle ett förklarande register ha varit bra. Kanske skulle några släktträd över de stora familjerna också ha varit på sin plats.

Men trots vissa svagheter är Lewis bok läsvärd och tål på det stora hela en nyutgivning. För även om maffians verksamhet idag kretsar mera kring droghandel än tomtspekulation och vattenpumpar är dess struktur fortfarande densamma med de stränga lagarna om sekretess och blodshämnd. Så om man i dessa maffiatider – då Roberto Saviano flyr från den Neapolitanska Camorran – vill läsa en välinsatt och fördjupande bok kan jag rekommendera Maffian. Som komplement kan man också läsa Tomas Lappalainens Maffia som även porträtterar rörelsen i nutid. Den är mycket läsvärd.