60 år har gått sedan romanen Hess publicerades. Det är Per Olov Enquists femte bok. Det är säkert 20 år sedan jag läste den. Fragmentarisk och experimentell fann jag romanen ganska svår. Dock fanns här stoff från författarens barndom i Hjoggböle som läsaren återfinner i senare verk. Hess innehåller även ansatser till den Undersökare som tar oss med igenom det trauma som Baltutlämningen var – i romanen Legionärerna. De båda böckerna hör ihop, tror jag.

Nu har tidskriften Essä utkommit med sin 24:e utgåva. Denna gång handlar det om romanen Hess som även trycks som faksimil i tidskriftsnumret. En riktig tjockis är det, 368 sidor.

Fyra skribenter har begått essä på temat Hess. Före detta förläggaren Svante Weyler är först ut med en text som fint tecknar personen Per Olov Enquist och författargärningen. Han skriver om den bitvis obegriplige Enquist. Romanen Hess handlar inte om nazisten Rudolf Hess. Snarare är boken en övning av någon ”på väg mot sin stil, sin form, sitt författarskap” skriver Weyler.

Den andra essän är signerad Lotta Lotass, författaren som lämnade Svenska akademien. Hon betraktar Hess som ett formexperiment i det tidiga 1960-talets anda.

Flera avsnitt i Hess belyser dess form, dess struktur. De olika varianterna av de rörliga planen återkommer i skiftande gestaltning: som bilder lagda ovanpå varandra, som mobil, som glasväggar i överlagrade serier, i växlande belysning.

Ett av romanens grundläggande teman är konsten att dölja sig i text, resonerar Lotta Lotass. Per Olov Enquist hämtar stoff från historiska personer som Rudolf Hess och dennes adjutant Karlheinz Pintsch, som blev lämnad kvar när Hess överraskande flög till Storbritannien för att på eget bevåg försöka förhandla fram fred. Men gestalter, namn och händelser är också hämtade från exempelvis Robinson Crusoe och Sagan om ringen, för att inte tala om Västerbotten.

Konstnären Jens Fänge bidrar med en essä med titeln Wanderheusschrecke berättad genom sex bilder. Avslutningsvis skriver författaren och översättaren Jörgen Gassilewski en omsorgsfull essä där han närläser några avsnitt i Hess.
Gassilewski frågar sig ”hur läsa detta vars status är oklar på så många plan?”

Tidskriften Essä har sedan starten 2017 utkommit med ett 20-tal utgåvor. Tanken är att varje nummer ska kretsa kring en källtext. Några exempel är Carl Jonas Love Almqvists Svenska Fattigdomens betydelse, Ing-Marie Erikssons Märit och Carl Butlers kokbok. Essäisterna får uppdraget att skriva om källtexten. Men ibland har det varit en karta, en ritning eller en företeelse som pacemakern.

Det känns generöst att få chansen att stanna upp och titta noga på exempelvis ett litterärt verk. Essän är också en härlig genre där så mycket är möjligt. Ett försök eller att pröva sig fram är Michel de Montaignes ursprungliga mening med benämningen på denna typ av texter. I sin essäantologi skriver Arne Melberg att essäisten är en tankevandrare, vilket också är en fin bild. Efter läsningen av nr 24 om Per Olov Enquists Hess tecknade jag en prenumeration på tidskriften Essä.