För ett par veckor sedan var jag i London och såg Hamlet. Det var en riktigt bra uppsättning – ännu en lätt omtolkning, som plockade upp pjäsen till ett ospecificerat 1900-tal och tog fasta både på humorn (de stoppade rentav in referenser till Rosencrantz & Guildenstern Are Dead) och möjligheten att Hamlet verkligen är spritt språngande galen. Pjäsen blir långsamt allt mörkare, och med huvudrollerna spelade av två skådespelare kända bland annat från TV-serier som utspelar sig i framtiden (David Tennant och Patrick Stewart) var det inte svårt att komma att tänka på tidlösheten; en pjäs som är baserad på en vikingatidssaga, nedskriven på 1600-talet, framflyttad till vår tid, och som av allt att döma fortfarande kommer att spelas om ett par hundra år till. Uppenbarligen lyckades den där handlarsonen från Stratford knyta an till något allmängiltigt, något som fortfarande känns relevant efter 400 år, och det flera gånger om dessutom. Hur katten gjorde han det?

Om man med den frågan menar ”vem var William Shakespeare, och hur arbetade och levde han” får man problem, för sanningen är att vi inte vet sådär väldigt mycket om en av de mest inflytelserika författarna någonsin. När Bill Bryson ger sig ut på jakt efter svar på just den frågan får han, som alla andra som försökt, ofta nöja sig med enstaka lösryckta detaljer, andrahandsuppgifter och kvalificerade gissningar. Shakespeare blir därmed inte bara en bok om vad vi vet om Shakespeare, utan också vad det är möjligt att veta om en mindre celebritet på Elizabeths tid; en berättelse som handlar mer om allt runt Shakespeare än om honom själv. Utifrån de fakta vi trots allt har om Shakespeare bygger Bryson upp en bild av det han formades av – ett England vid en brytpunkt, med politiska, sociala, religiösa, vetenskapliga och kulturella omvälvningar – och det han själv formade: själva pjäserna och dikterna. Nu är Bryson ingen litteraturvetare i första hand, och det jag saknar mest i boken är kanske något lite mer ingående om… ja, varför vi fortfarande spelar Shakespeare. Han berättar både gärna och väl om hur pjäserna spelades, hur de räddades för eftervärlden, hur de påverkade det engelska språket (2035 ord påstår han att Shakespeare antingen skapade eller populariserade), men just varför just Shakespeare fick den här statusen, vad det är hans bästa pjäser lyckas fånga så väl, det försöker han knappt ens tackla. Som så ofta när jag läser en biografi över en berömd författare eller konstnär slår mig tanken – vem är egentligen mest intressant, William Shakespeare eller Macbeth? Är inte hans inflytande som författare mer intressant än vilken adress han bodde på?

Men vi ska inte lasta Bryson för boken han inte försökte skriva utan berömma honom för det han skrev. Och Shakespeare känns hela tiden både underhållande och informativ, vare sig han skriver om 1600-talets folkbokföring eller sablar hela teorin att Shakespeare inte skrev Shakespeare jäms med fotknölarna. Hans stil må vara raljant (som när han glatt konstaterar att tre av de ledande anti-Stratfordianerna hette Looney, Battey och Silliman – jo, faktiskt) men genom att hela tiden ge bakgrunden, förklara hur vi vet vad vi vet och tvärtom, känns den ändå så trovärdig man kan begära. I En kortfattad historik över nästan allting fick Bryson kvantfysik att verka både begripligt och roligt; här får han mig att både skratta och känna mig lite kunnigare om vad som kunde bli ett ganska knastertorrt upprapande av spridda biografiska detaljer. Det är inte riktigt lika stort som att få mig att asgarva och sen sätta skrattet i halsen av en historia om en galen dansk prins, och visst finns här djupare frågor att ställa, men för vad det är, är det riktigt bra ändå.