År 2019 trodde nog de flesta européer att den stora utrikespolitiska utmaningen år 2020 skulle vara Brexit. Åtminstone trodde jag det. Länder skulle förhandla om framtidens samarbeten och de tillhörande presskonferenserna skulle innehålla däng och vassa repliker. Gissningsvis skulle de politiska kommentatorerna skruva upp sina arvoden för att delge sina analyser.

Nu har nära fyra månader passerat av år 2020 och alla länder i Europa kämpar i stället med en pandemi. Medborgare anpassar sig efter restriktioner och följer presskonferenser som hålls av statsepidemiologer. Några länder har mer fokus på de auktoritära politikerna som vill visa musklerna. Vilket har sina förklaringar, eftersom alla länder har sin egen historiska kontext.

Jag märkte att jag för ett tag behövde fly undan kurvorna som illustrerar smittspridning och blev glad när jag häromveckan fann John le Carrés senaste roman till utlåning på lokalbiblioteket. Hans böcker är kioskvältare och sällan tråkig läsning. Jag nappade snabbt åt mig låneboken likt en fyndare av ett fint loppmarknadsgods. Tydligen kände jag ett behov av påfyllning av denna brittiska thrillergigant.

Huvudpersonen i En fri agent är anställd av den brittiska säkerhetstjänsten. Han blir hemkallad med anledning av att han börjar närma sig en ålder som bättre lämpar sig för kontorsarbete. Han har haft många uppdrag i utlandet genom åren och behärskar både ryska och tyska. Det visar sig att hans arbetsgivares olika underavdelningar konkurrerar med varandra och chefernas karriärstegar är viktigare än nationens front mot skadliga krafter. Som nyligen hemkommen medarbetare förhåller han sig lite avvaktande men skyler den allt starkare misstron mot sakernas tillstånd med sina yttre handlingar. En agent är vältränad i sådant.

Jag får också en guidad tur i Londonkvarteren, där oligarker köpt de dyraste bostäderna på de finaste adresserna med pengar som dolts i skatteparadis. Finansvärldens systematiska penningtvätt och mörkläggande av dubiösa aktörers kapital blir sågad vid knäna.

Precis som i tidigare verk av le Carré, är det inte skjutvapen och snabba bilfärder som är kärnan i intrigen, snarare ägnar han sig åt en studie i relationer. Banden mellan människor är aldrig enkla, och det är inte heller banden mellan olika nationer eller olika samhällsorgan på inrikesplanet. Författaren tecknar – mig veterligen – aldrig relationer som något statiskt utan de påverkas av både historia och nutid. När händelserna inträffar får vi del av huvudpersonens förstärkta gemenskap med hustrun. Ett par rader som uttrycker deras ömsesidiga lojalitetsförklaring lyser av kärlek, trots att mannen haft några eskapader utanför äktenskapet.

Boksidorna ger även plats åt en våldsam kritik mot Trump och Putin. Inte heller döljs kritiken av de Torypolitiker som dragit den brittiska nationen i Brexit-träsket. Alla omnämnda slår i sina medborgare de mest befängda föreställningar. Och här får jag en känsla av att drivkraften hos en av agenterna faktiskt är skamkänsla. Alltså, att agenten avskyr Storbritanniens politiska ledning som brutit samarbetet med Europa. Han önskar hitta en öppning för att landet ska förhindras bli beroende av Trumps förödmjukande villkor i framtida förhandlingar.

Min önskan att få prata om teman som rättvisa kontra ryggradslöshet tillsammans med min pappa har yttrat sig starkt i mötet med denna bok. I tanken minns jag med värme andra gånger när vi delat bokupplevelser över en lunch. Gott så.