Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Hundarnas roll i romanen inskränker sig till att fungera som tröstare eller en slags skyddsänglar. För egen del hade jag gärna sett att hundarna fått mer utrymme i egen rätt.

Först ut av de tre huvudpersonerna har vi pensionären George (Fredrik Backmans Ove i kvadrat!), som nyligen blivit änkling. Hustrun Ellen var hans livlina i tillvaron och förbindelselänk med omvärlden. Litegrann som i romanen (och filmen) P.S. Jag älskar dig av Cecelia Ahern upptäcker George att Ellen lämnat efter sig kärleksfulla och praktiska meddelanden, som han får ta del av allteftersom. Han hanterar sorgen genom att göra sig omöjlig i byn med sina okontrollerade raseriutbrott. In på scenen klampar emellertid den färgstarka Betty, som blir en värdig sparringpartner och som hjälper honom att komma på fötter igen.

Jag har en känsla av att George är den karaktär som ligger författaren närmast om hjärtat. Han är för övrigt också min favorit. Kanske hade hans predikament räckt för att fylla en hel roman?

Näste man till rakning är den blyge, känslige, överdrivet pedantiske samtalsterapeuten Dan. Han lider av tvångssyndrom och känner sig som en bluff. Som läsare är det svårt att inte bli irriterad på honom. Dan är panikslagen över attraktionen han känner för en av sina manliga patienter. Han vågar inte riktigt ta klivet ur garderoben, utan väljer att smussla med deras förhållande. Inte ens Dans kusin och enda vän Luke har en susning om hans sexuella läggning.

Nu återstår bara att presentera lågstadieläraren Lizzie. Hon gömmer sig på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor tillsammans med sin fotbollstokige son Lenny. Lizzie är autistisk och ägnar sig åt självskadebeteenden. Hon är något av en encyklopedi, full av udda fakta och statistik, som hon frikostigt delar med sig av. Lizzie håller sig helst för sig själv och har hemligheter inte bara för romanens övriga karaktärer och utan även för läsaren.

Man kan inte låta bli att undra när karaktärernas världar kommer att överlappa, vilket sker gradvis, men bara i ringa grad. Som läsare hajar man till när huvudkaraktärerna – eftersom de rör sig i samma by utanför Brighton – plötsligt interagerar med varandra.

Romanen är skriven i samma trivsamt brittiska tradition som exempelvis Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick, Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman och Mike Gayles romaner. Läsaren möter karaktärer som har haft det svårt på grund av sorg, depression, våld i hemmet, självmord och homofobi, men som sakta men säkert tycks återhämta sig med hjälp av hundar, vänskap, förälskelse, te och trädgårdsskötsel. De kånkar runt på tunga bagage, har bekymmer med det sociala samspelet, har svårt för att hantera närhet samt drivs av såväl skam som skuldkänslor.

En allvetande berättare styr och ställer, kan till och med förutspå sådant som kommer att inträffa i framtiden. När läsaren tror sig ha räknat ut hur romanen kommer att sluta, plockar författaren fram storsläggan och ger sina stackars karaktärer en ordentlig omgång. Ericka Waller fick mig på kroken och jag blev helt enkelt tvungen att läsa vidare för att få reda på karaktärernas öden.

Det rör sig om en lättläst och värmande roman. Även om jag inte kan påstå att den lämnade några djupare spår efter sig var den inte desto mindre en angenäm bekantskap, som jag gärna rekommenderar.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Du behöver Eleanor Oliphant i ditt liv
• Ung i Väsby
• Mörkt och mycket
• Ett äventyr utan spänning

Mest av allt i hela världen
vill Gordon ha en hund.
Som viftar på svansen när han kommer hem.
Som har en mjuk päls där han kan gosa in näsan.
Som bara är hans.
Men det går inte. För Gordons pappa
är allergisk, säger han.
Till och med kaniner.
Till och med mot grisar.
Till och med mot, ja ni fattar.
Djur.

Byt ut Gordon mot mig som barn så får ni min barndom. Min allra högsta önskan var också en egen hund men liksom Gordons pappa var min farsa allergisk. Till och med mot fiskmat! Jag hade en tjock bok som hette All världens hundar som jag ofta bläddrade i, tittade på bilder och läste om de olika raserna. Skrev listor på vilka hundraser jag gillade bäst grundat på både utseende och lynne.

Tillbaka till Gordon och hans längtan efter en jycke. Han och hans bästa kompis Aina brukar plinga på hos folk och fråga om de får gå ut med deras hundar. Den här dagen är det Luffes tur. Han blir alltid så studsig och uppspelt när de kommer. Matten bjuder på kakor och kallar Luffe för hennes GULLIPLUTT.

Aina och Gordon tar Luffe till lekparken. Där nosar han runt, rullar under gungorna, gräver i sandlådan. Han verkar lite rädd för rutschkanan, men åker ändå. Kanske för att han blir puttad? Luffe är så gullig när han far runt på sina små ben. Men han är ganska dålig på kurragömma även om han tycker att det är jättekul.

Gordon och Aina gosar och kliar på Luffe. Inte kan han få så här mycket gos hemma resonerar de. Kanske ska de behålla honom? Men inte kan man väl stjäla någons hund? Även om man längtat efter en hur länge som helst? Eller? Men de gör det. Luffe kan bo i Ainas garage kommer de på. Spontant och i farten. Där inreder de Luffes nya hem. Det ska bli mycket finare än Luffes gamla hem.

”Det här är världens bästa dag”, säger Aina.
”Tycker jag också”, säger Gordon.
Men rösterna ekar konstigt i garaget
och plötsligt släcks ljuset.
”Det blir så ibland”, säger Aina lugnt.
”Men jag har ficklampa.”
Hon lyser Luffe i ansiktet.
Vad ledsen han ser ut.

Kommer Luffe att vänja sig eller är allt det här väldigt fel?

Hundtjuvarna är en historia om hundlängtan och ansvar. Får man ta en hund till sin egen trots att den egentligen bor hos någon annan? Det handlar också om att kunna läsa av en annan varelse. Varför ylar Luffe så högt och varför verkar han inte trivas i sitt nya hem i garaget? Här finns mycket att diskutera kring med de barn man läser boken tillsammans med.

Marcus-Gunnar Petterssons illustrationer är i fin harmoni med texten. Det är mycket samspel mellan karaktärerna som uttrycks i kroppsspråk och blickar. Det finns många spännande detaljer att titta på och diskutera tillsammans. Det är yvigt tecknat med en noggrann hand. Bilderna står inte still utan de rör sig mot läsarna.

Sammantaget så tycker jag att Hundtjuvarna är en stark berättelse. Jag tror att många kan känna igen sig i önskan om ett husdjur. En mjuk päls att famna och en varm varelse att bli vän med. Och vet ni, när jag var trettio år fick jag min alldeles egna sammetshund. Han hette Elvis och i hans ögon såg jag stjärnhimlar jag inte visste fanns.

Similar Posts:

• Mitt liv som hund
• Humoristiskt pekboksdrama
• Om kråkans rätt att få vara tax
• Skrämmande, härlig utflykt ifrån sina stora
• Läsning och hundtrygghet

Rosa på dagis kom ut första gången 1999 och gavs ut ifjol igen. Barbro Lindgrens böcker om Rosa bygger på hennes egna Rosa som var en bullterrier som älskade barn. Jag minns när jag som ung jobbade på en förskola på Kungsholmen där Barbro och Rosa bodde. De brukade komma och förbi och titta på alla barnen för Rosa älskade barn. Hon stod envist och snusade vid grinden och stoppade in sin muminformade mjuka nos.

Boken börjar med att Rosa har tröttnat på sina promenader. Sommaren är över och likaså ängarna och skogarna. Nu är det bara gator och bilar överallt. Detta protesterar Rosa emot. Det händer ganska ofta att hon lägger sig ner på trottoaren och blundar. Hon morrar om inte hennes tant klappar henne nonstop. Vi förstår att Rosa har det rätt tråkigt. Det förstår även hennes tant så nu ska Rosa börja på dagis.

Först går man in genom en dörr, sen ner för en liten trapp och så är man där.
De första dagarna får hennes tant följa med för Rosa är blyg och vill helst springa hem meddetsamma. Hon tycker det är hemskt med alla hundar som hon inte känner. Och tänk om nån vill bita henne!

Tackolov är alla hundar på dagiset snälla för dumma hundar får inte vara där. De får sitta hemma och vara dumma istället. Så Rosa kan andas ut och börja lära känna de andra jyckarna. De presenteras förresten med namn och ras innan berättelsen börjar.

På dagiset delar Rosa rum med springerspanieln Molly, den irländska settern Ester och taxen Karo som gillar hundflickor. De har varsin korg och Karo turas om att sova hos var och en. Utanför rummet hänger kopplen prydligt på krokar. Vi får en ordentlig genomgång av alla hundarna på dagiset och deras personlighet. Det går att jämföra med vilken förskolegrupp som helst. Där finns den hoppiga, den blyga, poliserna, den rädda, den som vill bestämma osv.

Rosa slutar ganska snart att lägga sig ner på promenaderna. Det blir faktiskt så att hon börja ta täten istället.

Det är är en ömsint berättad historia som alla barn kan känna igen sig i. Den beskriver likheter och olikheter på ett fint vis utan att döma. Det handlar om även om vänskap som kan bli knepig. Om bästa vänner och nästnäst bästa. Här finns mycket att stanna upp och prata om när en läser. Även sjukdomar, löss och ledighet förklaras på ett pedagogiskt vis.

Och som i alla bra böcker finns också spänningen. Det har blivit vinter och dagishundarna blir glada och rullar runt i snön. Fröknarna säger att hundarna inte får springa ut på isen, det är farligt! Men helt plötsligt kan Rosa inte hejda sig och far ut på isen. Trots att fröknarna skriker att hon ska stanna gör hon inte det. Och när hon väl försöker är det för halt. Hon plumsar i rännan där båtarna går och försvinner ner under ytan. Men allting slutar lyckligt och Rosa blir räddad av en pimpelgubbe. Puh.

Eva Erikssons illustrationer är milda och mysiga men samtidigt uttrycksfulla. Hundarnas miner och kroppsspråk avspeglas på ett underbart vis och förstärker historien. Text och bild har hela tiden en fin samklang som vidgar läsandet.

Rosa på dagis är en kärleksfull berättelse som behandlar vardagen i all sin storslagna enkelhet. Och visst känner ni igen Rosas tant här nedan?

Similar Posts:

• Liten verklighetsfantasi
• Fint om längtan, ensamhet och död
• Lekfull ceremoni
• ALMA-priset till Barbro Lindgren
• Två sötisar i en förpackning

Kapitlen är korta och boken liten i sitt format. Man läser den på ett par timmar men berättelsen stanna kvar länge i tankarna.

Jag kan inte franska, men jag antar att den franska originaltiteln, L’Habitude des bêtes, betyder ungefär ”bestarnas vanor”. Den franska titeln låter fantasin få flöda lite mer tycker jag. Olika djur har en framträdande roll i den här kortromanen, men kanske är det inte alltid djuren som är bestarna?

Huvudpersonen är en medelålders man, Benoît, som lämnade sin familj och sitt liv som tandläkare när han fick hunden Dan i sin vård. Med Dan vid sin sida känns livet som han lever helt främmande och han lämnar allt för att på heltid bosätta sig i sin stuga i en skogsby.

Vi kommer in i Benoîts liv när han får veta att Dan fått cancer och sannolikt kommer att dö inom en snar framtid. Hans livs mening blir nu att ge Dan ett så värdigt slut som möjligt och boken kretsar främst kring Benoîts sorg över att förlora sin hund. Han funderar också mycket över sitt eget liv och saker han ångrar. Hans dotter har aldrig mått riktigt bra och han grubblar mycket över att han inte har varit en god far.

I bakgrunden pågår aggressiva aktiviteter i byn sedan det siktats varg i den närbelägna nationalparken. Älgjakten skall snart gå av stapeln och här finns en del jägare som inte ser välvilligt på vargens närvaro och konflikterna med skogvaktaren blir oundvikliga.

Det blir snabbt tydligt att vargkonflikten handlar lika mycket om andra saker som om varg. Synen på stad och land, synen på människans och djurens förhållande till varandra och om synen på vad natur är och vad vi vill att den skall vara.

Och, förstås, om släktkonflikter som går generationer tillbaka och som inte överhuvudtaget har något med vargar att göra. För Benoît hamnar vargkonflikten i bakgrunden. Han har nog sina åsikter i frågan, men han vet att han inte anses höra hemma i byn och dessutom har han sin hund att tänka på.

Similar Posts:

• Ett liv som hund
• Stillsamt, dånande, genialiskt
• Gastkramande om landsbygdskonflikt
• Hunddrömmar
• Fähundar, byrackor och avelsmaterial

På baksidan står det:

Vill du lära dig en massa intressant om olika hundraser? Vill du bli en hejare på valpträning? Vill du utvecklas som hundägare? Välj en annan bok.

Och det var väl heller inte vad jag trodde om boken. Den börjar rätt ljuvligt med en illustration av en hund och dess anatomi, med hänvisning till olika sidor i boken där de anatomiska delarna kommer att behandlas. Till exempel päls (sidorna 2, 35-36, 82) eller reproduktionsorgan (sidorna 24, 85).

Sen fortsätter det lite pajigt med olika hundar såsom bandhund (spelar i band), blindhund (som är just blind), en bullterrier som bakar bullar… Inget jag drar på munnen åt. Därefter kommer en passage om vad hundar gör och där blir det bättre och lite småkul när hundar spårar, hårar samt tuggar.

Det bränner till när vi når avsnittet om psykologi.

Benzon och Stefan lär oss om hur vi kan få en okomplicerad relation och en smidig vardag tillsammans.

Stefan Nordin är en sådan där hopplös hundägare som försöker resonera sönder istället för att snabbt korrigera, samt ängsligt bevekas av sin hunds blotta uppenbarelse. Det blir både komiskt samt skapar en lätt igenkänning. Rubriken ”Fasthet och konsekvens” har strukits över och ändrats till ”Inkonsekvens”.

Ju längre in i boken jag kommer desto mer förtjust blir jag, och vid flera omläsningar växer den. Kommer på mig själv att fnissa till här och där. Relationen mellan ägare och hund skildras på ett rörande men samtidigt dråpligt sätt. Detta parat med de charmiga illustrationerna. Det är något med hundarnas och människornas pyttesmå munnar och ögon som det hela tiden jobbas med på ett subtilt, skickligt vis. Det skapar en knorr till bilderna som i sin tur lirar bra med texterna som är handskrivna med en fantastisk skrivstil få förunnas.

Förlaget Opal saluför Hundra (sidor) hundar i sin nya satsning som de kallar presentböcker. Istället för en blomma när du går bort tar du med dig en liten bok. Det är någonstans en fin tanke, och jag vill hoppas att det blir en succé. Dock är jag en sådan där jävel som vill köpa mina egna böcker. Och denna skulle jag kunna köpa.

Similar Posts:

• Ett liv som hund
• Mitt liv som hund
• Avslappningens två sidor
• Fähundar, byrackor och avelsmaterial
• Den dåliga, den bra och det obegåvade ihopförandet av de båda

Livet tycks bestå av både lättsamma och mödosamma dagar, även sett ur en hunds perspektiv.

McTavish är en hund som adopterats från hundhemmet av familjen Peachey. Han är huvudperson i en serie böcker författade av Meg Rosoff, som år 2016 erhöll Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Jag läste den första boken med nyfikenhet och konstaterade att jag roades. Mest fnissade jag när mamman kastade av sig jobbet som projektledare i trebarnsfamiljen. När de ängsliga familjemedlemmarna undrade vad som hänt hummade hon ljudligt sitt meditationsmantra.

En duktig hund äter kakan är den tredje boken i serien. Läsaren känner igen sig i perspektivbytena som skiftar mellan det allvetande perspektivet och hundens perspektiv. Liksom i första boken uppkommer en situation som kräver allas förmåga att anpassa sig. Projektet den här gången är att pappan börjat brinna för bakning. Han till och med anmäler sig till en tävling han får nys om i tidningen. Stan ska kora den bästa och mest ambitiösa bagaren. Priset är förutom äran en penningsumma om femhundra pund.

Sonen är skeptisk till pappans talanger, vilket Rosoff illustrerar på följande träffsäkra sätt:

”Toppen”, sa Ollie, ”För 500 pund skulle vi kunna köpa alla våra kakor från det alldeles utmärkta bageriet i stan.”
Pappa Peachey blängde på honom. ”Det kommer inte att behövas, Oliver. Inte när ni redan har en så förstklassig bagare som mig här i huset.”

Handlingen skrider framåt mot tävlingsdagen. Samtidigt hittar jag nya bottnar hos familjemedlemmarna. Pappan vill visa sig på styva linan, och söker uppenbarligen bekräftelse. Tycker han möjligen att arbetsplatsen där han tjänar ihop sin lön saknar utmaningar? I barnens repliker hittar jag de ironiska inslagen men noterar att de också får öva sig i att uttrycka sig diplomatiskt. De vill ju inte stuka pappans entusiasm.

Förutom dråpliga händelser som utspelar sig i samband med pappans bakande i köket, skymtar ett annat samhällsviktigt tema som också får betydelse för händelserna i berättelsen. Nämligen matens betydelse. Maten vi lagar och äter innehåller skiftande mängder av näringsämnen. Om vi äter skräpmat kan det ge ovälkomna konsekvenser till människokroppen. Plus hundkroppen (!)

Många av mina reflektioner har förstås sitt ursprung i att jag är vuxen och själv intresserar mig för god mat och att hålla mig någorlunda frisk. Det bästa är nog ändå, att bara strunta i mina reflektioner och njuta av en charmig och underhållande högläsningsbok.

Similar Posts:

• När alla bara skäller
• Alltings brist på fasthet
• Ingen skriver som Khemiri
• När får män gråta?
• Antiklimax och litterära axelryckningar

Att vi har fler tilltalsnamn för hundar än några andra djur kommer väl sig av att de är de enda som har så lite integritet att de lyder en människas dumma idéer. Nej, jag skojar. I sak har jag naturligtvis rätt, men jag älskar hundar liksom jag älskar de allra flesta djur. Utöver dem jag inte gillar, förstås. För tillfället har jag av praktiska skäl två katter, men min uppväxt har präglats av: katter, hundar, hästar, grannens av kobajs osande flugor, kaniner och en syster. Som ni ser har jag erfarenhet av det mesta i djurväg.

Första hunden i mitt liv hette Kickan och var en collie. Hon ska ha haft ett ont öga för mig, men det minns jag ingenting av. Inte så att hon ville slita mig i stycken, men en och annan ogillande blick föreställer jag mig att hon kastade mot mig, den där lille skiten som bara kom där och krävde uppmärksamhet. Fullt rimligt kan jag tycka. Den andra hette Ludde och var en cairnterrier. Bolltokig, dödade råttor medan katterna såg på, kissade på varje lyktstolpe han kom åt och lyssnade ungefär en av sju gånger när man ropade på honom. Fanns det en löpande tik i närheten krävdes det väl tilltagna röstresurser, kaffe och kaka och en död ängels tålamod. Jag och min syster försökte köra över honom med en snowracer.

Fler hundar har funnits i familjen, men den sista anekdoten vill jag viga åt en övergödd golden (finns det en sorgligare uppenbarelse?) tillhörande några bekanta. Ida som hon hette dog senare – till ingens överraskning – i sviterna av diabetes. Hursomhelst så jagade hon en dag en av våra katter tvärs över gården. Jag blev som en gnutta arg, sprang ikapp och tog tag i nackskinnet och var sådär sur man kan bli när någon vill äta ens kissemisse. Nu kommer säkert någon prisbelönt kennelägare eller välutbildad hundpsykolog och säger app app app man ska hålla sig i skinnet när det kommer till andras hundar, men nej ser du, jag kände den här hunden hyfsat väl. Det jag inte tänkte på var att hon antagligen ansåg sig vara det mest ståtliga och ärbara här i världen. Att jag då vidrörde hennes flottiga guldglimrande päls (solen sken) förtjänade ju ett rejält hugg över min handled. Aj. Bästa vän my ass.

Hundar med anknytning till litteraturen finns det ungefär lika många texter om som jag har katthår på valfritt plagg i garderoben. Gertrude Stein älskade hundar, Tintin springer ju runt med sin vita trotjänare, Gmork i Den oändliga historien är det läskigaste jag sett, Huan är en betydelsefull hund i mytologin som omgärdar Sagan om Ringen (han pälsade för sjutton på Saruon, snacka om good boy!), Den tappre soldaten Švejk kunde med några små knep få luspudlar att framstå som renrasiga hundar med adelsblod flödandes i ådrorna. Att sen färgen rann bort vid regn fick man väl ta med Reklamationsnämnden eller något. Švejk, den spjuvern, stod nämligen ingenstädes att finna.

Men här har vi alltså hundra och några sidor hund. Ni känner igen formatet, men förlaget är ett annat. Fyra författare, fyra noveller. Författarna är Virginia Woolf (Byrackan- inte Virginia då alltså, dummer!), Doris Lessing (Berättelsen om två hundar), Jeanette Winterson (24-timmarshunden) och Lydia Millet (Sir Henry). Ni ser ju själva att vi har att göra med starka papper rakt igenom. Novellerna spelar över hela känsloregistret, men så är det nu med husdjur: samboskapet inleds med tandagnissel och slutar ofta i smärta, tårar. Däremellan –

Om vi vill kan vi under läsningen bli påminda om några saker. Exempelvis att djur är och förblir djur. Kan det brinna till i vilket välslipat människohuvud som helst, vore det orimligt att det inte skulle kunna slå slint inne i skallen på en hund. Läs efter mig: det-finns-inga-hundar-som-är-garanterat-ofarliga. Jo, säger du, min fina Johnny har då aldrig bitit någon. Vad bra, svarar jag, men då har du heller inte utsatt honom för alla situationer som kan tänkas uppstå. Det finns en gräns, eller snarare situation, som kommer trigga igång något. Ofta passerar varken ägaren eller hunden på denna gräns under hundens levnad, men den har under livet funnits.

Lessing har skrivit en sorglig berättelse fullständigt befriad från allt vad sentimentalitet heter. Två rediga jyckar som någonstans i Afrika (kanske vad som idag är Zimbabwe då hon växte upp där) förvildas och lever på det de själva fångar. En sorts påminnelse att det är djur med instinkter som inte låter sig tuktas. Vad som ändå får dem på fall är människan, även om det inte sker på ett särskilt medvetet vis. Vad som däremot är medvetet är alla hundvalpar som dränks. Jag växte upp med att folk tog kål på oönskade kattungar på de mest snillrika och hemska vis, men hundvalpar som dräps är mig främmande…Nå, allt handlar väl om vad som är brukligt.

Woolf och Wintersons alster är ingalunda dåliga, snarare tvärtom. Men ändå är det Lessing och Millet jag fastnade för. Sir Henry är en avgjort rolig novell med många lustiga observationer. Den borde även vara ett stående i kurslitteraturlistan för Hundrastning 15 hp. En mer fulländad och komprimerad genomgång av hur en exemplarisk hundrastare bör bete sig har jag svårt att tänka mig. Lydia Millet är för mig en ny bekantskap och hon borde även bli en ny bekantskap för er om ni inte redan gjort er bekanta med henne. Sir Henry tycks vara det enda av henne som översatts till svenska, så här får ni alla förlag där ut ett köttben att springa efter – apport! översätt! ge ut! profitera!

Similar Posts:

• Hunddrömmar
• Griniga gamla hundar
• Ett liv som hund
• Inget för hundmänniskor
• Hundfrossa som tar sig

Lever man i 38 minusgrader är det kanske inte så konstigt att den där längtan får en särskild riktning. Söderut. Söderut längtar Karla, söderut som inte är en evig kamp mot kylan och mot föräldrarnas alltmer insisterande krav på samtal om hunden Hemingways sjukdom och död.

Nog vet Karla att Hemingway har ont, men att för den skull avliva henne? Nej. Det får bara inte hända. Hem måste alltid finnas där.

Så de bestämmer sig för att dra, Karla, vännen Kaja och nästan-pojkvännen Aziz. Ta sig söderut. Rädda Hem, och sig själva också för den delen. Söderut.

Det blir en road trip genom vintern som ger också en bara potentiell förälder lite magont. Karla och vännerna liftar, snattar, kraschar fester med folk de inte känner, tältar i snön och stjäl till slut en buss. Samtidigt som jag, ur ungdomarnas perspektiv, är rätt förbannad på vuxenvärlden hade jag inte för mitt liv velat byta plats med dem. Gode gud, den här envisa dumdristigheten.

Så jävla kallt är en stark debut. Den är riktigt bra skriven, med ett klart intressant språk. Ändå kommer romanen aldrig riktigt under skinnet på mig, lämnar liksom inga större spår efter sig. Jag lyckas inte riktigt leva mig in i karaktärerna (det hjälper för övrigt inte att de båda tjejerna har så lika namn att det är lätt att läsa fel), utan stannar i en slags vuxen utifrånblick: låt mig aldrig lyssna så dåligt på en ung människa att de känner sig tvingade att stjäla en buss.

Nå, jag är ju faktiskt inte heller målgruppen, trots att jag så gärna läser ungdomsromaner. Jag har aldrig ens haft en älskad och döende hund. Så kanske räcker det bra så.

Similar Posts:

• En sorglig historia som gör mig lycklig
• Ingen kommer undan Göran
• Värmande roman om tre med tungt bagage
• Utan kompass
• Om att slå sig fri och gå vidare

Det är inte mycket berättaren gillar. Åtminstone inte av sådant som man ”ska” gilla, sådant som är ”normalt”. Kaniner borde till exempel förbjudas. Katter också, förstås. Och blommor tycker han är onödiga.

Likadant med fjärilar.
Helt meningslösa.
De smakar inte ens gott,
smakar som papper bara.
Nej, jag hatar kaniner och blommor och barn och fjärilar.
Jag säger: Bu, bu, bu.

Döda kråkor och grusiga korvbitar är däremot mums. Jo, du har nog gissat vid det här laget, käre läsare, att den här boken är, som det står på baksidan, ”Based on a true dog”. Perspektivet är en hunds.

Det är nog ett ganska roligt liksom antiperspektiv för en barnläsare. Man ska ju vara snäll och ren och tycka om saker, inte sur och gruffig och älska smutsiga saker som luktar starkt. Man ska definitivt inte äta döda djur (eller alltså, från marken i alla fall) eller levande fjärilar eller andras matrester. Sådant är ajabaja, det vet alla barn, och då är det ju också roligt med en huvudperson som gör just det.

Visst kan man också diskutera tillsammans kring berättelsen. Varför gillar inte hunden barnen och tanterna, till exempel? De gillar uppenbarligen inte honom heller, men vem började ogilla vem, tro? Och hur kommer det sig att till och med hundens ogillande har sina undantag?

Framför allt är det här ändå en rolig bok, där Lisen Adbåges nerifrånperspektiv och skrämda blickar bidrar till charmen. Ur hundperspektiv ser världen en liten smula annorlunda ut.

Similar Posts:

• Hästar trivs bäst tillsammans
• Klimatet strikes back
• Dramatisk thriller för små barn
• När blommorna har huvudrollen
• Humoristiskt pekboksdrama