dagensbok.com » Kalla kriget

John Le Carré "Duvornas tunnel"

Lena Nöjd — Sun, 21 Jul 2024 22:00:23 +0000

En yngling var han när han lämnade Storbritannien. En genomgripande känsla drev honom iväg. Hans tysklärare som var judisk flykting hade uppmuntrat honom att söka sig till ett tysktalande land för sina fortsatta studier. Under några år arbetade han för MI5 och MI6. Ett arbete som var långt ifrån glamoröst. Uppdragen bestod i att förmedla information han inte visste något om till platser och personer han hade ännu mindre kännedom om.

David Cornwell publicerade sina romaner under namnet John Le Carré och blev ofta tagen för en ”riktig” agent med direktlinje till den högsta ledningen i den brittiska säkerhetstjänsten. Det hjälpte inte att han förklarade att han tjänade sitt levebröd som författare av fantasier, tvärtom, de säljande titlarna förband honom ännu tajtare till hemlig spionverksamhet.

Duvornas tunnel är John Le Carrés försök att sätta ord på händelser som inverkat på hans författande. I sina reflektioner inser han att minnesbilderna är opålitliga. Det som utgör ett minne är inte nödvändigtvis detsamma som sanningen.

I självbiografins tematiskt indelade kapitel riktas ljuset på dem i hans närhet som hjälpt till med researchen inför romanerna. Som bekant utgörs romanernas persongalleri av korrumperade politiker, dubbelagenter och vapenhandlare som blandar sig med fredsmäklare, tolkar, chaufförer och allehanda världsförbättrare. Utan kontakterna med yrkesmänniskorna ”på fältet” och personer han fått intervjua hade inga romaner kunnat skrivas. Le Carré ger ett välförtjänt tack till dem alla och släpper i några textpartier fram ett vemod som rör allas vår förgänglighet.

Så här långt låter min beskrivning av Duvornas tunnel genomtråkig. Att Le Carré kunde skriva fängslande historier förlagda på den internationella scenen är inget nytt. Inte är det heller särskilt överraskande att han gjort research med hjälp av mer kunniga aktörer. Jag fastslår en sak: även det här kan han skriva om med stil och förtrollning.

Le Carrés skrivande har för honom själv varit ett sätt att behålla sans och förnuft. Men bakom skrivandet har också funnits ett genuint intresse för människors drivkrafter.

I konflikter mellan nationers intressen uppkommer våld och förtryck men inga politiska teorier kan påverka historien så som människor. Någon stiger uppåt i hierarkin och andra sugs in i deras krets. Upprepade gånger ”räddas” maktmänniskor av sina lakejer. Den som befinner sig i centrum av händelseförloppen är ofta ganska ensamma och vid några tillfällen har Le Carré lyssnat när de lättat på sitt inre tryck.

Människor som befinner sig mitt i epicentrum, enligt mina begränsade erfarenheter av sådana individer, vet ganska lite om vad som pågår omkring dem. Det faktum att det är just de själva som utgör epicentret gör saken desto svårare.

Efter kalla krigets slut saknades inte konflikthärdar att undersöka och dödligheten har inte minskat efter att Le Carré gav ut Den lilla trumslagarflickan, vars händelser utgår från våldet mellan Israel och landets palestinier.

Att det finns författare som behärskar formuleringskonsten på papper är en lycka för oss som inte är lika talangfulla skribenter. Då kan vi trösta oss med att Le Carré också känt sig som amatör. Stanley Kubrick kontaktade honom för att diskutera möjligheten att samarbeta inför en film baserad på Arthur Schnitzlers bok Traumnovelle. Le Carré kände sig smickrad och framförde sina idéer. Handlingen borde utspela sig på 1920-talet och förläggas i en medeltida stad med ringmur för att få fram den instängda, kvävande känslan, menade han. Kubrick gjorde ingenting av förslagen. Platsen blev New York. Handlingen placerades i nutid . Filmen i fråga var Eyes Wide Shut och Le Carré avstår från ytterligare kommentarer. Den som söker på filmtiteln kan själv dra slutsatsen att Kubricks fingertoppskänsla var klockren.

Den smakfulla självdistansen är kännetecknande för självbiografin som helhet. Till och med i slutet när Le Carré berättar om sina föräldrar. Mamman rymde hemifrån när han var fem år. Pappan levde som svindlare med ett hov av småkriminella medhjälpare. När skulderna och kronofogden i ett land hann i kapp honom flydde han till nästa land.

Länge försökte Le Carré förstå föräldrarna men vande sig så småningom vid tanken att det inte låtit sig göras. En sorts försoning kanske formades med åren. Pappan kunde aldrig ändra sitt levnadssätt där verkligheten skulle göras om enligt hans fantasier. Med delvis samma gener i kroppen har Le Carré gjort likadant men omvänt. Alltså gjort fantasier av verkligheten.

Henrik Bromander "Skymningstid"

Ella Andrén — Mon, 07 Jun 2021 22:00:09 +0000

Läser man tidningarnas recensioner av Henrik Bromanders senaste roman, Skymningstid, kan man lätt dra två slutsatser: För det första att den kanske inte är hans allra bästa. För det andra att det är en väldigt högt satt ribba.

På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer ständigt med nya ämnen, och de är alltid lika väl underbyggda. Undersökande. Man tänker att just det här måste ligga honom särskilt varmt om hjärtat, beröra honom personligen på något sätt. Och i nästa bok är det något helt annat som ger samma intryck.

Om Skymningstid för mina tankar till andra böcker så är det nog till undersökande journalistik och gestaltande, nutidshistoriska reportage i stil med Gellert Tamas hyllade Lasermannen. Det har såklart också med temat att göra, med folkhemmets främlingsfientliga mörkersida.

En annan självklar referens är Sjöwall/Wahlöös 1960- och 70-talsdeckare, med sin på en gång grådaskiga, underfundiga och inte så lite politiska diskbänksrealism kring brottslighet i det samtida Sverige.

I Skymningstid tar sig Bromander nämligen för första gången an historisk tid, närmare bestämt just 1970-talet. Kallt krig råder, och i största hemlighet har hemliga aktionsgrupper med mer eller mindre högerextrema åsikter satts samman. De är oberoende små celler bestående av militärer och andra vapenkunniga figurer, och tanken är att de ska träda in och göra motstånd vid en sovjetisk ockupation.

Låter det otroligt? Tyvärr verkar det ändå historiskt välgrundat. Sådana här grupperingar har varit föremål för bland annat utredningar kring mordet på statsminister Olof Palme.

Hos Bromander utses den inte alltför lyckade majoren Gunnar Björk till ledare för en sådan cell. Han rekryterar i sin tur Arvo, Leif och Pelle, och de fyra påbörjar en dold tillvaro av förberedelser och övning som ger deras liv ny mening – tills någon uppifrån bestämmer sig för att klippa banden. Grupperna ska läggas ner och deras vapen tas ifrån dem.

Vad göra? Lägga sig platt och avveckla? Eller fortsätta själva? Göra motstånd, precis som de är tränade att göra?

Det blir en berättelse om själv- och gruppradikalisering, långt innan internet var tillgängligt för sådant, men knappast utan uppenbara paralleller. Lämnade åt sig själva driver gruppen in i en ny, alternativ normalitet, där hoten visserligen är diffusa, men drivkrafterna desto starkare. De är män med ett syfte.

Parallellt med Gunnar och hans grupp – som inte längre är så självklart hans att leda – följer vi Monika Nilsson vid säkerhetspolisen. Hon arbetar på en liten och undanskuffad avdelning som bevakar de högerextrema krafterna i landet. Främst är det olika vänstergrupper som drar till sig organisationens intressen. Som kvinna och småbarnsmorsa står Monika heller inte särskilt högt i kurs. När hon snappar upp rykten om väpnade högerextremistiska celler har hon svårt att få gehör, och hon fortsätter att driva sin utredning lite vid sidan av.

Perspektiven växlar medan Gunnar och hans mannar alltmer närmar sig katastrofen. Det är spännande, inte bara eller kanske ens i huvudsak för vad som ska hända, utan också för hur människor drivs mot en upplösning som de knappast tänkt sig när de tog det första steget i den riktningen.

Elizabeth Buchan "Museet för krossade drömmar"

Saga Nordwall — Thu, 08 Apr 2021 22:00:09 +0000

Laure är chef för och grundare av ett litet museum i Paris: museet för krossade drömmar. Det är ett mycket speciellt museum dit människor kommer från hela världen för att beröras av och tillföra nya föremål som presenteras i olika konstellationer med några få ord som förklaring; ord som kan vara brännande, tårfyllda eller lakoniska. Här sätts bokens ena stämning, den som kretsar kring det romantiska och drömska, den där det hemlighetsfulla fortfarande är spännande och kittlande. Samtidigt finns det nog så vardagliga konflikter och problem – en frilansjournalist som dyker upp och prompt ska intervjua Laure, en katt som behöver tas om hand, trots husdjursförbud i lägenheten.

1986 är den yngre Laure au pair hos en högt uppsatt företagsledare i det slutna Östblocket. När hon anställdes bodde familjen i Paris men nu har de flyttat hem till Prag och Laure befinner sig plötsligt i ett stängt och hårt kontrollerat land. Här möter hon kärleken – men också det totalitära samhällets baksidor och avgrunder. Den älskade Tomas är sångare i ett regimkritiskt band och tillsammans med sina vänner spelar han marionetteater där de gamla sagorna kan tolkas på flera sätt. Snaran dras åt kring dem och efter en razzia på teatern skiljs Laure och Tomas åt. Han försvinner och kvar finns frågor och smärta.

Nutidens Laure är undflyende och talar ogärna om sig själv, säkerligen med syftet att skapa spänning och öppna upp för det som kommer att skildras längre fram, men det gör det samtidigt svårt att fullt ut intressera sig för och sympatisera med henne. Ett offer för svåra trauman måste inte fläka ut sig över boksidorna men det känns mer som en konstlad och beräknande distans från författarens sida. På ett liknande sätt är det med de övriga personerna – de blir inte hela och verkliga.

Jag är väldigt ambivalent till den här boken. Väldigt. Det finns passager som är vackra och drömska, andra som är närmast vidriga, ytterligare andra som är smått obegripliga. Det hänger inte riktigt ihop, utan det är som om författaren vill skriva flera historier samtidigt och inte riktigt får till det. Extra tydligt blir det i de nedslag som skildrar tiden mellan då i Prag och nu i Paris. Det finns något sentimentalt över det som berättas och ett försök till storslagenhet som inte riktigt infrias. Anslaget är att nu handlar det om Stora och Viktiga Frågor men utan att det riktigt bottnar. Samtidigt blir jag obehagligt överraskad av scener jag inte riktigt såg komma.

Originalets titel är The Museum of Broken Promises och jag förstår inte riktigt varför man i den svenska titeln bytt ut de brutna löftena, då svek och just brutna löften känns betydligt mer centralt än drömmar, krossade eller ej, även om det naturligtvis finns en överlappning där. Krossade drömmar låter mer tilltalande och poetiskt men det blir också något av falsk marknadsföring; de krossade drömmarna kan fortfarande skimra medan de brutna löftena är solkiga och smutsiga.

Och kanske är det som skaver i mig just att författaren inte riktigt lyckas med balansgången mellan drömmarna och mardrömmarna.

Lotta Lotass "Tredje flykthastigheten"

Anders Edwartz — Sat, 12 Dec 2020 23:00:09 +0000

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

”Anders Edwartz (1968 – 2005) var – tror jag – dagensbok.com:s första chefredaktör. Han var i alla fall min första chefredaktör, och uppriktigt sagt den som då framstod som sajtens mänskliga ansikte. Då som nu var vi en stor och utspridd redaktion, som främst kommunicerade via mejl, men Anders fanns alltid på plats när man hade vägarna förbi, för att prata böcker över en kaffe och fylla mina resväskor med recensionsex.

Hur mycket han gjorde för sajten fattade vi nog inte ens förrän han plötsligt var borta. Jo, jag måste skriva ‘plötsligt’, för trots att han varit sjuk länge, och trots att jag egentligen inte kände honom särskilt länge, var det så otänkbart att han inte längre skulle finnas där.

Jag tänker på Anders när någon författare jag förknippar med honom ger ut nytt, när någon citerar en poet han gillade, och när jag har vägarna förbi utan att komma och fika. Mitt i vardagsslitet är jag stolt över att föra vidare något av det han stod för.

Anders skrev om många typer av böcker, men när jag började leta efter en text att återpublicera visste jag från början att det skulle vara en poet. Kanske Ekelöf eller Martinson, tänkte jag mig, men fastnade till slut för Lotta Lotass. Det är någonting med tonen i den här texten, och med rymden. Något med ödsligheten, och med framtidstron.

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen”

* * *Få människor i världshistorien har varit lika först som den första människan i rymden, Jurij Gagarin.

Amerika upptäcktes inte av Columbus. Ingen kan med riktig säkerhet veta om Edmund Hillary var först upp på Mount Everest. Och så vidare. Men att Gagarin var före alla andra, därom råder inga tvivel.

Om människans dröm att kunna flyga symboliserar Friheten (avhandlat av Lotass i boken Aerodynamiska tal), är rymdens lockelse starkt förknippad med döden, eller snarare pånyttfödelse genom död. Det här är ett vanligt tema i sf-litteraturen, tänk bara på 2001: A Space Oddysey av Arthur C Clarke. I Kosmos finns vår verkliga vagga, och dit måste vi återvända för att finna sanningen om oss själva.

Detta har Lotta Lotass tagit fasta på i sin berättelse om rymdfartens första steg. Även om de drivande krafterna till att skicka folk ut i rymden var kalla-kriget-politiska, blev de i bägge supermakterna oerhört populära företeelser. Och i Tredje flykthastigheten finns ett ständigt växlande berättarperspektiv som likt en kollektivistisk tanke bokstavligen lyfter Gagarin ut i det blå.

Men det är även berättelsen om hur den enkle bondpojken blir pilot och kosmonaut och Sovjetunionens hjälte, en framgångssaga som finner sina självklara beundrarskaror i öst likväl som hos konkurrenten i väst. Här ryms också andra rymdpionjärer, kosmonauter och högt uppsatta militärer.

Persongalleriets många ryska namn kan bli rätt svåra att skilja åt för ett svenskt läsaröga, och ett personindex hade inte skadat. Inte blir Bröderna Karamazov en sämre bok av att huvudpersonerna presenteras i en behändig lista? I den nämnda Aerodynamiska tal, som tematiskt föregår (förutspår) denna bok, berättas det om flygets uppgång utan att ett enda namn nämns. Där funkade greppet, här blir det bara förvirrat om man inte kan sin kosmonautologi.

Tredje flykthastigheten är långt från en rysk version av Rätta virket, och än mindre en lika lättillgänglig sådan. Lotass prövar läsaren med redogörelser om rymdkapslars konstruktion och återinträdets vinklar och hastigheter i en aldrig sinande ström. För att göra det klart: det handlar om rymden och dess erövrare i avsaknad av sociala sammanhang. Det är individen med staten och bägge mot skyarna.

Följaktligen finns också en skrälldus ord som doftar sentimentalitet och öststatsterminologi: Sputnik, kosmodrom, Vostok, dysa. Och så det underbara ordet ”rymdskott” istället för rymdfärd, kanske inte speciellt ryskt, men det vittnar på sitt lilla vis om Lotass säkerhet med språket.

Men mest beundransvärt med Lotass bok är hur hon lyckas ställa jord mot rymd, tyngd mot tyngdlöshet, natur mot teknik. Rymdfarten beskrivs som ett skinande teknikparadis, en ofattbar dröm om det omöjliga, en elitistisk strävan efter det perfekta. Mot detta ställer hon enkla och fattbara medel som en snöig slätt vid resans slut med spår av hare och varg. Där finns också förvrängningen i sinnelaget hos de som reste bortom atmosfärens gräns. Där finns nederlaget.

Sist och slutligen blir det den enskilda upplevelsen som är bestående, storpolitiken och berömmelsen till trots. Känslan av att befinna sig sin egen värld. Rymden är kista och livmoder på en och samma gång, ett kosmos där tankar famlar fritt.

Segern över systemens tröghet.

Michael Ondaatje "Lyktsken"

Lena Nöjd — Wed, 05 Feb 2020 23:00:59 +0000

De intensiva tonåren brukar innehålla de första kvälls- eller helgjobben. Den lilla världen med föräldrar och syskon minskar i betydelse. Bland andra vuxna kan man hitta en förebild eller i vissa fall en person att ta avstånd ifrån, erfar Nathaniel i romanen Lyktsken.

England är spelplatsen och det som ter sig lite märkligt är att Nathaniel och hans syster Rachel blir lämnade för att klara sig själva ett år. Mamman och pappan ska nämligen till Singapore ett år. Barnen skrivs in på internatskolor. Allt är genomtänkt, åtminstone sett ur föräldrarnas perspektiv.

Ja, de är inte kloka engelsmännen, tänker jag fördomsfullt, fortsätter läsa nästa sida … och sen slukas jag.

Nathaniel har nyss fyllt fjorton. Hans syster är nästan två år äldre och de upplever en bitterljuv frihet i att föräldrarna överlämnat dem i händerna på en manlig bekant. Internatskolelivet är bara en parentes och de lyckas omvandla skolgången till dagskola. Gäster besöker familjens hus där ungdomarna bor tillsammans med sin förmyndare. Många har udda erfarenheter men håller samtidigt ett öga på det föräldralösa syskonparet. De får följa med på strapatser med smuggling av greyhoundhundar. De lär sig att promenera utan rädsla i skogarnas mörker och navigera på Themsen med dess utlöpare i ett invecklat kanalsystem. Handlingar visar sig kamouflera uppdrag som jag (eller Nathaniel) inte hade en aning om.

Tillbakablickandet och berättandet sker från en senare tid i Nathaniels liv. Han kartlägger ”ungdomsårens milsvida vildmark” med hjälp av bedrägliga minnen och sitt arbete i ett statligt arkiv. Den enda han inte finner mer upplysningar om är ungdomskärleken Agnes.

Skildringen av ovanliga aktiviteter direkt efter andra världskriget är häpnadsväckande. Berättelsen inrymmer också en studie i vad hemlighetsmakeri har för effekt på människor – eller samhällsinstitutioner. Statsmakterna bidrog diskret till en begravnings praktiska arrangemang och ett kortfattat tack i dödsrunan. Sedan glömska. En anställd i statens säkerhetstjänst må vara viktig men nästan viktigare är att dölja spåren av hens arbete.

Ofta är jag helt betagen av författarens vackra prosa. Den rör sig i en mjuk rytm som påminner om en säker dansörs rörelser. Stilen passar fint i sökandet efter den sanna kartan över ett par föräldrars liv – och en ungdomstid när det egna jaget formades.

Viet Thanh Nguyen "Flyktingar"

Robert Myhreld — Wed, 29 Jan 2020 23:00:43 +0000

”Till alla flyktingar överallt.” Det skriver Viet Thanh Nguyen på en annars tom sida innan de åtta novellerna får ta plats. Redan där får jag en olust att recensera boken. Inte att läsa den, tvärtom, men boken är explicit uttryckt inte riktad till mig. Vad har jag undflytt utöver de fruktansvärda vardagssysslor av varjehanda slag som ingick i att växa upp boende hemma under bra förhållanden? Jag har inga referenspunkter som tillnärmelsevis liknar de erfarenheter som följer på krig och flykt. Jag kan inte föreställa mig de trauman som det för många innebär.

Flykt är rörelse bort ifrån någonting som upplevs som hotande. Människor kommer alltid fly. Från andra människor, men även naturkatastrofer tvingar människan att lämna den plats de kallar hem. Kvinnor har flytt från män, folkslag på grund av hot om utrotning, andra på till följd av hat mot deras tro och ytterligare andra flyr till följd av deras sexuella läggning. Ni kan tyvärr göra listan avsevärt längre.

Nguyens Sympatisören kom häromåret ut på svenska. En roman som mottogs med klang och jubel. Flyktingar har ett litet mer lågmält uttryck och utgörs av åtta välsmidda- och komponerade noveller. Den sista handen lades vid verket vid precis rätt tidpunkt. Följden är en känsla hos läsaren att det måste vara exakt så här novellen ska utspela sig, att något annat inte vore trovärdigt.

Erfarenheten av att tvingas lämna hem, delar av familjen och fly till ett okänt samhälle kan jag inte föreställa mig. Min fantasi har inte tränats i att bearbeta så radikalt annorlunda levnadsförhållanden. Jag tänker mig att flykt innebär både förlust och att ånyo plocka upp. Under flykten stöter den flyende på en mer eller mindre annorlunda omvärld och avkrävs i varje ögonblick ett förhållningssätt gentemot detta faktum. Vad och hur kommer an på flyktens omfattning. Jag kan tänka mig att för några suddas aldrig flykttillståndet ut.
Under läsningen håller vi i handen små pappersskärvor som ibland målar upp vattenfarkoster överbelastade med människor. På dessa dör folk till följd av svält och törst och sjukdom. Andra efter att de pirater som ämnar kidnappa alla kvinnor och flickor stöter på motstånd och utan betänkligheter slår ihjäl en broder, en son – en människa.

Innan jag ens började läsa skrev jag följande: Att försöka förstå en annan människa är vanskligt. Att förstå någon som genomgått något fullständigt annorlunda är omöjligt. Att pådyvla våra gissningar om dessa människors känslor, upplevelser och predikament är som dåliga skämt. Hålla käften, läsa eller lyssna, agera och sprida är vad vi är till för i det här sammanhanget.

Kanske lite väl bryskt, men jag blev under en stund känslosam över vår förmåga att komma med gissningar och värre när det kommer till andra människors erfarenheter och känsloliv. Man borde vara ytterst försiktig med att uttrycka sig med någon typ av säkerhet när det kommer till upplevelser som ägs av en person och endast denna. Vi kan gissa: rädsla, uppgivenhet, ångest. Allmänmänskliga känslor, men inte av naturen bundna vid vissa materiella tillstånd.

Jag minns från min egen tid på gymnasiet hur synen på Vietnamkriget trots, antar jag, goda föresatser var rätt platt och enkelriktad. Det tycks se lika ut idag. Tidsaspekten är naturligtvis ett hinder, men också den ihärdiga Västerländska Anden som vill visa, vrida, dölja och ibland förvränga historieskrivningen. Eleven förväntas ringa in de orsaker som låg bakom kriget och vad som gjorde att USA till sist fick dra sig hemåt med oförrättat värv. Vilka blev konsekvenserna? Det nämns döda civila, men lagom till att man vill veta mer om detta sätts kriget in i en Kalla kriget-kontext och så glömmer man det hjärnan just fokuserade på.

Denna okunskap eller, mer överslätande, glömska befästs under åren av den populärkultur vi konsumerar. Actionspäckade TV- och dataspel som utspelar sig i Vietnam är legio. Willem Dafoe faller ihop med armarna och ansiktet mot skyn i Plutonen. Någon general-tjomme älskar doften av napalm i den på Mörkrets hjärta baserade filmen Apocalypse Now (redux). Jakobs stege är ett av de kändare inslagen i de materiella och själsliga predikament Vietnamveteranerna, alltså de soldater som kom hem vid liv men inte förmådde att åter acklimatisera sig i hemlandet, befann sig i. Men vad finns på andra sidan av det som inte syns eftersom det inte visas?

Det är närmast förlösande att få ta del av det och de andra. Stridigheterna i Vietnam och stora områden av Sydostasien fortsatte många år till. Det är befriande att nå de människor som döljer sig bakom orden och siffrorna i de grovt förenklade förklaringsmodellerna. Människorna är förvisso fortfarande text, men det som tidigare varit en siffra bland många andra, har nu blivit skuggor av det förflutna, skisser av ansikten. Boken kanaliserar människors värme, ångest, tankar. Några har blivit kvar, andra har på omvägar hamnat i USA. Gamla svårigheter består, nya uppstår och hela tiden anar vi hur livet ter sig i skrevan mellan innan och efter. Det finns små antydningar om det förflutna. Exempelvis förekommer i en novell en kvinna som är rädd för badkar till följd av båterfarenheter. Duschens strålar mottog hon med nacke och rygg. En annan förbisvävande scen symboliserar kommunisternas grymheter och övergrepp. En mor berättar att de karvade bort ögonen på fotografiet av hennes son som hängde på gravstenen. Han mördades två gånger.

Det är just aningar och skymtar eftersom det aldrig blir särskilt utbroderande om flykten som sådan. Det behövs inte och det är pennans skicklighet som möjliggjort detta. Själva novellernas kärnor beskriver ett tillstånd utan att det skrivs ut. Vad som ger den livskraft är alla de vardagsproblem de allra flesta kan känna igen sig i: Relationsproblem, demens, små- och storsinthet, illusioner, alla våra persona, enahanda arbetsuppgifter och drömmar. Detta hade inte nödvändigtvis varit intressant om det inte vore för det faktum att de är just flyktingar, eller barn till föräldrar som flytt. För oss kanske ingenting annat än tysta okända som fallit under kategorin flyktingar. Kategorier behöver vi. Kategorier är livsfarliga.

Till alla flyktingar överallt, alltså. De är över 70 miljoner. Jag försöker föreställa mig det. Spekulerar. Även här faller min bristfälliga föreställningsförmåga till föga. Jag gissar mig till känslan av att vara utlämnad till omvärldens nåd och dess motsats. Jag vet försvinnande lite om dessa människor. Jag ser skärvor framför mig. Spillror på Medelhavet. Doft av tång. Varma sandstränder. Inte behöver vi påminnas om flyktingar? Jo, för de är redan bortglömda. Många drunknade, nakna. Svårt att förstå. Böcker som dessa behövs. De färglägger. Annat nyhetsbläck i tidningarna täcker redan de namnlösas öden.

Thomas Engström "Öster om avgrunden"

Oscar Rooth — Thu, 14 Dec 2017 23:00:39 +0000

Med Öster om avgrunden har Thomas Engström kommit till det avslutande väderstrecket i sin kvartett om Ludwig Licht, och den inbyggda begränsningen i titlelnamnen låter honom sluta när det är som bäst. Även om jag både tror och hoppas att vi kommer att se mer av författaren så behålls onekligen realismen av en viss sparsamhet, och fyra böcker är precis lagom. Risken hade annars varit att Licht blivit någon form av oglamorös James Bond som bara kör på, i film efter film. Fast bäst före-datumet sedan länge passerats.

Det är främst två aspekter av Thomas Engströms kvartett som sticker ut: det om inte helt unika, så i vart fall ganska ovanliga greppet att en svensk thrillerförfattare skriver historier som helt och hållet saknar koppling till Sverige, samt att de dagsaktuella händelserna har en så dramaturgiskt stark koppling till kalla krigets dagar. Det första är väl egentligen inte mer än ett konstaterande, om än ett uppfriskande sådant. Vad gäller kalla kriget-dramaturgin så byggs den upp av huvudkaraktärernas senioritet: de har just den där grundläggande cynismen för agenter på fältet, de som möter en realpolitisk verklighet som är ljusår ifrån de högre mål de någonstans tror, eller i vart fall trott, på.

Nu är förvisso inte cynikern Ludwig Licht någon idealist, och var inte ens det under sina fornstora dagar. Då verkade han som agent inom Stasi men förrådde samtidigt sitt land till CIA. Nu verkar han i den CIA-sponsrade privata sektorn och gör det för lönen. Det är väl i vart fall det motiv han ger till den lilla krets som känner honom, men också det han intalar sig själv. Samtidigt är själva spelet också både en lockelse och någon form av livsförlängare, då alternativet för den ganska nedgångne alkoholisten ändå är en för tidig död. Därtill anar man att det finns en form av känsla för gott och ont, även om detaljerna kan vara lika luddiga då som nu. Visst kan det stundtals vara lite tröttsamt med cyniska agenter (eller för den delen kriminalare) som dövar sina demoner med cynism och rejäla mängder sprit; med Ludwig känns det ändå som en ganska trovärdig livsform. Och när han ibland känns lite väl mycket som den deckarkliché han på många sätt är, så kan man ju ursäkta honom med klichén om uppväxten.

Intrigerna i kvartetten har varit av skiftande slag, men hela tiden trovärdiga och utspelats i väl beskrivna miljöer. I den inledande boken Väster om friheten var det Berlin, med motståndare från ett lätt förtäckt Wikileaks och med politiska kopplingar till inbördeskrigets Syrien. I Söder om helvetet var platsen den amerikanska bondvischan och motståndarna inhemska högerextrema terrorister och i Norr om paradiset rörde vi oss bland exilkubanerna i Florida.

Den lite oväntade platsen för den avslutade delen är Georgien, där det under ytan pågår ett närmast proxykrigliknande tillstånd mellan USA och Ryssland. I den vykortsvackra kaukasiska före detta Sovjetrepubliken bildas och bryts allianser mellan underrättelsetjänster, styrande och före detta styrande politiker, mäktiga affärsmän och islamistiska terroristgrupper. Alla kan användas i spelet och målen helgar alltid medlen. Därtill sluts cirkeln för Ludwig då kontakter från hans tid i Stasi också gett sig in i det nya spelet.

När jag läser lite bakgrund om författaren står det att han på senare tid bott just i Georgien och beskrivningarna av landet är genomgående så fantastiska att man börjar tänka i semesterbanor (trots den våldsamma handlingen). Fast här får man väl förmoda att just det är de tillspetsade fiktiva inslagen som givetvis måste ingå. Så när Licht navigerar sig fram i den stundtals lite motsägelsefulla och alltid lite omständliga vardagen i Tblisi, så anar man att författarens själv trivs där lika mycket som sin åldrade agent. Och det lilla extra utrymme som just de vardagsdelarna innebär lyfter boken precis så att den sista delen också är den allra bästa, även om stilen annars känns igen.

Sammantaget är kvartetten med väderstreck i titeln en utmärkt thrillerserie och svarar man ”ja” på frågan om man gillar tv-serien Homeland finns det faktiskt inga skäl till att inte läsa dem. Ta dock i beaktning baksidestexten om att det är sista fristående delen: Rent tekniskt kan det möjligen stämma, men precis som man inte börjar med fjärde säsongen av Homeland så ska man inte börja här, utan ta det från början. Du kommer ändå snart att vara här, på fjärde delen. Det här är nämligen böcker som bör sträckkonsumeras i soffan med en påse smågodis till.

Lennart Berntson och Svante Nordin "Efter revolutionen"

Mattias Lahti Davidsson — Sun, 10 Sep 2017 22:00:21 +0000

1968 är ett mytomspunnet år som givit namn åt en hel vänsterrörelse. Nästa år är det 50-årsjubileum.

Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Harry Turtledove "Armistice"

Oscar Rooth — Fri, 14 Jul 2017 22:00:45 +0000

Det är de där små momenten. Detaljfrågorna på näst intill mikroskopisk nivå som gör skillnaden. Lätta att nonchalera och som helt saknar reell betydelse för hur tillvaron är. Men hade din mamma ändå valt att gå hem istället för att stanna kvar och ta den där extra drinken, hade din pappa trots allt valt att strunta i reservplatsen på Umeå universitet eller hade din farfar faktiskt drunknat när han som sjuåring ramlade ner i ån. Ja, då hade du helt enkelt inte existerat. Oddsen för varje enskild individs existens är minst sagt mikroskopiska.

Hela resonemanget är dock ganska meningslöst och leder i regel ingen vart, eftersom svaret på alternativet försvinner i samma stund som det som sker sker. Sen finns författare som Harry Turtledove, som ägnar hela sitt liv åt att fundera och skriva om vad som skulle hända om det som hände hände på ett annat sätt. Ibland tänker han riktigt annorlunda och slänger in en alien-invasion under brinnande andra världskrig (och skriver fem tusen sidor kring det), eller hur det skulle vara om drakar och demoner fanns parallellt med amerikanska inbördeskriget, och skriver om det. Men så tänker han ibland på hur det skulle vara om en enskild detalj i historien ändrades, någonting som faktiskt lika väl hade kunnat ske som att det inte skedde. Och så skriver han några tusen sidor om det.

I den precis avslutade triologin The Hot War (Bombs Away, Fallout och Armistice) har han tänkt precis så. Vad hade hänt om president Harry S Truman följt råden från sin befälhavare Douglas MacArthur om att sätta in kärnvapen i Koreakriget? Scenariot (som det alltid talas om i alternativhistoria) är inte så orealistiskt som det kan tyckas. Efter att först nästan ha förlorat Koreakriget, sen nästan vunnit det, var USA/FN återigen på god väg att förlora det, när Kina plötsligt blandade sig i. Det är dessutom bara ett år efter att Sovjetunionen skaffat sig sin första atombomb och tekniken är fortfarande inte så ”sofistikerad” att ett kärnvapenkrig utplånar hela mänskligheten på några få timmar. Vi kör på, men lite begränsat, säger Truman och så bryts tidslinjen.

Turtledove är bra på att berätta ett scenario och gör det från en stor mängd perspektiv där hans dryga tiotal huvudpersoner kollektivt driver tidslinjen framåt. Harry S Truman tar de stora besluten samtidigt som han våndas över sitt dåliga val, den ukrainske kollektivfarmaren och krigsveteranen Ihor tvingas ta på sig röda armé-uniformen och åter bege sig till fronten i Tyskland, den västtyska hemmafrun Trudel skickas till Gulagen i bortersta Sibirien efter att hennes man Gustav på krigets första dag anmält sig som frivillig till Nato-styrkorna, utanför det atombombade Coventry förälskar sig barägaren Daisy och den amerikanske piloten Bruce i varandra medan hans sovjetiska kollega Leonid tar livet av sig i skulden över att ha atombombat sönder Paris.

Ja det finns många flera och många byts ut efterhand, en huvudrollsakt i Turtledoves värld behöver inte alls betyda att man får vara kvar till slutet. De ger snarare bara olika perspektiv på den alternativa historielinjen. Och befinner de sig på en plats där de stora händelserna inte äger rum så snappar de ändå ibland upp en nyhetssändning på radio eller läser något i tidningen. Det är de stora händelserna, men sett ur den lilla människans perspektiv.

Det är på det hela en bra berättarteknik som gör att det går nästan lika snabbt att läsa böckerna som Turtledove verkar skriva dem. Men det här är ändå en författare vars karaktärer har en uppgift snarare än att finnas och passionen ligger inte för den enskilde utan för tidslinjen. Personerna fastnar i sina givna roller och av någon anledning befäster Turtledove det med upprepningar som ibland gränsar till absurdum. Han är en väldigt produktiv författare och levererar varje år något tusental sidor. Men kanske borde han försöka disponera om lite, skriva några hundra sidor mindre och ägna den tiden åt att läsa igenom återstoden? Det är okej att Ihor under rådande förutsättningar gillar sin Kalashnikov, men som läsare är det mer än tillräckligt att få den tekniska förklaringen till varför en gång.

Men oavsett vissa (alltid återkommande) irritationsmoment så är Turtledove en utmärkt berättare av saker som skulle kunna ha hänt. Han kastar gärna in små historiska lustigheter, där både personer och platser från vår tidslinje får en helt annan roll i hans egen. Något som egentligen mest belyser det helt övervägande faktumet att det här är böcker skrivna av en historienörd för att läsas av andra historienördar.

Marlon James "A Brief History of Seven Killings"

Björn Waller — Fri, 15 Jan 2016 23:00:41 +0000

2016 är det 35 år sedan Bob Marley dog, och han är fortfarande rockvärldens ende superstjärna från den s k tredje världen. (Inget ont om Fela, men hur ofta har du hört fotbollsfans sjunga ”Zombie” efter ett mål?) Legend är en av de bäst säljande Greatest Hits-samlingarna någonsin, och förstås helt rentvättad från låtar som ”Crazy Baldheads”, ”Rat Race”, ”Them Belly Full (But We Hungry)”, ”War”, ”Concrete Jungle”, ”Burnin’ and Lootin’” … Nu ska vi inte politisera i onödan, vetni. Popkulturens Bob Marley är, med ”Get Up Stand Up” och ”Buffalo Soldier” lösryckta ur sitt sammanhang, en ofarlig teddybjörn som sjunger om solsken, fåglar och kärlek, hans rastafarianism får valfri Woodstockhippie att låta våldsam, och Jamaica airbrushat till ett tropiskt paradis där lätt pårökta dreads med lustiga brytningar gärna betjänar vita turister.

That’s what happens when you personify hopes and dreams in one person. He becomes nothing more than a literary device.

A Brief History of Seven Killings handlar inte om Bob Marley. Eller jo, han är med i den både som en rollfigur och som en ständig närvaro, fast aldrig nämnd med namn; han är ”The Singer”, för mytisk och ikonisk för att ens behöva ett namn, en gigantisk valhaj i en liten damm med hungriga pirayor; men boken handlar inte om honom. James använder det misslyckade mordförsöket på Marley i december 1976 som nav för att berätta en mycket större och komplexare historia om ett litet land som plötsligt hamnar i strålkastarljuset hos både musiker, drogkarteller och kalla kriget-aktörer, som en The Wire i baktakt och extra tape echo.

And killing don’t need no reason. This is ghetto. Reason is for rich people. We have madness.

Alltså, omfattningen på det James vill göra i A Brief History (som, för att påpeka det uppenbara, alltså är 700 sidor lång och täcker flera decennier, möjligen sekel) är imponerande, men inte hälften så imponerande som hur självklart han hanterar det. Se hur han byter berättare; en död politiker, en gangsterboss från ghettot i Kingston, den lokale CIA-bossen som måste se till att Jamaica inte gör en Cuba, en Rolling Stone-journalist född tio år för sent, en kvinna som bara kände Marley för en natt och varit på flykt sedan dess, yrkesmördare, langare och vanliga maskrosbarn från både Trenchtown och Bronx som försöker leva sina egna liv mitt i det här stora. Se hur taktsäker han är; det var evigheter sedan jag läste en litterär roman som använder vanliga hederliga cliffhangers så här skickligt, varje kapitel tillför en ny vinkel och lämnar mig ändå precis på tröskeln till något större. Se på språket, den jamaicanska patoisen; han berusar sig på språket – ingen brytning, en egen engelska – men använder det för att säga något, för att vända på perspektiven, och se upp när någon byter dialekt för något händer i varje språkvändning.

People stupid. The dream didn’t leave, people just don’t know a nightmare when they right in the middle of one.

Inget får ligga still. Varje koncept av klass, ras, nationalitet, sexualitet, tro ska baxas upp och kollidera. Reggaemusiken är både upprorisk och full med homofobiska budskap. Religionen lovar uttåg och frihet men kräver att kvinnorna tjänar männen. USA och Storbritannien är både ett löfte om att fly slummen och kolonialmakterna som inte ens ser dem de kör över. Men i centrum hela tiden människor återgivna så närgånget att det gör ont långt innan det slutar som det måste för de flesta. Visst är det i mångt och mycket en amerikansk roman, arvet efter Faulkner, DeLillo och Morrison är tydligt. Säkert kan man hävda att det är något klichéartat att en jamaicansk romanförfattare ska använda sig av Marley. Men varför i hela fridens namn skulle han låta bli det när det låter honom skriva sådant här?

Three girls from Kashmir sling on bass, guitar and drums, fresh faces brimming out of burkas, propped up and held together by a backdrop of the Singer streaked in red, green and gold stripes, thick like pillars. They call themselves First Ray of Light, soul sisters to the Singer smiling with the rising sun. Out of a wrapped face comes a melody so fragile it almost vanishes in the air. But it lands on a drum that kicks the groove back up to where the song lingers, sweeps and soothes. Now the Singer is a balm to spread over broken countries. Soon, the men who kill girls issue a holy order and boys all over the valley vow to clean their guns, and stiffen their cocks, to hold down and take away. The Singer is support, but he cannot shield, and the band breaks away.

But in another city, another valley, another ghetto, another slum, another favela, another township, another intifada, another war, another birth, somebody is singing Redemption Song, as if the Singer wrote it for no other reason but for this sufferah to sing, shout, whisper, weep, bawl, and scream right here, right now.

Det finns så mycket passion i den här romanen, så mycket ilska och kärlek och sorg och skönhet. Och James får det att sjunga.

dagensbok.com » Kalla kriget

John Le Carré "Duvornas tunnel"

Similar Posts:

Henrik Bromander "Skymningstid"

Similar Posts:

Elizabeth Buchan "Museet för krossade drömmar"

Similar Posts:

Lotta Lotass "Tredje flykthastigheten"

Similar Posts:

Michael Ondaatje "Lyktsken"

Similar Posts:

Viet Thanh Nguyen "Flyktingar"

Similar Posts:

Thomas Engström "Öster om avgrunden"

Similar Posts:

Lennart Berntson och Svante Nordin "Efter revolutionen"

Similar Posts:

Harry Turtledove "Armistice"

Similar Posts:

Marlon James "A Brief History of Seven Killings"

Similar Posts: