Jag är en enkel amatör när det gäller styrke- och konditionsövningar för kroppen. Och yoga var jag skeptisk till i årtionden, liksom till övningar med muskelstretchning före och efter jympapass. Men det ändrade sig när jag fick hälsporre för några år sedan och jag behövde hitta en alternativ träningsform där hälen inte belastades med stötar. I den vevan deltog jag i ett yogapass på Friskis & Svettis. Ledarens röst var som sammet och när alla i salen gjorde rörelserna efter bästa förmåga gick det hem hos mig. Ändå var det kanske en annan sak som gjorde att jag fortsatte delta i de här passen. Ledaren dolde nämligen inte alls sin egen ovighet.

Stora gruppträningspass är inte möjliga i pandemitider och hemmayoga har blivit lösningen för många – liksom för mig. Till min hjälp att skaffa inspiration inför en stund på yogamattan har jag boken Yoga med Lena Sjöberg.

Inledningsvis förklaras kroppsdelar och hur de påverkas av yogan. Jämförelsen mellan ”En vanlig människa” och en ”Yogi” får mig att le. På nästa uppslag visas kroppsställningar …

Heh.
Precis så där reagerade jag under min period av skepsis. Ben och armar i en enda knut.

Jag bläddrar vidare. Och så fnissar jag. Solhälsningen – i ny tolkning. Solen på himlen och en liten farbror som plirar uppåt och säger ”Hej!”. Vilket påminner mig om kompisens ironiska småleende när han försökt få in en replik i fikasamtalet om yogatrenden.

Teckningarna som fyller sidorna är i all sin enkelhet fulla med lågmäld humor. Är det inte omöjligheten i en viss kroppsställning som illustreras, så är det krocken med alla förväntningar hos yogautövaren.

En stressad nutidsmänniska uppmanas ständigt av både arbetsgivare och myndigheter att avsätta tid för återhämtning. Ja, ja, tänker man, försöker se i kalendern när ett tillfälle kan klämmas in. För att i nästa stund bli avbruten av något mer akut. Barnet behöver hitta sin andra vante innan hen ska i väg till förskolan. Kompisen ringer och undrar när vi ska ses. Och på jobbet är det rapporteringsdags med deadline i morgon. När stunden på yogamattan inträffar är det omöjligt att få tyst på ordflödet i huvudet. Eller så somnar man.

I teckningarna speglas den motsättning som är högst reell. Vana yogautövare har kommit förbi huvudets malande tankar och kroppens stela leder som utgör oöverstigliga hinder för den ovana utövaren. Det känns nästan enklare att bara strunta i hela må-bra-projektet.

Till ingredienserna i humor hör bland annat överraskningar. Men också igenkänningsmoment som bygger på att jag som läsare har liknande referensramar som avsändaren. Jag tycker mycket om hur Sjöberg fångar minspelet och interaktionen mellan bildernas figurer. Bilderna förmedlar en sorts människokännedom som också kan hittas hos tecknaren Robert Nyberg. Textraderna är lakoniska men får ändå in en mångtydighet som framkallar skratt.

Och där har vi det! Ett skratt är också avslappnande. Bokens titel kunde faktiskt vara ”Fnissa med Lena Sjöberg”.