Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9789186497026 |
Sidor | 142 |
Orginaltitel | La joueuse d'échecs |
Översättare | Ragna Essén |
Först utgiven | 2005 |
Vad gäller Ragna Esséns översättning av Bertina Henrichs genombrottsroman Schackspelerskan reagerar jag på titeln. Den är visserligen densamma på franska (La Joueuse d’échecs), som i den svenska översättningen. Men medan författaren använder det franska språket som ju skiljer manliga och kvinnliga schackspelare åt, väljer den svenska översättaren att översätta titeln till en benämning som inte används i Sverige. Schackspelare är alltså benämningen i den svenska schackvärlden, oavsett om man är kvinna eller man. Vårt språk skiljer inte manliga och kvinnliga spelare åt. Översättaren tycks därmed valt att betona en feministisk dimension som finns i boken. En naturligare svensk titel hade därför varit Kvinnan och schackspelet eller Kvinnan och schackbrädet.
Eftersom jag själv är schackspelare och har varit professionell i några år, tycker jag det kan vara intressant att recensera romanen ur en schackspelares perspektiv, och det var också den drivkraften som fick mig att läsa boken. Det finns inte många skönlitterära böcker på svenska, eller översatta till svenska, som handlar om schack. Jag känner till fyra böcker: Stefan Zweigs novell Schack, från 1943 i översättning av Hugo Hultenberg, Damgambit av Walter Tevis med översättning av Nille Lindgren och Schackklubben Tanke och Vilja av Sven-Olof Lorentzen. De två sistnämnda böckerna kom ut i början av åttiotalet. Den mest kända boken är nog klassikern av Vladimir Nabokov, Mannen som spelade schack med livet och som utkom i en svensk översättning av Ellen Rydelius 1936. Denna bok gjorde ett mycket starkt intryck på mig några år efter det att jag som 13-åring börjat i schackklubben SK-33 i Enköping. Den har liksom Zweigs och Heinrichs bok dessutom adapterats till film. Det är populärt att adaptera böcker som handlar om schackspelare till film. Filmen baserad på Schackspelerskan heter Queen to Play (Joueuse) och är en tysk/fransk film som producerades 2009, regisserad av Caroline Bottoro med kända skådespelare som Sandrine Bonnaire och Kevin Kline i huvudrollerna. Den som är intresserad kan se klipp av filmen här på Trailer Addict. Däremot verkar det inte lika enkelt att få tag i filmen som köp- eller hyrobjekt. Filmen kategoriseras som en fransk smalfilm och har mig veterligen inte visats på biograferna i Sverige. Tyvärr översvämmas vårt lilla land av lågbudgetfilmer från främst den anglosaxiska filmvärlden och detta leder tråkigt nog till en begränsad livssfär av andra nyttiga och berikande influenser för oss svenskar, som i för hög grad blir anglofierade.
Romanens kvinnliga schackspelare heter Eleni Pannayotis och lever ett inrutat familjeliv på ön Naxos. Hon arbetar som städerska på Hotell Dionysos och livet verkar utstakat och förutbestämt. En dag städar hon i rum nr 17, och av en tillfällighet förändrar det hennes liv för alltid. Hon håller på att sopa när hon av misstag råkar ha ner en svart bonde från ett avbrutet schackparti. Detta blir upptakten till en både feministisk och konstnärlig frigörelse för Eleni. Den klassiska konflikten mellan försörjning och konstnärsskap, som för övrigt har behandlats av många andra författare, bland andra Thomas Mann i Buddenbrooks eller Hermann Hesse i Knulp, gestaltas träffande i boken. Om det är musiken som konkurrerar med vardagslivets vedermödor i Buddenbrooks och dikten som konkurrerar med arbete, samhällsplikter, familj och ägodelar i Knulp, är det schacket som får spela konstens huvudrollsinnehavare i Henrichs bok, i konkurrens med allt trivialt och prosaiskt. Eftersom jag själv är en schackspelare som ser schacket ur ett skönhetsperspektiv eller konstperspektiv och låter tävlingsperspektivet vara relativt underordnat (det är enklare att vinna partier om man inte fixerar sig vid att man måste vinna) tycker jag Heinrich implicit visar frånvaron av att det främst är tävlingselementet som lockat Eleni till schackspelet. Visserligen besegrar hon många män med kunskaper hon successivt tillägnat sig, och hennes första mål, att besegra sin läromästare Kouros, genomförs efter mycket regelbunden och disciplinerad veckoträning. Det känns ändå inte som att den feministiska frigörelsen ligger i att hon besegrar män, utan tyngdpunkten ligger snarare i de nya upptäckter hon hela tiden gör av schackspelets hemligheter och finesser. På ett trivialt plan upptäcker hon damens styrka och även bondens styrka, eftersom den blir till dam när den uppnår åttonde raden. Att damen, och ibland till och med bonden, är starkare än kungen är en klar liten feministisk antydning. Det viktiga, när det gäller det feministiska synsättet, är hennes förhållningssätt till det samhälle hon växt upp i. Ön Naxos har oskrivna lagar och det anses inte passande att en moder sysslar med schack på fritiden eftersom tid, energi och fokus tas från modersrollen.
Henrichs roman sysslar mycket med två grundläggande konflikter i vårt samhälle och skapar förutsättningar för en tidlös roman: konsten kontra försörjningen och modersrollen kontra självförverkligandet. Detta gestaltas detaljerat, tydligt och konkret på flera ställen i romanen. Läs till exempel följande textutdrag från boken som samtidigt är ett av flera små nötskal av de pågående konflikterna:
-Jaha. (säger Panis som är Elenis man, egen anm.) Vi måste hitta en lösning. Hela historien är ju orimlig, när man tänker efter. Om du slutar spela med en gång och talar om att alltsammans är förtal och käringsnack så ska jag förlåta dig.
-Aldrig i livet, hörde hon sig själv säga.Reaktionen lät inte vänta på sig. Panis blev högröd i ansiktet och slog näven i bordet med en sådan kraft att ljusstaken hoppade. Eleni vände ryggen till och gick ut i vardagsrummet och fortsatte städa. Panis stormade efter och började häftigt dra ut lådor och rycka upp dörrar för att leta rätt på det komprometterande föremålet. Det slog och smällde i möblerna. Saker for omkring och föll i golvet. En vas som de hade fått i bröllopspresent och älskat i tjugofem år gick i kras. Hon stod orörlig mitt i rummet och såg på hur Panis for allt vildare fram, röd av raseri. Han hittade förstås ingenting. Schackspelet låg i tryggt förvar i frysen.
Det är naturligtvis inte rekommendabelt att gömma sin schackdator i frysen, men här finns en metaforisk poäng eftersom schackdatorn i frysen kan översättas till att konsten läggs på is och måste gömmas undan för att framhäva livets vardagstrivialiteter. Det är vardagslivet som är det huvudsakliga och det viktiga för öborna på Naxos. Det är detta som Eleni intuitivt vill ifrågasätta och den tanken går som en röd tråd i boken.
För övrigt är fallmekanismen ett annat intressant tema som finns i textcitatet. Vi har dels ögonblicket då bonden faller i rum 17, vilket får Eleni att upptäcka schackspelets värld och dels när vasen faller, vilket symboliserar Elenis och Panis förhållande i allvarlig kris. Dessa båda fall är betydelsefulla vändpunkter i romanen. Kan detta vara en påverkan av Stig Dagerman? Han är ett erkänt stort namn i Frankrike, och hade fallet som en grundläggande struktur i sina romaner. Ni som är intresserade av att fördjupa er mer i denna tematik kan läsa Claes Ahlunds Fallets lag och jagets stjärna – En studie i Stig Dagermans författarskap utgiven på Gidlunds förlag 1998.
Några anmärkningar som anknyter till schack är att författaren skriver att ytterst få greker från övärlden spelar schack. Även om jag själv inte varit i Grekland känner jag många schackspelare som regelbundet spelar schack i Grekland och ofta just på en grekisk ö, alltså inte bara i Aten som Eleni. Idag är Grekland och Spanien de populäraste länderna att spela schack i inom Europa.
Eleni vill inte spela Göringgambit på grund av namnet. Detta måste bero på att hon förknippar spelöppningen med en av världshistoriens onda figurer, den tyske nazisten Hermann Göring. Faktum är att namnet på spelöppningen uttalas med j och inte med g. Om man gillar gambitar är Göringgambit en intressant öppning att använda sig av som vit och det är alltså en schackspelare och inte en nazist som är skapare till denna öppning. Eleni hade säkert vunnit många partier med denna farliga gambit (om den antagits!) och det verkar naivt och fånigt att inte överväga att spela den på grund av ett namn som har uttalats fel och därför associerats till något negativt.
På sidan 83 skriver Henrichs:
Eleni hade fått något slags gåtfull kontakt med schackhistoriens största spelare. Alla verkade de vilja viska lösningar till henne när hon stod inför nya problem. De verkade diskutera med varandra genom tidsåldrarna och stödja eller argumentera mot olika påståenden beroende på läggning. Dispyterna hade bosatt sig inne i huvudet på Eleni.
Allt detta är inlevelsefullt och skickligt skrivet om vad som försiggår inne i en schackspelares huvud. Fortsättningen gör mig dock förvirrad:
Hon insåg att hon måste jaga ut alla de där herrarna om hon skulle ha sinnesro att möta en motspelare. Men hon kände sig inte stark nog, hon var lättstyrd som en marionett i händerna på de stora schacklegenderna.
När jag själv spelar schack tar jag till mig just dessa herrars tankar och idéer, för annars skulle jag säkert förlora. I samband med detta citat tänker jag på den ryske schackspelaren Kasparovs berömda ord när han menade att han aldrig skulle ha blivit världsmästare om det inte vore för att han tagit till sig alla de tidigare världsmästarnas idéer från Philidor på 1700-talet till Karpov i modern tid. Kasparov har för övrigt skrivit världens bästa schackböcker: My Great Predecessors, fem tjocka röda volymer som går igenom hela schackhistorien i detalj. Världens bästa schackspelare jagar inte ut några herrar, eftersom de representerar den samlade kunskapen om hur schack kan och bör spelas. För en nybörjare är det ovärderlig att grundligt och idogt studera schackhistoriens strategiska idéer. Det är den säkraste vägen till framgång.
Det är naturligtvis inte lätt att skriva om schack om man inte själv är en aktiv och engagerad schackspelare. Det är känt att Nabokov var en hängiven schackspelare och han lyckades också att i sin roman, med en helt annan fördjupning och inlevelse än Henrich, beskriva hur det kan vara på det inre planet att vara schackspelare. Heinrich når alltså inte upp till Nabokovs nivåer. Det kunde lika gärna ha handlat om någon annan mental aktivitet representerad av någon av de sju sköna konstarterna eller ett ämne inom naturvetenskap eller humaniora. Helhetsintrycket är ändå att boken kan läsas med behållning ur främst två andra perspektiv. I första hand av alla människor, oavsett kön, som är intresserade av en sund feminism, och då menar jag problematiken kring att förbättra kvinnors förhållanden och möjligheter till att utvecklas och ha skaparglädje på olika samhälleliga nivåer. I andra hand, om man av någon outgrundlig anledning inte är intresserad av en feminism i demokratisk anda, finns allmänmänskliga och humanistiska skäl till att läsa boken. Jag tänker särskilt på den typiskt renodlade konflikten gällande vad man vill göra med sitt liv, till exempel ett individuellt självförverkligande hängiven konsten, styrd av sin egen inre klocka, kontra vad man inte vill göra med sitt liv, representerat av samhällsklockans tunga och ibland meningslösa timmar i förening med plikten gentemot kollektivet.
Publicerad: 2010-12-18 00:00 / Uppdaterad: 2010-12-18 00:33
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).