Krönika

Till minne av undersökaren PO Enquist

Nyheten om PO Enquists bortgång fick mig att ta ner romanerna Hess (1966) och Legionärerna (1968) från bokhyllan. Det hade kunnat vara Livläkarens besök, Kapten Nemos bibliotek, Kartritarna eller någon annan av de många fascinerande böcker Enquist har skrivit. Men jag tänkte främst på de undersökande romanerna som Enquist på 1960-talet blev känd för.

Hess och Legionärerna hör tematiskt ihop och kretsar kring sådana problem som efterforskning, värdering och återgivande av fakta. Ytterst handlar de om undersökarens förhållande till sanningen.

Legionärerna granskar en uppslitande politisk kris vid andra världskrigets slut. Sovjetunionen krävde att Sverige skulle utlämna balter som hade flytt till Sverige, men som under kriget hade stridit i tysk uniform. Självmord och självstympningar förekom bland männen som försökte förmå svenska myndigheter att ignorera de ryska kraven. Totalt 167 personer utlämnades till ett ovisst öde. I förordet till romanen skriver PO Enquist:

Jag har försökta att ända in i små och betydelselösa detaljer hålla mig till verkligheten: har jag misslyckats beror det mer på oförmåga än på intention.

Lite längre ner i förordet fortsätter han:

Min avsikt var att ge en helt objektiv och exakt bild av denna i svensk samtidshistoria helt unika politiska affär. Jag har, som kommer att framgå, misslyckats med att ge en objektiv bild. Jag tror inte denna objektiva bild är möjlig att ge.

Det är alltså den undflyende sanningen romanens undersökning handlar om. Sanningen med stort S gäckar oss i all sin komplexitet. Med tidens gång faller glömskan över händelseförloppen. Ögonvittnena går bort och kvar blir fragment av primära källor, motstridiga partsinlagor och kanske desinformation.

Men de citerade meningarna fastställer också något annat: det sker en utveckling där, eller hur? Det är en utveckling hos undersökaren själv. PO Enquist går in i sitt projekt med intentionen att vara ”helt objektiv”. Kanske är det naivt och när undersökningen är klar har han vunnit insikten att det inte är möjligt att nå den fullkomliga Sanningen. Det är nedslående: ett misslyckande, som han uttrycker det. Men insikten är också viktig för vem som helst som försöker sig på berättandets konst i någon form – och därmed en framgång.

I såväl Hess som Legionärerna framträder undersökaren själv. Ett jag, en berättarröst, som är både ett nödvändigt ont, en möjlighet och – anar man – själva poängen med Enquists undersökning.

Romanen Hess skildrar en slags man, kanske nazisten Rudolf Hess; kanske den fiktive Robinson Crusoe; kanske undersökaren själv. Den är en avgörande förlöpare till Legionärerna. Berättarrösten tar stor plats:

Jag vill också i detta sammanhang bestämt ta avstånd från dem som hävdar att forskaren själv ej bör synas i sin avhandling, att han bör inta en underordnad roll och ej genom beskrivningar av sig själv, genom kommentarer eller värderingar under anknytande till sin egen (forskarens) situation sätta sig själv i förgrunden (…). Forskarens bakgrund, uppväxt, sociala förhållanden, glimtar av hans vardag, diskussioner av hans värderingar – allt måste föras till bilden, för att få denna slutligt avrundad och klar: som en pärla, frestas jag säga.

En synlig undersökare har den fördelen att läsaren kan värdera honom eller henne, åtminstone delvis. Helt kan förstås ingen författare eller journalist vara medveten om sina egna underliggande fördomar. Men att alls föra dessa resonemang, och att göra det öppet, är förtjänstfullt. Steve Sem-Sandberg och Svetlana Aleksijevitj är två andra författare som är transparenta i sina undersökningar.
Parallellt med sitt författarskap var PO Enquist kulturjournalist på Expressen från 1966. Här skrev han om alla möjliga slags ämnen: IB-skandalen, Sovjetkommunismen, terrordåden vid OS i München och Norrmalmstorgsdramat. Han recenserade både litteratur och teater.

Den 18 februari 1991 publicerade Expressen en bilaga på temat ”Fem år efter Palme”. PO Enquist skrev under rubriken ”Gåtorna på Sveavägen” om förundersökningens misslyckanden. Typiskt för sitt undersökandeideal hade han då noga synat den flyktväg som åklagaren hävdade att den åtalade Christer Pettersson använt:

Den snabbast möjliga vägen, teoretiskt, går öster/söderut via någon av tvärgatorna till Tunnelgatan. Den kortaste via Malmskillnadsgatan, tar mig själv, när jag småspringer den, 21 minuter. Den är dock föga trolig. Och allt eftersom flyktvägen går längre in efter David Bagares gata växer Petterssons alibi närmast lavinartat. Också på åklagarens premisser.

På plats, skärskådande sin omvärld, men även sig själv – sådan var PO Enquist. Nu har han gått ur tiden. Må han vila i frid.

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2020-04-27 14:30 / Uppdaterad: 2020-04-27 15:57

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?