Recension

: Kattens bord
Kattens bord Michael Ondaatje
2013
Natur & Kultur
6/10

Färgstarka öden runt Kattens bord

Utgiven 2013
ISBN 9789127133792
Sidor 319
Översättare Nille Lindgren

Om författaren

Michael Ondaatje, född 1943 i Sri Lanka, gick i skola i England och flyttade 1962 till Toronto, Kanada. Han har bland annat gett ut Buddy Bolden Blues (1985), I skepnad av ett lejon (1988), Den engelske patienten (1993) och ”Anils skugga” (2000). För romanen Divisadero (2007) fick han det prestigefyllda Governor General’s Literary Award.

Sök efter boken

Året är 1954 och elvaårige Michael går ombord på oceanångaren Oronsay, för en resa som ska ta honom från Colombo (dåvarande Ceylon; idag Sri Lanka) till Tilbury. I England ska mamma möta honom och han oroar sig för om hon ska känna igen honom efter de fyra – fem år som de bott separerade. Tre veckor tar resan och han åker helt själv. Den enda ”övervakning” han har är en familjebekant bland förstaklassresenärerna som ibland frågar om allt går bra för honom på resan.

Andraklassbiljetten ger honom måltider vid Kattens bord, bordet i matsalen med lägst rang i social bemärkelse. Michael kommer att lära känna nio personer, två pojkar i sin egen ålder, Miss Lasquetis och en handfull män. Storögt lyssnar han till de vuxnas historier om yrken, relationer eller platser de besökt. Och han får bråda dagar (och nätter) som han tillbringar med Ramadhin och Cassie. De klättrar upp (utan lov) i livbåten, som är en perfekt plats för att spionera på passagerarna. Grabbarna gör bomber i poolen ombord så att det stänker kraftigt och de gör låtsascigarretter av avbrutna pinnar från en rottingstol. De hoppas kunna ”röka” upp stolen innan de når England.

Den ena skrönan avlöser den andra – återberättat av en vuxen Michael som försöker skapa liv i fartygsresenärerna. Det är en fiktiv berättelse som använder sig av memoarskrivandets verktyg. Efter ett tag känns skildringen tyvärr enahanda trots spännande scener med fången som på natten vallas i kedjor av sina väktare.

I andra halvan av romanen ändras dock atmosfären. Spegeln vrids nämligen mot jagberättaren som vuxen. Hans sökande efter passagerarna han träffade för länge sedan präglas av en överraskande energi som gör att jag läser vidare. Det är som om pulsen (min puls?) ökar när minnesvävens trådar blandas med funderingar på hur livet blev som vuxen. Dessutom ersätts de handlingskraftiga männens skrönor med andra porträtt. Texten domineras av erfarenheter som gjorts av kvinnor och åtminstone två kvinnoöden innehåller händelser som gör mig förstummad.

Att skriva är att städa – har jag hört sägas eller läst någonstans. Ondaatje undersöker kanske i denna roman hur relationer utvecklas från tiden som elvaåring till tiden som vuxen man. Den introspektiva blicken som finns i romanens andra halva tyder på det. Oceanångarens förflyttning kan också tänkas vara en metafor för det egna jaget – att lämna en hamn/ett jag och finna en ny hamn/ett nytt jag.

Fundersamt undrar jag om romanen tjänade eller förlorade på att ha med så många personer. Romaner kan absolut rymma åtskilliga skrönor som krydda – det kan litteraturhistorien ge flera exempel på. Men jag kan inte låta bli att låtsas vara bollplank i en dialog med Ondaatje. Jag hade föreslagit honom att omarbeta boken till en novellsamling. Då hade vissa av människoödena med anknytning till Kattens bord kunnat bäras av sin egen lyskraft som varat mycket, mycket längre.

Lena Nöjd

Publicerad: 2021-06-12 00:00 / Uppdaterad: 2021-06-11 06:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8484

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?