Om Daniel Kehlmann känt en plikt att skriva om livet under nazisternas välde, är åtminstone inte för mig någon högoddsare. Och så har det nu blivit. I hans senaste roman som på svenska fått titeln Ljusspel utspelar sig huvudhandlingen 1934 – 1945. I berättelsen möter vi den tysk-österrikiske regissören G W Papst som i början av 1930-talet vistas i Hollywood och som sedermera regisserar en film med fiasko som resultat. Varpå han och familjen reser tillbaka till Europa. Familjen har för säkerhets skull utresedokument, visa och båtbiljetter för en återresa till USA men i den vevan nås han av beskedet att hans mamma är svårt sjuk i den österrikiska landsorten. Året 1939 besöker han och familjen sin mamma och de överrumplas av de stängda gränserna den 1 september.

De kommande händelserna tar form inte bara inom fantasins ramar utan också av sådant som skett i Pabsts liv, åtminstone i den utsträckning hans konstnärskap återfinns i arkivmaterial och levnadsteckningar. Kehlmann korsklipper scener om konstnärliga ambitioner och de psykologiska konsekvenser som följer av att anpassa sig, vilka är mer komplicerade än man kan föreställa sig. Skickligt iscensätter han hur sonen går med en sten i handen för att skada sin mobbare eller hur frun motvilligt deltar i en bokcirkel med nazisttanterna som efterfrågar den rätta åsikten om boken de läst.

Kehlmann är en av våra västerländska berättare som inte har som ambition att väcka läsarens empati eller för all del lyfta fram den rätta moraliska hållningen. Det är med distans och med lakoniska skisser av bifigurer som tidens samhällsklimat målas upp. Det vore enkelt att skildra Pabst som en undfallande medlöpare men han säger ju faktiskt nej flera gånger. Fokus ligger på en vilja att bidra till filmkonstens utveckling och en smula handlar det om att familjen måste hållas vid liv.

Kehlmann är allra bäst på att skildra människor som talar förbi varandra. Det är ett smärtsamt ordinärt beteende och prosan fylls av kallprat och någon
gång är replikerna skrattframkallande, som här när älskarinnan dumpar Pabst:

Man tror alltid att förtvivlan ska ha ihjäl en men med lite lönnsirap ser livet annorlunda ut.

Kehlmann har också en skarp blick på hur beroende konsten är av finansiärer. Är du regissör och står vid poolen i Hollywood eller har
blivit kallad till besök hos den tyske propagandaministern är det överraskande hur lika situationerna är sett med regissörens ögon. Pabst försöker tala om för sina amerikanska kollegor att manuset han tilldelats inte håller måttet.
Producenterna är vana kommersiella aktörer men ur ett konstnärsperspektiv är de medvetet korkade som ett led i det coola varumärket:

Vi hör vad ni säger, sa Jake.
Vi förstår, sa Bob.
Men nu är det så, sa Jake.

Och i rummet hos propagandaministern:

”Jag beklagar verkligen, sa Pabst. ”Av rent hälsomässiga skäl känner jag mig inte kapabel – ”
”Ingen fara!” avbröt ministern. ”Käre Pabst, min förträfflige herre, lugn bara lugn! Vi godtar er ursäkt och tar emot er med glädje! Det är aldrig för sent”
”Jag gör inga fler filmer!” utbrast Pabst.
”Den valsen går jag inte på. Ni har kommit hem till Riket. Ni vill göra filmer. Inte politiska filmer, utan idealiska. Konstnärliga filmer. Sublima filmer. Filmer som talar till tyska hjärtan i goda, djupa metafysiska människor. Djupa filmer för djupa människor! Och det vill vi med. Kasta fram ett stort nej mot den amerikanska dussinvaran, det kommersiella skräpet.”

Pabst levde i de värsta av tider. Men på något vis har Kehlmann klippt ihop sin historia på ett sätt som gör att jag tänker på min egen samtid. Hur överlever konstnärer idag i USA och i Ryssland? Inte alla har råd att framföra öppen kritik mot sina respektive regimer.

Similar Posts:

• Ospännande och platt
• Med ljusets hastighet
• Motstånd och feghet
• Med en bit kvar till skräcken
• Fortsatt strul för Populärmusik från Vittula

”Han där […] skriver dramer, framför allt historiska dramer i fem akter.” [...] Christian avbröt honom. ”Alla är inte i fem akter, och de är heller inte alltid historiska. Jag skriver vad jag känner för. Och för det mesta känner jag för historiska dramer. Jag skriver det jag måste. Jag måste för det mesta skriva historiska dramer.”

Det är sällan jag läser om böcker, men så fort jag läst ut Schnitzlers En senkommen berömmelse har jag lust att göra just det. Denna kortroman handlar om Eduard Saxberger, en äldre tjänsteman som blir ”upptäckt” som poet av en yngre skara beundrare. Herr Saxberger blir sedermera känd som författaren till Strövtåget (ett verk som han skrev för 25 år sedan).  Berättelsen följer Saxbergers sammanstrålning med den litterära klubben Entusiasterna bestående av författare, kritiker och en skådespelerska och hur detta möte påverkar Saxbergers egen självuppfattning. Han rycks med av hetsiga debatter om konstens sanning och skönhet som – i varje fall till en början – trollbinder honom.

Arthur Schnitzler (1862-1931) är känd i Österrike för att ha varit en av de första författarna att använda inre monologer (som Joyce förtjänstfullt använde i Odysseus). Här anammas en stil som ligger nära det som på tyska kallas för ”erlebte Rede”; en stil som formellt är i tredje person, men som funktionellt är i första person. Även om kortromanen är skriven i tredje person så beskrivs Saxbergers inre värld snarare i första person (vilket inte är fallet med någon annan av bokens karaktärer). Detta ger texten liv och vigör. Berättelsen lyckas på ett elegant sätt fånga människans fåfänga med en ironisk men samtidigt kärleksfull blick. Blicken avslöjar en författare som har en djup förståelse för den mänskliga naturen.

Schnitzler låter aldrig skeendet urarta i fars. Hans ironiska distans till skeendet gör att man kan känna igen sig i personernas tillkortakommanden, såsom exempelvis när skådespelerskan i gruppen säger följande:

”Om jag hade varit tvungen att välja en annan yrkesbana än teater, hade jag tagit livet av mig”, sa fröken Garsteiner.

Man kan känna igen sig i många av de personer som porträtteras, men även om de skildras på ett roligt vis blir de aldrig karikatyrer. Alla känns djupt mänskliga och skildras med ett lätt anslag som gör att deras egenskaper kan träda fram i både komisk och tragisk belysning.

Flera 1800-talsförfattare återkom till det problematiska valet att antingen välja ett borgerligt liv eller försöka överleva som svältande konstnär (läs bara Thomas Manns Tonio Kröger eller ännu bättre: Hesses Steppenwolf). Det är ett återkommande tema hos Schnitzler och det självupplevda i detta ger berättelsen en dramatisk tyngd.

Med små medel lyckas han förmedla en stämning av melankoli, nostalgi och förlust. Detta är särskilt tydligt när den gamle mannen tar sina kvällspromenader och tänker tillbaka på sitt liv.

Claudio Magris summerade kortromanen på följande vis:

Arthur Schnitzler frambesvärjer hela den österrikiska kulturens mozartlika elegans… med dess leende brio och det lätta vemodet.

Similar Posts:

• Schack som konstnärlig och feministisk yttring
• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Skriven med ärlighet
• Känslofyrverkeri från Chile
• Komplicerat att vara Mann

I land efter land lockas väljare av detta budskap. Socialdemokrater och liberaler får maka på sig och ge plats åt en ny slags höger. De kallar sig ofta konservativa, men är inte som gårdagens konservativa.

De här har en radikal agenda och ifrågasätter ofta grundbultarna i det demokratiska samhället. Det oberoende rättsväsendet, minoriteters rättigheter, fria medier, faktabaserad samhällsdebatt. Allt detta är i skottgluggen för den radikaliserade konservatismen.

Natascha Strobl, österrikisk statsvetare, journalist och författare, dissekerar nytillskottet i det politiska landskapet. Hon tittar särskilt på Sebastian Kurz och Donald Trump, men hennes iakttagelser är giltiga långt bortom Österrikes och USA:s gränser.

Den radikaliserade konservatismen siktar på maximal polarisering, ett tillstånd av permanent ilska, största möjliga skillnad mellan ”vi” och ”dom”. Alla måste välja sida. Vår sida är offer, den andra sidan är förövarna.

Det finns inte utrymme för något tvivel eller tvehågsenhet, än mindre några nyanser. Att avvakta med ett beslut i väntan på en utredning ses som svaghet. I stället hyllas ledarens handlingskraft. Sunt förnuft räcker. Allt det här kan man betrakta i samtiden, oavsett om man bor i USA, Österrike, Brasilien, Filippinerna, Storbritannien, Ungern eller för den delen Sverige.
Kurz och Trump har sina olikheter, skriver Strobl, men det de har gemensamt är att de båda insett att det som betyder något i dagens politik är berättelsen och de känslor som är kopplade till berättelsen.

Det handlar om att förmedla en ny trygghetskänsla. I tider av sociala och ekonomiska sprickor är detta ingen defensiv och statisk känsla, utan en aggressiv och dynamisk. Löftet att skänka giltighet till det behov som ligger till grund för denna känsla är den radikaliserade konservatismens ideologiska kärna.

Skattesänkningar, förbättrad välfärd, infrastruktursatsningar – kort sagt verklig politik – är av underordnad betydelse. Brutna vallöften behöver inte betyda så mycket så länge väljaren får sin beskärda del av vredesutbrott och ”vi och dom” samt inte förnekas rätten till den mysigt värmande offerkoftan.

Inte heller misstankar om lagbrott behöver vara ett problem för den radikaliserade konservativa politikern. Då spelar man bara rollen av oskyldigt anklagad: offerkofta på. För denna politikertyp är det alltid valrörelse, även om den är president, premiärminister eller regeringsbildare. Vardagspolitiken, förvaltningen, passar dåligt. Det är konflikten med meningsmotståndarna och de saftiga utspelen som står i centrum, inte leverans på vallöften.

Steve Bannon, en gång Trumps strateg och rådgivare, har sagt att bästa sättet att hantera medierna är att ”översvämma rummet med skit”. Så har det också blivit. Samhällsdebatten präglas allt mer av kortlivade skandaler, avslöjanden och trätor. Småsaker som saknar relevans eller sanningshalt – eller både – och dyker upp, tar plats och försvinner i tempo furioso. Denna ”skit” måste den samhällsintresserade vada igenom. Det är svårt och tidskrävande att orientera sig, nära nog övermäktigt. Många väljer att lämna rummet helt. Andra väljer strategin att sälla sig till ett lag och blint heja på. Logiken om ”vi och dom” tar över. Det är ren fördumning. Men den radikaliserade konservatismen har tagit ännu några poäng. Meningsmotståndare som åtnjuter respekt smutsar ner sig om de väljer att ta fajten. Journalisterna blir överlupna av arbete med att faktakolla. Dessutom orkar färre rationella människor engagera sig. Kvar blir de rent känslostyrda som attraheras av radikaliserad konservatism.

Natascha Strobl berättar ingenting som inte den politiskt intresserade redan vet, men hon gör skarpa iakttagelser och formulerar väl vad hon ser. Det finns goda skäl att rekommendera denna lilla bok. Den samtida politiken framträder i klarare dager. Och det är ingen liten sak med tanke på att de radikaliserade konservativa har översvämmat rummet med skit.

Similar Posts:

• Ismer för framtiden?
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Man vet vad man har?
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Lovande klarsyn i pessimismen

När vår berättare gör sig redo för att lämna huset, sittandes på en pall i trädgården i ett tillstånd mellan vakenhet och dröm, kommer Frukttjuvens stämma till honom. Hon frågar:
-Vad fattas er, min herre? Vad bekymrar er så? 
Det är enda gången i historien som Frukttjuven tilltalar honom personligen.

Vår första resenär i boken är lättad när han bestämt att uppbrottet ska ske – han har gått från tidsnöd till ha all tid på jorden och stressen har släppt.

Berättaren tar sedan tåget från Paris från Gare Saint-Lazare mot Picardie.

På tåget får han syn på Frukttjuven. Eller snarare en kopia av Frukttjuven för det kan omöjligt vara hon. Bara någon som är lik henne. Tågresan går mot Chars och höglandet norr om Paris.

Historien byter sedan berättarfokus och vi får istället följa Frukttjuven på hennes vandring norr om Paris. 

Vem är då denna Frukttjuv?

Hon kallas Alexia men heter egentligen något annat. Hon har nyligen återvänt från en flera månader lång resa i Ryssland. Hon är en orolig själ som stannar en natt i Paris för att sedan på nytt ge sig ut igen på en ny resa för att söka efter sin mor, Bankkvinnan, som i sin tur sökte efter Alexia.

Frukttjuven beskrivs som en vandrare, en person som inte kan vara på samma plats. Hon är dessutom vidskeplig vilket påverkar hennes varande. 

Jag som läsare blir nyfiken och följer hennes vandring via Google Maps – hittar byarna och floderna på karta och lever mig in i berättelsen och miljöerna.

Frukttjuven får sällskap av en pojke, en hund och även en katt under olika delar av vandringen.

Berättelsen är mycket drömsk och svår att få grepp om.

Handkes sätt att skriva får mig kasta om orden i huvudet och ibland känns det som om meningarna är skrivna baklänges. Jag funderar över vad Handke vinner han på detta säregna sätt att skriva? Förutom det uppenbara som var ett Nobelpris…

Boken är ett utmaning från första till sista sidan. Den tar tid att ta in och jag får iterera många stycken. Jag saknar att texten inte har bättre flow och jag har svårt att se det härliga i den här boken, att hitta läsglädjen.

Jag har tidigare läst Mitt år i Ingenmansbukten av Peter Handke och upplevde den som betydligt mer ordnad rent språkligt. Jag upptäckte att det var olika översättare av verken och det kan självklart spela in.

Frukttjuven är full av detaljrika miljöskildringar och mycket utav allt. Tyvärr ger den mer prestationsångest än glädje under läsningen.

Similar Posts:

• Ett liv som död
• Raljerande barmonolog
• Spår efter en familj
• Tidsresa till Paris
• Brevromanens återkomst?

Verklighetsbundet, javisst, men helheten av dessa skärvor blir absurd på ett sätt som minner om Franz Kafka. Här finns i och för sig ingen jätteskalbagge, men väl en serie ihopsatta sekvenser som skapar surrealism. I själva sammanfogandet döljer sig problem: borttappade eller medvetet utelämnade incidenter, uppbruten och omstuvad kronologi, otydligt återgivande.

Målvaktens skräck vid straffspark är ett experiment. Författaren styckar upp berättelsen i dess beståndsdelar, vrider och vänder på delarna och lägger sedan pusslet igen. Lyckas han någonsin placera bitarna i samma ordning som förra gången? Tveksamt. Och flödet av händelser fortsätter.
Undflyende är också människornas fumliga försök att nå fram till varandra. Oändliga är missförstånden och förlusterna i översättning, otaliga de motiv och drivkrafter som ligger bakom motstridiga handlingar.

En kvinna påpekade att hon hade tappat berlocken på sin halskedja. Alla började leta. Bloch blev sittande vid bordet. Efter en stund överfölls han av ett starkt begär att vara upphittaren, och han anslöt sig till de andra. Då berlocken inte hittades i rummet, sökte de vidare utanför i gången. (…) Bloch bad om ficklampan och gick ut på gatan. Han gick böjd omkring i gruset, men ingen hade följt honom. Han hörde hur någon inne i farstun ropade att berlocken var funnen. Bloch ville inte tro det och fortsatte att leta. Sedan hörde han hur man åter bad innanför fönstret. Han stack in ficklampan på fönsterbänken och gick sin väg.

Det finns en humor i detta sammelsurium av brottstycken och missförstånd. Människan iakttagen kan verkligen bete sig komiskt på ett sätt som för tankarna till Charlie Chaplin.

Då ingen till att börja med visade sig i lumpboden, packade han upp sakerna och ställde dem på disken. Sedan tycktes det honom alltför självklart att han redan hade ställt sakerna på disken, som om de var antagna till försäljning, och han tog dem åter snabbt från disken, stack till och med in dem i väskan och ställde dem tillbaka på disken först sedan man hade frågat honom efter dem.

När vi känner igen oss är det nära till skratt. Men människan är även kapabel till ohyggligheter. Bloch stryper en flicka som han följt till rummet. Händelsen skildras lika kortfattat och okommenterat som allt annat: köpet av en bussbiljett, en skyffel som välter från den vägg den stod lutad mot, ett barn som väsnas i rummet intill.

Svårsmält. Vissa gärningar och händelser har särskild dignitet, får vi lära oss. Eller så har de inte det – en magstark tankelek. Urdrucken rullar ölflaskan över golvet och blir liggande under sängen. En ung människa slutar andas och lämnas livlös.

Att tillmäta alla detaljer samma värde – eller inget värde – är en del av Peter Handkes experiment; kommunikationsförbistring, tagen till sin yttersta gräns, en annan del. Romanen börjar som nämnts med att Bloch får sparken. Eller får han det? Hur bra är denne före detta fotbollsmålvakt egentligen på att läsa medmänniskor, situationer och sin omgivning?

Läsaren lämnas ensam med sina eventuella känslor för Bloch. Är författaren ansvarig? Denna någon har ju fattat beslutet att nedteckna berättelsen. Förväntas läsaren fortsätta engagera sig i berättelsens huvudperson när denne beter sig obegripligt? Eller går det att förstå sig på Bloch om man försöker mera? Jag går bet. Men läsningen väcker spännande frågor och det räcker hela vägen för min del. Experimentet i sig är behållningen med Målvaktens skräck vid straffspark. Ingen som intresserar sig för metalitteratur bör missa denna tidiga roman av nobelpristagaren Peter Handke.

Similar Posts:

• En detaljrik vandring
• Expeditioner i ensamhetens urskogar
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Ett liv som död
• Surrealistisk erotik

Så råkade jag ändå gå förbi en bokhandelsskyltning där den här boken fanns med (jag är lite tveksam till att kalla den roman), och jo, ska jag läsa något så är det nog den, tänkte jag. Berättelse om ett liv handlar om författarens mors liv och självmord, ett kvinnoliv av så många som den levande själv knappast skulle komma på tanken att skriva om, än mindre försöka få utgivet.

Det utkristalliserar sig en röd tråd: härom veckan skrev jag om Édouard Louis Vem dödade min far, och i helgen såg jag Folkteaterns uppsättning av Madame Bovary, som delvis berättas ur dotterns perspektiv. Föräldrar och deras död.

Peter Handkes mor tog sitt liv i början av 1970-talet, 51 år gammal, och sonen verkar nästan omgående ha bestämt sig för att skriva om det. Det är kanske en naturlig reaktion om man är en skrivande människa. Att det på detta sätt skulle gå att komma en människa nära – en förälder, som funnits där en hel barndom och uppväxt, men vars behov och drömmar man sällan riktigt lagt märke till – är väl den stora frågan. Modern har varit sjuk en längre period, lite oklart i vad. Hon har plågats av huvudvärk och förvirring, kanske till stor del helt enkelt av hopplöshet. Det är svårt att avgöra.

Mitt intryck är i alla fall att sonen tolkar hennes liv som hopplöst. Som mer eller mindre förutbestämt. Som sorgligt. Och jag vet inte, kanske beror det på att det lilla jag vet om Handke inte direkt gör mig vänligt inställt, men jag vill inte helt ge honom det tolkningsföreträde som han tar sig.

Jo, det är lätt att se att Handkes sätt att skriva om vad man egentligen kan skriva om är nära besläktat och kanske till och med en viktig influens för senare års auto-det-ena-och-det-andra-författare. Fast samtidigt som han återkommande ältar skrivandets villkor och begränsningar så tycker jag att han slår fast vem mamman är, vad hennes tragedi är – att vara kvinna, i en viss samhällsklass, under en viss tid och på en viss plats – och jag tycker inte att han har riktigt rätt att göra det. Att han gör det från ett slags ovanifrånperspektiv: den intellektuelle sonen, författaren, gudbevars, som ska slå fast att småstadskvinnans och hemmafruns liv inte var värt att leva.

Missförstå mig rätt, det är begränsande. Klass, kön, plats, småstadsmentaliteten, inte minst det tröstlösa äktenskapet med en alltmer alkoholiserad man som inte är äldste sonens far. Var det graviditeten och behovet att gifta sig med den som ville ha henne som stukade henne? Tänkte hon aldrig på att bryta sig loss? Levde hon, som Handke framställer det, som om alla möjligheter gått henne förbi?

Jag når henne inte. Var det på något sätt Handkes mening? Han ger mig inte ens hennes förnamn, ingen identitet utanför ”min mor”. Ändå är det väl hennes liv berättelsen ska skildra? Tyckte han att han nådde henne själv? Hade det ens varit möjligt för honom? Vid den tidpunkten, strax efter hennes död? Han skriver hennes liv som en väg mot självmordet. Jag kan inte låta bli att tro att det måste ha varit mer än så.

Similar Posts:

• En detaljrik vandring
• Experimentet är själva behållningen
• Hellre dö än ha tråkigt?
• En stor roman går inte att stänga till
• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst

I den namnlösa kvinnans anteckningar varvas existentiella tankar med praktiska redogörelser för hur hon går från att så bönor på ren chansning till att lära sig erfarenhetsvägen om vad som kan vara ödesdigra val och händelser för en person som måste klara sig själv. Tanken på självmord snuddar hon bara vid hastigt; inte heller lägger hon möda på att försöka ta sig därifrån eller hitta andra människor på väggens insida.

Häri ligger en av romanens största behållningar: den skarpögda skildringen av ambivalensen inför mänsklig samvaro, som kvinnan ibland saknar – särskilt saknar hon skrattet – men oftare ser på med en allt klarare, kritisk blick. Hon reflekterar över den roll hon haft som kvinna, över det ansvar som lades på henne och hur små möjligheter hon hade att gå sin egen väg. Sina barn tänker hon på allt mer sällan. Samtidigt känner hon stort ansvar för de djur hon har hand om i jaktstugan – ibland är det som att hon lever vidare för deras skull. Hennes kvinnliga former har runnit av henne i takt med de sinande matförråden, men omhändertagandet kvarstår. Vad krävs för att vi ska kunna frigöra oss helt från de normer som format oss?

Haushofer låter kvinnans berättelse växa fram med en fullständigt osentimental ton. Att ett hot finns påminns läsaren ibland om i korta varsel, som nämns och lämnas i samma andetag. Bakom kvinnans kronologiska hopp och ämnesbyten gömmer sig en skicklig dramaturgi från början till slut. En smärtsam vändning kommer när läsaren slutat oroa sig och de sista sidorna är så tätt skrivna att jag plågas av vetskapen om att när kvinnan får slut på papper att skriva på upphör hennes redogörelse. Jag lämnas lika ensam som hon, med många frågor, få svar, och ett av mitt livs mest omvälvande läsupplevelser.

Väggen är en roman om konsten att leva – inte bara överleva, utan att finna mening bortom det vi lärt oss genom socialisering. I en tid då begreppet prepping är på mångas läppar är det nyttigt – men kanske alltför skrämmande – att även ställa frågan vad överlevnadsstrategierna är värda när man står ensam kvar.

Similar Posts:

• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Att sopa rent i en gammal stuga
• Lugna kvinnor ger sig av
• Att insjukna i minnessjukdom
• Storslaget om ostron

Läsaren får i 18 noveller möta människor som tycks flyta ovanpå andra världskrigets händelser och de efterkommande åren av rannsakan i Österrike. På något sätt betraktar de i stället hur ångesten tar plats hos andra. En scen som illustrerar detta är när några löst sammanförda grannar ses över en julmiddag och en flaska vin. De vilsna själarna försöker konversera belevat men oron ligger och trycker, vem ska börja gråta först?

Långtråkighetens plats i livet är ett återkommande tema. Några novellfigurer verkar söka vändpunkter för att stå ut med sin upplevda tristess. Tydligast syns den hos den ensamstående mamman som ångrar att hon sände sin ende son till internatskolan:

Hon hörde nämligen till den sorts människor som med öppna ögon, gång efter annan, kastar sig in i olyckan utan att lära sig det minsta. Dessa ständiga återfall blev med tiden tjatiga. Så snart hon hade beslutat sig för att göra det ena eller det andra, kunde ingenting i världen avhålla henne från beslutet, allra minst hon själv.

Också mannen som blir förtjust i kvinnan med de intressanta drömmarna hör till typen som vill få puls i sitt eget liv. Först känner mannen en pockande lust att få ta del av alla detaljer i kvinnans drömmar. Efterhand ersätts nyfikenheten av en växande irritation; de absurda inslagen i kvinnans inre synbilder tycks skrämma honom.

I relationerna mellan människorna hörs ofta en sorts missljud. En strävan att visa värme och omsorg möter ideligen hinder. Eller så testas gränserna för kärlek på ett sätt som är vanskligt att redogöra för.

Många saker ses även ur barnens perspektiv. Barnens känsloregister är rikt. Här finns ingen storögd Shirley Temple eller några rättrådiga pojkar à la bröderna Lejonhjärta. Likväl ser jag barnen växa i en jordmån som senare gav en utlöpare i Pippi Långstrump här uppe i Norden. Här finns alltså inslag av Klarspråk och Tvärtemot-agerande.

Ibland dyker det upp djur som förmedlar hopp om framtiden. I en annan novell motar en mamma bort krigets elände med drömmen om att plantera nejlikor i balkonglådan. Hoppet tycks också finnas i historieberättandet – ett tidsfördriv som återkommer i flera noveller. Det verkar som om barnen, kvinnorna och männen andas lite lättare när de får en historia berättad för sig.

Samlingens första trevande skrivalster förbryllade mig i början. Men de starkare berättelsernas flöde spillde så småningom över på sina mindre tillväxta syskon så att också dessa – enligt mig – blev kraftfullare vid en andra läsning. Haushofers författarskap håller över decennierna både med de här novellerna och med den gäckande romanen Väggen.

Similar Posts:

• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• Friskt vågat – allt förlorat
• Sylvias egna noteringar
• Köttbullar är också omtanke
• Om att veta när man skall dö

Mina kunskaper om fjärilar sträcker sig inte särskilt långt bortom citronfjäril och påfågelöga, men visst blir man glad av att se dem.

Glad blir man också av att läsa Andrea Grills lilla bok om fjärilar. En vackert formgiven och rikt illustrerad essä om fjärilarnas liv och leverne och om hur det är att verka som fjärilsforskare.

Grill ville egentligen forska på delfiner. Eller uttrar. Men hon övertygades av sin professor att det var bättre med insekter, dem finns det gott om och man ser dem hela tiden till skillnad från däggdjur som man sällan möter. Sagt och gjort, Grill åkte till en nationalpark i Grekland och började forska på fjärilar.

Fjärilarna blir en passion och hon beskriver möten med både fjärilar och med andra fjärilsentusiaster världen över. Der är lärt och inspirerat och jag börjar nästan drömma mig bort till ett liv som biolog.

Bokens andra del består av fjärilsporträtt. Vackra teckningar, utbredningskartor och fakta om fjärilsarten i fråga.

När fler och fler övergår till att konsumera litteraturen i sina mobiler och på paddor blir man lycklig av en bok som producerats för att konsumeras just såsom tryckt bok. Fjärilar kan inte konsumeras på språng i hörlurarna eller snabbt blippas fram på en skärm.

Det finns något kaxigt i projektet Naturläror, i att göra små, vackra böcker med ett filosofiskt och kulturellt angreppssätt på olika sidor av naturen. Tidigare i år kom Kråkor (recenserad här) och näst i tur är Sill och Vargar.

Similar Posts:

• Vägen till krypen
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren
• Omskakande och hårt slående systemkritik
• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• Att gå är att leva

Tills det inte håller längre och han smyger sig ut, sätter sig på en parkbänk utanför sitt fönster som ett spöke. Kanske funkar det inte att stå utanför om man står så helt utanför att man inte ens ser andra människor; kanske funkar det inte förrän man kan sitta ibland dem och inte vara där. Men så finns det ju en annan som också kommer till samma park och inte är där, en medelålders man i kostym och slips som ser ut som om han bara är på lunchrast fast han sitter där i timtal och icke är. Och ju längre de sitter där, desto omöjligare blir det att inte börja prata med varandra.

Utbrändhet med åtföljande isolering och till och med död av överarbete är något av en folksjukdom i Japan; i Underground skriver Haruki Murakami om kontorsarbetare som till och med när de hamnat mitt i en terrorattack och är svårt sjuka ändå åker till jobbet. Tänk vilken tur att studerande och arbetare inte pressas på det sättet i andra länder, eller hur? Samtidigt älskar jag Flašars anslag; hur japansk romanen än blir, hur många japanska glosor hon än stoppar in för att understryka unika drag i samhället, så tappar hon aldrig allmängiltigheten. I takt med att Hiro och Tetsu lättar sina hjärtan blir de bara mer; den där reduktionen, klichéfieringen de båda tvingat(s)/(sig) in i har plockat bort allt utanpåverk och nu måste de vara ärliga med det som återstår, se sig själva och varandra.

Jag kallade honom slipsen har egentligen alla förutsättningar att bli ett pekoral, en mjäkig berättelse om vänskap som en lösning på allt. Men Flašar och hennes två huvudpersoner är inte så naiva. Snarare är det just det att det inte löser allt som gör empatin de visar varandra, djupdykningarna de gör i varandras utanförskap, så viktig; att se den som blivit osynlig, att vägra att acceptera att samhället bygger på utslagning även om man inte kan göra något åt det. Det är en roman om utmattning och uppgivenhet som ger mig något i ögonvrån, men också en jävla energi. En roman man läser ut på en eftermiddag men som stannar kvar; en djup, lätt klunk av alpkällvatten med både beska och sötma.

Similar Posts:

• Japansk läsning
• Samma lika, igen
• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• Imponerande japansk rikedom
• Rum 101 1/2