Så rullas uppväxten upp i ögonblicksbilder som sömlöst smälter ihop med nuet: längtan till det svarta och mörka, närheten och distansen till mamma Katja, att vandra i skogen och känna sig mer hemma än någon annanstans, samlandet på djur och deras namn på latin, skolkorridorerna med sina trånga regler där en person som Mela måste balansera på en tunn, tunn tråd för att inte riskera att falla ner i avgrundshålet av allmänt åtlöje. Och Sasja, brodern som kommer när Mela är precis på väg att bli tonåring, som hjälper henne i hennes försök att på olika sätt ta livet av sig, som barnlekar som alltid kommer av sig. Vuxna Mela vankar av och an i den stuga hon växte upp i, gräver och gräver sig djupare in i berget tills det blir så trångt att det inte går att ta sig tillbaka ut.

Andrea Lundgren fick 2022 Mare Kandre-priset och i denna hennes senaste roman skiner Kandres värld och språk igenom kanske mer än någonsin i Lundgrens författarskap. Det suggestiva, de nära, nära ögonblicksbilderna, relationerna till andra människor som alltid är outtalade, komplexa och samtidigt självklara som smältvatten, språket som likt en ångvält mejar ner läsaren i exakthet och osentimentalitet och samtidigt lämnar denne stående lite vid sidan av – allt finns här. Ändå är Lundgren och Den underjordiska solen helt sitt eget: här finns myten, floran och faunan och den berättande traditionen som en genomgående ton i bakgrunden, precis som i Lundgrens andra verk och även om texten är något stängd på ett berättande plan (När händer saker och ting? Vad är verkligt? De väsen som uppträder som syskon till Mela då och då, finns de?) sträcker Lundgren ut en hjälpande hand till läsaren i form av länkar till verkligheten. I slutet tillåts man landa i förståelse för vad det egentligen är som berättats för en, man kan koppla det till något som går att känna igen sig i.

Men frågan är om inte bokens styrka ligger i det som inte går att förstå på ett intellektuellt plan, de delar av boken när socialrealismen får stå vid sidan av och ge plats åt återberättelser av hemska myter, av dikter från röster som lockar och sprider ut sig över sidorna, om Melas ångestridna nätter när hon gräver sig djupare och djupare ner i underjorden. Om jag hade fått önska mig något mer av denna märkliga och intensiva bok så hade det nog faktiskt varit det: mer och märkligare, tack.

Similar Posts:

• Den stora rädslan
• Från arkivet
• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Nazismen som folktandvård
• En twittrig verklighet

Men omslaget slår ann något i mig. Det är en bild av Göteborg i ovanifrånperspektiv; en närmast konturlös stad, nerkyld vad det verkar, utan färg så när som på de blåa spårvagnarna som binder ihop och transporterar ljus i bilden. På baksidan står: ”Stad och människor i sina ordnade heterosexuella strukturer. / Det går inte att värja sig. Det går inte att inte ingå.”

Ja. Nej. Jag är enig men vill naturligtvis veta mer. Raderna får mig att tänka på Birgitta Lillpers Nu försvinner vi eller ingår, där ramarna visserligen är helt andra, men där jaget också pendlar mellan att delta eller ställa sig utanför det förutbestämda, upptecknade.

På första sidan i Det vita bläcket citeras Mare Kandre: ”vad är staden om inte ännu en skog men / skogen, var är den, ja / var är den?” Ja. Vad är strukturerna om inte annat än förtryck? Och var är i så fall friheten vi försökte bygga åt oss själva?

Anna-Karin Hellqvist vill inte kalla Det vita bläcket för diktverk, läser jag i en intervju med författaren. Ändå är det ofta så jag måste läsa den för att den inte ska bli för smärtsam. Inte för att dikt på något sätt indikerar distans eller smärtfrihet, men för att i en diktläsning går det att hitta ett motstånd och en sång som ger den sköra berättelsen styrka.

Jag måste skaka av mig människorna. Jag måste ta dem med tång och rycka ut dem.

Jaget i Anna-Karin Hellqvists bok genomgår mycket. Ofrivillig barnlöshet är ett bärande tema. Ett varande och en sorg som präglar hela tillvaron, som inte går att bortse från och som tycks utgöra en distans till alla som kommer nära. Jaget vandrar runt i staden Göteborg, hon sitter på barer och spårvagnar och betraktar människorna från sidan. Hon inleder relationer, men tycks inte kunna bestämma sig för om hon ska stanna i närheten eller stöta bort. Omgivningen formar sig som en massa, bildar strukturer där jaget inte ryms men samtidigt inte kan lämnas oberörd. Det handlar inte bara om att försvinna från de mänskliga strukturerna och minnena, men också om att få dem ur sig. Om detta skriver Anna-Karin Hellqvist ofta rakt och anklagande på ett befriande sätt. Men lika ofta i skör balans mellan de stelnade ögonblicken, patetiken, sorgen och en motsträvighet som bär allting vidare.

Boken är uppdelad efter årstider, börjar i vinter, fortsätter med vår och bildar på så vis en kronologi. Texten går mer och mer mot prosan. En relation, eller flera, tar mer och mer plats; mer och mer uppmärksamhet. Sidorna fylls med dialog och kortare scener. Här anar jag en annan berättelse som ibland verkar vara på väg mot en mer konventionell roman, en berättelse som nog hade mått bäst av att vara i en annan bok.

Anna-Karin Hellqvist har viktiga saker att säga. Hade jag inte varit så allergisk mot ordet utanförskap hade jag nog sagt att Det vita bläcket handlar om det. Om normerna och normaliteten som å ena sidan inte går att undgå, som blir en förutsättning för en längtan, men som å andra sidan föder hat.

Similar Posts:

• Nästan som mästaren
• En ny identitet i blomning
• En resa till innan
• ”Jag tänker ett ljus”
• Frisinnat feministiska noveller

Den mer cyniskt lagde kanske ser det som en knappologisk ansats att samla ihop precis allt som rör Mare Kandre och publicera det oavsett kvalitet och vad hon själv skulle kunna haft att säga om saken. Som i Mattias Fyhrs bok Skitigt vackert mörker som kom 2012, där det ibland kändes som att det skulle vridas och vändas på minsta triviala e-postmeddelande för att utröna vad det kunde ha för betydelse i ett större sammanhang. Med det inte sagt att det skulle vara ointressant att få svar på vem hon var som person, särskilt i relation till hennes konstnärliga utveckling.

Men kanske handlar det om ett hopp om att få svar på frågan vad det var som gjorde att hon blev så bra nu när man inte kan fråga henne själv längre. Såväl i Punkserier som i Fyhrs bok anar jag också en vilja att lyfta fram hennes konstnärskap. Det blir inte fler böcker, men vi kan i efterhand följa hennes väg fram genom livet. Kanske leder det till att fler som inte känner till henne blir nyfikna på hennes verk?

Den första serien i Punkserier, den oavslutade the Roxy, är just en sådan. Punkserie. Den bygger på en ganska obskyr roman vid namn The Punk av Gideon Sams och följer denna till stora delar. Allt enligt Ellerströms efterord.

Att Kandre samtidigt gick på konstskola i London är lätt att se. Dels på grund av teckningarnas kvalitet som är habila, i svart och vitt utan halvdagrar och med snyggt utformade perspektiv- och bildlösningar, men även genom förtrogenheten med Londons punkscen. Vad som möjligen kan överraska är hur platt själva texten är. Om det beror på att hon är trogen förlagan eller att hon inte hade nått längre i sin litterära utveckling är svårt att säga. Om det är det senare är det desto mer remarkabelt att hon bara några år senare skrev en så pass litterärt mogen bok som I ett annat land.

Den småmakabra kortnovellen Herr X som publicerades 1981 i fanzinet Kludd är kanske inte så märkvärdigt utförd men man kan här ana något av Kandres gotiska böjelser.

Däremot är serien Dumheten om ångest och psykvård mycket stark och pekar mer tydligt mot det Kandre senare skulle åstadkomma på temat utsatthet. Den tolv bilder långa färgserie utan titel med Ikaros-tema som kompletterar samlingen är inte heller dum.

Till sist måste jag dock ställa mig frågan vad det egentligen är jag ska bedöma? Ska jag glädja mig åt det faktum att förlaget har ställt samman den här samlingen som present åt Kandre-älskarna – eller ska jag bedöma hennes ungdomsalster, som hon själv inte bett om att få återpublicerade, i något slags jämförelse med hennes mogna verk? Om något, så är det rimligen det senare.

För den specialintresserade, som det brukar heta. Älskar du Mare Kandres böcker, och om du är intresserad av hennes utveckling så är det här ett självklart val. Men som ingång till hennes författarskap skulle jag hellre rekommendera vad som helst av det som gavs ut i bokform under hennes livstid.

Similar Posts:

• En twittrig verklighet
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Lockrop från underjorden
• Rått och poetiskt
• Påfågelprunkande om svullna ungdomshjärtan

Fyra av de fem novellerna i Amok är konstruerade som kinesiska askar med berättelser i berättelsen. Intrigerna och miljöerna är likartade. Här finns ett manligt berättarjag som befinner sig på resa eller på en främmande plats. Här finns karaktärer som korsar världshaven på magnifika passagerarfartyg, semestrar på lyxhotell vid Rivieran och spelar bort förmögenheter på casinot i Monte Carlo. Zweig reste själv så mycket att hans vänner kallade honom för ”den flygande holländaren”, men han har också påpekat att vårt sug efter resor inte enbart kan förklaras med en längtan efter exotiska platser. ”Vi vill lämna vår invanda miljö bakom oss, vår hemtrakt som är densamma dag för dag; vi längtar bort eftersom vi inte längre behöver vara oss själva när vi inte längre är hemma.” De flesta av Stefan Zweigs karaktärer verkar hålla med honom om detta. Jaget är ett fängelse som vi helst vill undfly.

Denna sanning förkroppsligas också av den gåtfulla främling som i novell efter novell delger berättarjaget, och oss läsare, sitt livs historia. Detta möte, som också blir novellens dramatiska höjdpunkt, påminner om det terapeutiska samtalet mellan psykolog och klient, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Stefan Zweig var god vän med Sigmund Freud. (Såväl Zweigs som Freuds texter brändes för övrigt på nazisternas bokbål 1933). I vissa noveller tar främlingen till och med över rollen som berättarjag i samband med bekännelsen. Det här är ett effektivt grepp som förhöjer känslan av autenticitet i texten. Det känns som om den mystiske främlingen plötsligt talar direkt till läsaren.

Jag har älskat dig som ingen annan… som ingen annan har du, min pojke, väckt mitt innersta till liv… Till avsked skall du därför få veta mer om mig än någon annan människa. Under alla dessa timmar har jag ju tydligt känt dina tysta frågor… Du ensam skall veta hur mitt liv har varit. Vill du att jag ska berätta det för dig?

Stefan Zweig skrev helst med lila bläck och han dekorerade gärna drinkarna som han bjöd sina vänner på med guldflagor. Ytligt kan tyckas, men i novellerna räds han inte djupet.  Zweig var en av de första som skrev om Freuds arbete i Die Heilung durch den Geist (1931) och i Amok är karaktärsteckningarna tydligt influerade av Freuds teorier om det mänskliga medvetandet. I novell efter novell upprepas bilden av det plågade jaget som kämpar för att leva upp till samhällets normer (överjaget) genom att hålla drifterna i schack (detet). Vi får bland annat möta universitetsprofessorn som döljer sin homosexualitet, den varmt religiösa men samtidigt spelgalna studenten och distriktsläkaren som åtrår fel kvinna. Det här är berättelser om människor som sviker såväl sig själva som sina nära och kära. De är otrogna, de säljer familjejuvelerna, de berusar sig med sina laster men det händer också att de ångrar sig och vill göra bot. Då gör de sitt yttersta för att motstå suget efter det förbjudna och för ett litet tag ser det ut som om de lyckas, men till slut faller de till föga och återvänder till de mörka gränderna, bordellerna och spelborden.

”Och ändå är lusten efter det fördolda oemotståndlig för den som söker kunskap, rysningen inför det farliga övermäktigt, det skamliga lidandet heligt.” För Stefan Zweig var det nödvändigt att skildra människans mörka, avvikande sidor och i novellen ”Känslornas irrvägar” passar han på att ge en känga till konstnärskollegorna som enbart ägnade sig åt betydelselösheter.

Beror det på bekvämlighet, feghet eller kortsynthet att alla tecknar endast livets upplysta ljusrand, där sinnena spelar öppet och lagbundet, medan nere i källarvalven, i hjärtats underjordiska gångar och kloaker lidelsens farliga rovdjur fosforescerande smyger omkring, parar sig och sliter sönder varandra i det fördolda. Skräms de av andedräkten, de demoniska drifternas heta och förfärande andedräkt, dunsten från det brinnande blodet, fruktar de att besudla sina alltför fina händer med mänsklighetens varbölder, eller hittar deras blick, som är van vid mildare belysning, inte ned för dessa trappor som stinker av förruttnelse?

Det finns något i Zweigs överspända, symbolrika texter som påminner mig om Mare Kandres sätt att fånga verkligheten, och som Mattias Fyhr i sin biografi av Kandre beskrivit som ett Skitigt vackert mörker. Det tar ett tag att vänja sig vid det känsloladdade språket och den oftast omständligt beskrivande hellre än gestaltande stilen, men efter några noveller är jag fast i Zweigs klaustrofobiska karaktärsteckningar och den hårt mallade intrigen. Jag vill läsa en till. Och en till. Det är ett sug som påminner om det jag kan känna efter lösgodis. Och jag börjar förstå varför han blev så populär.

Similar Posts:

• En välsittande men makaber frack
• Noveller man glömmer
• Vålnaden Canetti
• En klaustrofobikers inre liv
• Från arkivet

Vi lär känna vår huvudperson Maja när hon går sista året på gymnasiet. Hon står med en fot i barndomen, med mormorspromenader och lillebrorsumgänge, samtidigt som det dricks öl, förälskas och onaneras. Hela tiden är naturen närvarande. Hur den svulstigt bultar och pockar på i varje scen. Under gymnasiets sista termin, när ensamheten skriker i bröstet, anländer kärleken till vår protagonist. Hans namn stavas David och han lyckas med att omkullkasta den utsugna tillvaro vår huvudperson hittills levt med. David växer från att vara balkongkillen till att bli rejält betydelsefull.

Vi stannar upp, han verkar vilja säga någonting, men det blir mest en häftig flämtning, en snubblande ansats till språng. Han ser pojkaktig och farlig ut med sin kånkenrygga på sig, han är en tonårsvarulv – jag är inte svår att få vittring på, inte för honom nu, jag nervössvettas och har mens. Hans blick skenar som ett lyckligt föl över min äng, jag vill kyssa hans ögonfransar och hans djävulshorn, vi småpratar lite.

Just detta är typiskt. Hur texten skenar iväg men sen hämtas upp. Aldrig att jag går vilse trots att här växer sly. Formen finns hela tiden närvarande såsom en skattkista med borttappad nyckel. Alltid viktig, aldrig tillrättalagd. I förra veckan belönades Martin Tistedt med Mare Kandre-priset som årligen delas ut till unga författare som skriver i Mare Kandres anda. Det är välförtjänt och vackert. Liksom salig Mare Kandre skriver Tistedt i Vår om den unga kvinnorollen, anpassning till omvärlden samt inte minst om drifternas betydelse. Att unga tjejer idag knappast uttrycker sig som Maja spelar alls ingen roll. Heller inte att jag annars lätt kväljs av blommiga texter där orden flockas i sjok och där det tenderas att berätta för mycket. Visst är språket prunkande och Majas värld naturlyrisk, men samtidigt lyckas det enligt mig tydligt beskriva hur det är att gå sista året på gymnasiet med allt vad det innebär. Att vara både liten och stor, att vackla mellan hybris och värdelöshet, att ens tillvaro och tankar på förälskelsens pirr parat med våndor tar över det mesta av livet. Det lilla formatet hjälper också Vår att skimra och lysa. Hade boken varit en lunta hade risken för drunkning varit överhängande. Istället blir det utmejslat i sin svullenhet.

Det doftar barr i solgass och barr i skugga; tallkottar ligger strösslade över marken, underliga små spermier. Ibland snuddar David och jag vid varandra, som av en slump. Ekorrar pilar i trädkronorna och sniffar vaksamt, det skimrar och prasslar i lingonriset. Det är en sådan dag då det inte är svårt att föreställa sig varken örnens flykt högt där uppe i det klarblå eller skalbaggarnas kalasande bland benknotor i mullen. Lördag. Fåglarna beter sig som tjejer och killar på en badstrand, tjuter och kraxar i munnarna på varandra, bröstar sig struttande, försöker kåta upp varandra och sig själva.

Similar Posts:

• Bla. Bla. Bla. Bla. Bla. Bla. Bla.
• Kärleken där man inte kan andas eller se längre
• Från arkivet
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• En twittrig verklighet

Det fortsätter någonstans där. Där allt kombineras och smälter samman i en slags knutpunkt. Fast det är ingen kärna. Det är mer som olika sprickor bara, glapp och sprickor. Det är så det är. Det är så här det är.

I Det är så här det är finns ett urval av den brittiska poeten Selima Hills (född 1945) dikter ur elva diktsamlingar, skrivna mellan 1984 och 2009. De är olika utformade, följer olika, relativt fria, mönster, intar olika perspektiv, men ändå är dikterna karaktäristiska och samlingen väl sammanhållen. Av en stämning och känsla som kan beskrivas som hård och lite smutsig, fast samtidigt glittrande. Stark, men utan att förneka att svagheten finns. En svart humor och en sorts cynism som ändå är totalt ärlig och tragisk och uppriktig. En icke-ironisk ironi. Ett hat och en kritik och en kärleksförklaring.

Mina tankar förs under läsningen fram och tillbaka mellan alla litterära referenser Hill kan tänkas tangera (eller som tangerar Hill, eller bara har något gemensamt), från Sylvia Plath till Mina Loy – och några gånger vidare även till Mare Kandre och Sara Stridsberg.

Det är texter om att vara kvinna, typ, eller dotter, eller den sinnessjuka, eller mamman, eller barnet, att alltid behöva förhålla sig till något. Mannen, den heterosexuella relationen, ungefär, som står i centrum, som utgör ramarna för det möjliga – fast ändå inte. Jo, det finns där, ett sorts tvåkönat begär, och den där maktrelationen, perspektivet, förtrycket. Men det finns samtidigt en förskjutning. Där det normativa (inklusive det förtryckande, vidriga i detta) blir något mindre viktigt, där fokus istället ligger på relationer till mammor, barn, väninnor, sköterskor, vårdare, systrar – som en gemenskap som ligger mellan eller bortom de traditionella (eller inte, kanske har de alltid varit en del av traditionen, ingått i, utgjort ett alternativ, ett annat rum, inuti rummet).

Det handlar om makt, om relationer. Och sättet de gestaltas gör dem till något förfrämligat. Det är ett språk och en text som inte väjer för det lite äckliga, det som lite grann går över gränsen – och det gör det nästan hela tiden. Det är inte sunt och friskt och nyttigt och lyckligt.

Alla som rörde vid henne blev ledsna
och därför har de spärrat in henne, för de blev ledsna,
och de har spärrat in henne
där ingen kan se henne utom sköterskor
som, när de ser henne sitta här ensam och sysslolös,
ställer sig bakom henne
och oavbrutet kammar hennes hår –
det vackraste hår hyresgästen någonsin hade sett,
änglarnas hår,
älskarnas

tills hon får panik.
Hon står inte ut med deras behov att förstå henne,
hon står inte ut med deras behov att komma så nära,
att smeka hennes ärr
och ta av sina handskar och undersöka det
och klänga genom hennes hår
och borra genom hennes hjärna in till sorgen
som aldrig slutar försöka att ta tag i händerna på borsten
medan de oavbrutet, oavbrutet borstar
hennes åtråvärda hår.

Rubriken är ”Hårborste”, ur samlingen Bunny (2001) som enligt Roy Isaksson, som översatt, tolkat, gjort urvalet och skrivit förordet (som ny Hill-läsare är jag helt utelämnad åt Isakssons tolkningar, kan inte riktigt värdera dem eller jämföra, men jag tänker att det (förhoppningsvis) är ett bra jobb, inte minst initiativet) är ett besök i ”tonårens plågade tillvaro” fyllt av bedräglig erotik och galenskap. Galenskapen är ett återkommande tema. Vissa texter placerar sig på psyksjukhus och vårdanstalter, men det som är mest påtagligt är hur galenskapen även invaderar den så kallade vanliga världen. Som om alla är sinnessjuka, hela världen, och också som att det måste vara så. Det blir som en röd tråd genom dikterna från de olika samlingarna – som visserligen består av dikter skrivna ur olika perspektiv, som om hon intar en roll, men ändå har samma känsla. Till exempel av att vara en främling.

Vi vill göra vårt bästa
men vi kan inte.
Vi gör vårt bästa för att tillfredsställa dom
men det gör vi inte.
Vi begår misstag om och om igen.
Varför? För att vi är dumma! Vi är så dumma
att vi känner hemlängtan i våra egna hem!
Vi har hemlängtan, och det gör ont, men vi är så dumma
att vi inte vet vad det är vi har hemlängtan till!
Vi knipsar och hackar och svabbar och gör vårt bästa
och hela tiden känner vi oss bedrövade.
Vi krymper som räkor inuti våra vackra klänningar.
Vi krymper och rasar inuti vårt klibbiga hår.

På samma sätt är kropp och det kroppsliga alltid närvarande. Som en symbol kanske för hur kvinnan reduceras till en kropp – men också en möjlighet (det finns inget passivt, det kroppliga är istället alla känslor komprimerade och konkretiserade), en möjlighet att (åter)erövra. Kroppen är fängelset. Och befrielsen. Att vara extremt arg och extremt kärlekfull.

För ja, det är extremt. Men lågmält. Allt på samma gång.

Nattrum
30 juni

Jag vet att de tycker jag borde sakna min mor
men allt jag egentligen saknar är slätterna
där jag kan galoppera
på den stiligaste häst
långt bortom fönstret där hon vinkar,
klädd i en liten, tår-fläckad, paljetterad cardigan
med rynkad panna som betyder att jag krossat hennes hjärta

Det komplexa och motsägelsefulla blir exempelvis tydligt här. I relationen mellan mamma och dotter. I arvet (stoltheten och tvånget och föraktet). Som att aldrig kunna bestämma sig för om en ska hata eller älska. Att alltid misslyckas, men att lyckas i misslyckandet.

Hästen
En gång var jag en flicka
men gav upp det hela

och lät håret växa
och blev en häst.

Jag tänker att det här är en sorts nyckel. Till dikterna eller till livet. I försöket att vara flicka går det att ge upp, hitta ett alternativ i det djuriska (som både blir en symbol för befrielsen från det mänskliga och för hur det som flicka tycks omöjligt att få ett värde som människa).

Till slut, när det mänskliga övergetts, när vi lyckats misslyckas, när det smutsiga glittrar och glittret är smutsigt, springer vi fria.

Similar Posts:

• Febriga drömmar om död
• En ny värld öppnar sig
• Avgrundsvrål
• Helgon och kroppar
• Lockrop från underjorden

Mattias Fyhrs bok Skitigt vackert mörker. Om Mare Kandre inbjuder ett hängivet fan likt mig själv att ge sig i kast med sådana vallfärder i spåren av författaren Mare Kandres liv. Mare Kandre (1962-2005) debuterade i mitten på åttiotalet med det prosalyriska verket I ett annat land och har ofta beskrivits som den kaxiga punktjejen vars säregna språk fick den Svenska akademien att buga. Kandre var tjugotvå år då hennes debutbok utkom på Bonniers förlag, därefter utgavs ytterligare tio verk innan hon gick bort 2005. Kandres författarskap har räknats till de största i sin generation.

Fyhr gör inte anspråk på att ge en heltäckande bild av Mare Kandres liv utan boken är koncentrerad kring hans kontakt med Kandre, dels i egenskap av litteraturvetare under i första hand arbetet med avhandlingen De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel (2003), dels i egenskap av hennes vän. Det är frågan om en tidsperiod på sju år, likväl täcker den in en mängd detaljer som spänner över en längre tid. Bland annat får läsaren veta att Kandre befann sig på det i inledningen nämnda hotellet under början av nittiotalet. De dokument med koppling till händelsen som Fyhr presenterar; ett aldrig postat vykort, en anteckning av Kandre i nämnda bok av Robert Bly, mail från Kandre och från hennes mor, visar även att den berättelse som inleder novellsamlingen Hetta och vitt (2001) är baserad på en händelse ur Kandres liv. Det hotell som kvinnan i novellen bor i är skärt och vad läser hon på caféet tvärsöver gatan om inte just ”EN LITEN BOK OM DEN MÄNSKLIGA SKUGGAN.”

Att få tillgång till information av det här slaget är naturligtvis välkommet av en stor mängd Mare Kandre-entusiaster. Skitigt vackert mörker är den första bok som har skrivits om Mare Kandres person. Entusiasterna bör dock vara medvetna om att bokens ramverk, Fyhrs kontakt med Kandre, är dragen till sin yttersta spets och att boken därmed innehåller information och detaljer som emellanåt känns avlägsna en bok om Kandre. Vid en första genomläsning frågar jag mig exempelvis vad mail mellan författaren Alexander Ahndoril och Fyhr, liksom inskannade dedikationer och vykort dem emellan, har i en bok om Kandre att göra. Då jag senare går tillbaka i Fyhrs text finner jag att kopplingen består i att Ahndoril är den person som i egenskap av vän till dem båda förmedlade Kandres kontaktuppgifter och på så sätt ingår i det sammanhang som Fyhr har haft för avsikt att fånga. Därtill finns en hel del information om Fyhr själv, främst om hans arbete, men också om exempelvis hans familj. Likt boken i stort presenteras den informationen, förutom genom kontakten med framförallt Kandre och kortare kommentarer, genom fotografier, inbjudningar till olika tillställningar, vykort och tavlor. Ett exempel som både stör och roar mig är ett foto på Fyhr i sin ungdom, med pigg uppsyn och spretigt hår samt en t-shirt som det på vertikalen (likt en slips) står ”LOVECRAFT” på. Bredvid och i kant med fotot förekommer en teckning på två betydligt hårdare punkare utförd av Kandre år 1979. Bespara mig! vill jag utropa, men är samtidigt lite tagen av Fyhrs extremt nördiga konsekvens.

För att återgå till de detaljer ur Kandres liv som framkommer i och upptar den större delen av Fyhrs bok, i form av mail, inspelade intervjuer, foton, målningar med mera – samtliga presenterade i originalform – väcker de motstridiga känslor hos mig. Mina invändningar är dock inte enbart riktade mot Fyhrs bok utan även mot de impulser som framkallas hos mig själv. Jag finner mig exempelvis omedelbart entusiastisk över vetskapen om att Kandre tränade jympa på Sports Club, men ganska snart handfallen inför detsamma och för att inte säga irriterad över att överhuvudtaget känna någonting inför ett sådant faktum. Varför är det just en sådan detalj som dröjer sig kvar? Något liknande kan jag stundtals uppleva inför ”statusuppdateringar” på Facebook, ”tweets” på Twitter eller den uppsjö av bloggar som spottar ur sig den ena trivialiteten efter den andra. Med det menar jag inte att vare sig nämnda forum på Internet eller Fyhrs bok enbart innehåller trivial information. Vad jag menar är att det i bägge fall är frågan om ett myller av information som mottagaren tvingas att sålla i och där detaljer som vanligen tillför ytterst lite i förlängningen drar åt sig stor uppmärksamhet.

Bland de avsikter med boken som Fyhr anger nämns just viljan av att göra den så pass fylld av information att innehållet blir något rörigt, i syfte att som Fyhr skriver, ”ingen ska tro att de har fått ’den enda’ sanningen om Mare.” Jag köper delvis hans resonemang och finner även något sympatiskt i att den mängd information som presenteras lämnas tämligen ifred från analys och därmed lägger över ett ansvar på mottagaren att respektfullt förvalta den. Däremot finner jag det lika tydligt att Fyhr gärna vill, om inte ge sken av att presentera ”den enda” sanningen så åtminstone den ”sannaste sanningen” om Kandres liv och författande. Jag raljerar något, men min poäng är att uppgörelsen med forskare och kritiker, vilka enligt Fyhr har bidragit till en beklagansvärd mytologisering av Kandre och entydig bild av hennes verk, tillsammans med hans egen boks innehåll av originaldokument inflikat med hans åsikter om den relevanta läsningen av gotiska motiv i Kandres texter, i hög grad anspelar på att det finns en mer sann sanning om Kandre som kan styrkas genom autentiska citat av henne själv. Personligen är jag inte så säker på att det som folk, även de som är författare, hasplar ur sig till vardags nödvändigtvis uttrycker något väsentligt om deras verklighet, eller för den delen; om de verkligheter som de skapar.

Skitigt vackert mörker kan beskrivas som, förutom en mycket personlig och säregen redogörelse för sammanhanget kring en saknad vän och författare, ett intressant tidsdokument. Inte, som man kanske först kan tro, med avseende på att dess innehåll behandlar en bestämd tidsperiod ur det förflutna, utan eftersom dess form, liksom karaktären av det innehåll som presenteras, passar så väl i just denna tid. Det är smörgåsbordet av information, spelet med och fascinationen inför ”det autentiska” i hastiga formuleringar och privata fotografier, liksom de ytliga kopplingarna mellan liv och verk som gör att Fyhrs bok påminner mig om de fyra fönstren på min dator som jag i denna stund har öppna samtidigt: google, gmail, youtube och facebook. Där är så många intryck som samsas att jag har svårt att komma till ro i något bestående. Det behövs ju inte heller, jag hoppar så lätt vidare till nästa. Likadant med Fyhrs bok, detaljerna för sig inger ett ögonblickets fascination men stannar inte kvar, förankras inte i en djupare förståelse eller harmonisk bild. Skitigt vackert mörker presenterar en sorts ”twittrig” verklighet om Mare Kandre, en genomströmning av kommentarer som kortvarigt hänför.

Similar Posts:

• Från arkivet
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Påfågelprunkande om svullna ungdomshjärtan
• Rått och poetiskt
• En ny värld öppnar sig

I en rumänsk stad under tidigt 1900-tal utspelar sig episoder ur huvudpersonens barndom. Miljöerna och tingen han upplever är i sig inte märkvärdiga. Han besöker några bekantas bostad, en marknadsplats, privata och offentliga miljöer i allmänhet. Saken är hur han upplever dem, och med vilken styrka. Han får syn på en ring:

Fåglarnas, djurens och blommornas enastående maskeradutstyrslar, som alla är ämnade att spela en sexuell roll, paradisfågelns stiliserade, ultramoderna stjärt, påfågelns oxiderade fjädrar, petunians hysteriskt finådrade kronblad, apornas osannolikt blå pungar – allt detta är bara bleka ansatser till sexuell utsmyckning bredvid den svindlande zigenarringen. Den var ett storartat bleckföremål, utsökt, grotesk och ful. Framför allt ful: den attackerade kärleken i dess mörkaste regioner, i fundamentet. Den var ett sannskyldigt sexuellt skrik.

Barnets oavtrubbade blick på världen sammanvävs med en neurotikers följdriktiga impulsivitet till en katalog av känslofyrverkerier och gungande existentiella orosmoment. Allt med förbluffande språklig slagkraft. En leråkers varma, degiga sörja, väta och råa lukt är så inbjudande att berättarjaget kliver ut i den och upplever sig vara ett med den. Han har spirat ur den och måste hänge sig. Som högsta önskan drömmer han om ett brinnande vaxkabinett, att få se hur figurerna smälter och de vackra gula benen långsamt förvrids. Sammansatta fantasier som att ”i denna atmosfär fylld av blodluft och berusande doft spelar en blek ung man just de sista ackorden i en förtvivlad melodi på orgel” berör honom det yttersta.

Han kallar dem anfallen, dessa omvälvande, knappt uthärdliga upplevelser. Som om han levde i ett ständigt lotteri av plötsliga reaktioner på omgivningen. Ena stunden laddar han sig med melankoli genom att stryka en rasp över kinden – ”till ingen nytta… det fanns ingenting att förstå” – andra stunden blir upptäckten av ett dammigt utrymme under en teaterscen hans livs mening.

Ändå handlar det inte om vansinne. Blechers framställning visar hur lager av upplevelser ryms i tingen just utan egentlig galenskap. Aliide, Aliide kunde här vara en rimlig svensk erinran om intryckens ohejdbarhet. Även Ögats historia är mer lik än till exempel något av Kafka; det extatiska sökandet överordnar sig helt bristen på sammanhang och begriplighet.

Det rör sig alltså om en ung mans intryck av omvärlden – festligare än så låter det inte. Som Herta Müller skriver i (det annars ganska torftiga) efterordet lever huvudpersonen med tingen så som man bara kan leva med människor. Genom detta frammanas en egendomlig slags erotik, ett opålitligt spänningsfält i vilken all omgivning börjar blixtra av personlighetsdrag.

Müller pekar också på hur antisemitiska strömningar i Rumänien, både dåtida och nutida, stått i vägen för Blechers rättmätiga genomslag i litteraturen. Över detta kan bara sorg konstateras, tillsammans med jublet över äntligen en svensk utgåva.

Similar Posts:

• En förtryckets poetik
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor
• Diktaturens sönderslagna poesi
• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Bra beståndsdelar ger inte alltid en bra helhet

Aliide är en åttaårig flicka som bor med sin mamma, pappa och lillebror Idrok i ett nybyggt betongkomplex i en stor stad. Det är sjuttiotal, det är barnkalas, bråk med bästisen, skolavslutning i kyrkan men boken är ingalunda en tidstypisk barndomsskildring. Aliides värld är så fylld av ångest och skräck att jag stundtals nästan finner boken outhärdlig att läsa.

Jag lider med Aliide då hon irrar runt i parken efter att ha svalt en pärla som hon tror långsamt kommer leda fram till hennes död. Jag känner hennes skräck i min kropp då hon befinner sig hos sin sjuka klasskamrat vars väggar är på väg att falla in och där familjen tyst iakttar henne. För att inte tala om den utslagna kvinnan som plötsligt dyker fram ut mörkret i en port och som har tappat sin väska. Den utlösande faktorn till Aliides sammanbrott, som mot slutet av boken får sin förklaring, är ett besök hos skolläkaren.

Genomgående i boken förs en diskussion om hur Aliide ska hantera det faktum att hon är en flicka. Hon försöker bli en Riktig Flicka, en sådan flicka som varken smuts eller kaos fäster sig vid. Hos Aliide tränger sig smutsen ut ur hennes porer nattetid och gör henne ständigt solkig hur hon än kämpar för att tygla sitt spring i benen eller klär ut sig i flickiga klänningar. Aliides rätta natur hinner alltid i kapp henne och hennes försök till att bli någon hon inte är slutar med att hon till slut ger upp och smutsar ned sin fina klänning. Hennes misslyckande att passa in i en färdig norm är befriande för mig som läsare, samtidigt som Aliide själv tar sitt nederlag smärtsamt hårt.

Allt eftersom boken fortskrider nystas bakgrunden till Aliides kamp mot sin kropp långsamt upp. Eller är Aliides personliga situation bara ett symptom på ett större problem?

För mig ligger bokens tema i tavlan som hänger inne i farfaderns rum. Tavlan som föreställer ett träd fullt av skrikande, nakna kvinnor och en man nedanför som hugger ned trädet med en yxa. Tavlan med titeln MISOGYNISTEN

Aliide, Aliide är ett pussel där bit för bit läggs till den färdiga bilden. Vari består den färdiga bilden? Kanske i hur Aliide genom sin valda tystnad slutligen hittar fram till orden?

Similar Posts:

• ”Sedan länge plågades jag av en längtan att begå en absurd handling på en helt okänd plats … ”
• Kropp. Makt. Frihet. Galenskap.
• Ett obehag som känns
• Från arkivet
• På barnets sida

Lodalens delvis självbiografiska roman handlar om Connie, en stökig men livskraftig flicka som växer upp i Jönköping under 60- och 70-talet. Mamman är död. Styvföräldrarnas barnvänlighet är lika förstelnad som deras äktenskap. I skolan har hon inte mycket att hämta. Ett ovärdeligt gläjdeämne finns i vännen Kalle, alltid pigg på sabotage eller på att tävla om vem som vågar ligga kvar längst på rälsen.

Och så pappan. Som krockar bil och båt som ingen annan. Som ”lånar” en AK 4 under repmånaden. Som betar av flickvänner på löpande band. Av andra känd som dåren och tattaren, i egna ögon en världsvan mångsysslare med koll på allt. Närmast sanningen ligger kanske en man med bristande impulskontroll, drag av mytomani och en oförmåga att upprätthålla relationer. Men förstås kan även en opålitlig och ansvarslös pappa vara förbannat skoj. När resten av Connies omvärld är intolerant, oförstående och stel som en kyrkofasad erbjuder han det eftertraktade: berättelser och äventyr. På gott och ont.

Nog för att vissa av romanens scener lär ha varit långt mer intressanta för författaren än för läsaren (den gömda hamstern – så spännande är den inte), men det må väl vara hänt i självbiografiska sammanhang. Med pappans upptåg som ett medryckande tragikomiskt dragplåster utvecklar Connies berättelse en stark och rättfram smak som blir svår att inte ta på allvar. Trots att det gäller en exceptionell uppväxt finns här fundamentala mönster som genomsyrar allas barndomstider. Dårens dotter handlar om barnets försök att kompromissa mellan sitt livliga inre och en inkonsekvent, hycklande och obegriplig vuxenvärld. Det är fullt gångbart som bredvidläsning till allas minnen.

Similar Posts:

• Dans och smärta
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Ojämn kollektivroman
• Kärlekstörstande kriminella
• Uppväxtidyll med naggade kanter