Att se människor i kolt med vackra attiraljer såsom bälten, sjalar och huvudbonader. Det känns viktigt och mäktigt på samma gång. Den samiska litteraturen har sina rötter i en muntlig berättartradition med jojk som grund. Tema Sápmi tar sin utgångspunkt i samisk filosofi och världsbild och belyser teman som brännande akuta mark- och skogsexploateringar i klimatomställningens namn, hotade språk och försoning.

I år är det dessutom 40 år sedan Bokmässan för första gången slog upp portarna. Tänk hur många böcker, författare och möten med läsare som passerat. Vilka seminarier som hållits, vilken poesi som framförts och kanske att folk blivit kära på Bokmässan? Jag har tyvärr aldrig ens hånglat på mässan. Ännu…

Mitt fokus i år var dock inte att hångla utan jag satsade mycket på seminarier på temat bilderböcker. Sedan ett par år tillbaka upplever jag att svenska bilderböcker blivit modigare, mer spännande och att illustrationerna blivit så mycket bättre över lag. På mässan gick jag på seminarier som handlade om moral och spänning i bilderböcker. Det handlade om att våga tänja på gränserna och ha modet att skriva och illustrera lite farligt och utmanande. Dessutom talades det om varför man som vuxen ska läsa bilderböcker. Något jag med glädje gör. Jag köper till och med bilderböcker till mig själv och njuter av att läsa dem både själv och tillsammans med barn.

Och visst kan man skriva om krig och flykt i bilderböcker! Det är något som tyvärr omger oss, och kan behöva bearbetas i litteraturen. Både för förberedelse men också för bearbetning. Vidare förkovrade jag mig i seminarier och samtal om ung romans i böcker samt även psykisk ohälsa. Viktiga, starka ämnen som även angår yngre läsare. Det behöver få ta plats. På lärarscenen avhandlades unga och trollfabriken. Också angeläget och viktigt att diskutera i dessa dagar.

På fredagen öppnade äntligen Häktet och Kåken, Crimetimes två scener. De var dessutom, enligt mig, mässans snyggaste scener med kitchigt möblemang och svulstig dekor. Mysrysligt att få höra om hur man bygger upp action och driv, om pusseldeckarens anatomi samt mat och småkakor i deckare. Det sista är något som jag gillar mycket, gärna tillsammans med en puttrig pusseldeckare. Jag hann med två dagar med rafflande samtal som även avhandlade att skriva roman om True Crime. Att Lars Kepler kommer ut med sin tionde roman om Joona Linna och har skrivit ihop i femton år uppmärksammades såklart genom en intervju med författarparet som är nästintill siamesiska.

Årets mässa susade förbi alldeles för fort. Det var för många bokvänner jag inte hann hänga med, för många böcker jag inte hann bläddra i. Men sammanfattningsvis var det fint, inspirerande och ljuvligt. Ser fram emot 2025. Ses vi där?

Similar Posts:

• Bland bilderböcker, brunnslock och bokbekanta, Bokmässan 2023
• Inför Bokmässan 2011
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Får man tröttna på Bokmässan?
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

Nu kommer uppföljaren och huvudpersonen har bestämt sig för att faktiskt skriva dagbok på riktigt. Denna gång för sin egen skull. Det är i början av året och hon har ett behov av att strukturera sitt liv samt faktiskt formulera några utmaningar. Såsom att öva sig på att vara mormor ute bland folk, lära sig måla, microblada sina ögonbryn och sjunga solo på kören. Men den största utmaningen är att komma underfund med varför hon och hennes syster är så olika och inte kan hålla sams.

Att systrarnas mamma drabbas av en stroke gör inte relationen mindre komplicerad. Jobbet som överläkare på Sahlgrenska puttrar iallafall på. Nu är inte den unga, alltför snygga AT-läkaren och tillika Jonas Hassen Khemiri-kopian kvar. Han som i förra boken raggade på vår huvudperson. Däremot har hennes sambo, och blivande make, Rikard fått en ny kollega i ambulansen. En tjugo år yngre hälsingestinta som strålar av naturlig skönhet. Rikard citerar kollegan titt som tätt och verkar djupt imponerad.

Boken är skriven i dagboksform och det bjuder in till en lite pladdrig ton. Det har jag ingenting emot utan kan snarare tilltalas av det lättsamma tilltalet utan filter. Det som däremot är problematiskt är att jag inte får tänka själv. Precis allting skrivs ut och förklaras. Det gör att jag får svårt att göra texten till min. Hela tiden står den där för sig själv utan att förvåna eller förskräcka. Jag räknar ut alla tvister långt i förväg, men hoppas, hoppas att jag ska ha fel. Fast det har jag inte.

Kampen om hur en ska hantera en knepig syster är stark, om än övertydlig. Jag hade önskat att det var mer avskalat och sårigt beskrivet. Nu blir det aningen självgott och präktigt. Fast samtidigt är det kanske så det skildras i en dagbok? Där utgår en från sig själv och behöver inte censurera någonting. Men då är det samtidigt inte tänkt att läsas av en publik.

En ska dock alltid avrunda med något fint och bra. Jag tycker mycket om alla referenser till livets goda. Glass i stora lass, smaskiga ostar, läckra middagar och delikata viner ger berättelsen en gyllene kant. Jag vill dessutom hela tiden läsa vidare och jag känner för Annika, som jag slutligen får veta att hon heter. Men jag tror inte att vi skulle ha blivit vänner. Jag skulle ha retat mig på hennes bekräftelsebehov och hur hon inte riktigt kan läsa av situationer och hon skulle säkert ha uppfattat mig som dryg och kylig.

Dagboksserien saluförs som en medelålders Bridget Jones nedsläppt i Göteborg. Det puttrar av göteborgshumor där igenkänning och fniss bubblar som sockerdricka.

Similar Posts:

• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Förtjusande romantiskt med stråk av osämja och hemligheter
• Förfärligt, förtjusande, fnissigt och förutsägbart
• Feelgood som skaver
• Lätt och luftig som maräng

Marie Hermansson tar oss med till 1920-talets Göteborg, mer specifikt sommaren 1925. Här får vi följa överkonstapel Nils Gunnarsson när han får ett mord på sitt bord, början på en resa genom Göteborgs undre, och övre, värld vid 1900-talets början. Vi får följa Nils Gunnarsson, och snart även Ellen Grönblad, när spåren leder ut till en gammal karantänstation längst ut i Göteborgs skärgård. Med isolation, sektbeteende och våld som kryddor så kokar Marie Hermanson en het men oemotståndlig soppa. Jag hade svårt att slita mig från att börja med nästa kapitel så fort ett tog slut.

Den historiska tyngden i Marie Hermansons böcker är osviklig. Flera gånger måste jag stanna upp och googla olika fakta som nämns i förbigående. Boken blir både en historielektion och en spännande kriminalhistoria i ett. Lägg därtill en kärlekshistoria som puttrar i bakgrunden så har vi ett trevligt recept för en läsning i sommarskuggan.

Pestön är en fristående fortsättning på Marie Hermansons förra bok Den stora utställningen, och den går bra att läsa som en fristående bok, man får bra grepp om karaktärerna och miljön direkt. Men om man gillar denna typen av historiska kriminalromaner så kan jag verkligen rekommendera att börja med Den stora utställningen. Stilen påminner om Maria Lang, men med en annan svärta och i mitt tycke mer sympatiska karaktärer. Jag själv lyssnade på Den stora utställningen som ljudbok men läste Pestön som pocket, och jag tycker att Marie Hermansons språk fungerar utmärkt i båda formaten.

Så om man vill ha en bladvändare i hängmattan så kan jag inte nog rekommendera Marie Hermansons två kriminalhistorier från det gamla Göteborg, och jag hoppas att snart få läsa mer i denna serie.

Similar Posts:

• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Det var bättre förr
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Den vackraste boken om Göteborg
• Bära fjärilar i låret

Miira kommer från ett arbetarhem och jag anar en ganska stökig bakgrund. Idag är hon 33 år, lärarastudent och mamma till Nova som går sista året i grundskolan. Miira kämpar för att klara studierna och vara en bra mamma. För att få ekonomin att gå ihop jobbar hon extra på Hemköp.

Eija Hetekivi Olsson har ett minst sagt eget språk och det tog ett tag innan jag kom in i det. Hon gör egna ord, som jag först snubblar över, men sedan tycker är målande på ett alldeles eget vis. Det är lätt att förstå skillnaden på ett ”sköngarv” och när någon ”ögonler”, till exempel. Vi känner alla till lukten av en ”pubertetsgympasal” och de flesta av oss har nog tagit ett par ”barfotavalssteg” någon gång.

Miira tror på att förändra världen från grunden med avstamp i skolan och har storstilade planer för sin framtid som gymnasielärare. Hon kommer inte alltid överens med föreläsarna på universitetet, tycker inte att hon lär sig rätt saker och kämpar sin egen kamp också i mötet med kollegor och elever när hon är ute på praktik. På det stora hela tycker jag att det verkar gå bra för henne, även om hon ibland riskerar att drunkna i sina egna ambitioner. Jag tror att hon kommer att bli en lärare som eleverna älskar men som kollegorna har svårt för, eftersom hon inte är mycket för att kompromissa sig fram i livet.

När Miira får klart för sig att dottern Nova är mobbad i skolan och när det dessutom visar sig att det inte finns någon hjälp att hämta hos lärare och rektor, gör Miira allt som står i hennes makt för att mobbningen ska upphöra och för att dottern ska må bättre. Det är smärtsamt att läsa om hur dåligt Nova mår, hur svårt det är för Miira att komma nära och få tillåtelse att hjälpa. Miira kastas mellan hopp och förtvivlan när det gäller Novas mående, på tonåringars vis stänger Nova ut sin mamma och vill inte att hon lägger sig i.

Eija Hetekivi Olsson ställer frågor, men ger oss inga svar. Vi måste själva fundera på hur man stoppar mobbning och på om skolan tar sitt ansvar och skyddar eleverna mot kränkande behandling. Hur kan föräldrar upptäcka om deras barn blir mobbade? Och hur hantarer man skulden över att inte ha sett eller förstått?

Den som vill veta hur det kan gå till på en högstadieskola i ett miljonprogramsområde i Sverige i dag, ska absolut läsa den här boken.Tyvärr förmedlar boken knappast ens ett begränsat hopp och jag tyckte att jag blev lämnad mitt i handlingen. Jag hade velat ha ett par kapitel till och helt ärligt så hade jag helst velat att allt ska reda upp sig på slutet. Men det är inte feelgood som Eija Hetekivi Olsson ägnar sig åt. Hon skildrar den verklighet som hon ser. Och den kan vi, om vi är modiga, ta del av i De unga vi dödar.

Similar Posts:

• Bildningsväg genom betongen
• En trimmad tändare mot betongen
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Fredag på bokmässan

Idag fick jag en dagbok av min dotter.
”Jag vill att du skriver i den varenda dag.”
Vi fikar. Det gör vi ofta och hon är precis lika ljuvlig som alltid. Snäll, vacker, omtänksam och den finaste dotter man kan tänka sig. Eller vem försöker jag lura? Bakom det vackra ansiktet med perfekt microbladade ögonbryn och blonda lockar lurar en skarp hjärna som just ställt ett nästan omöjligt krav. På mig.

Så här börjar Dagboken jag aldrig skrev. Huvudpersonen (som jag faktiskt inte vet vad hon heter, osäker på om det ens nämns i boken) ska fylla femtio och hennes tjugotvååriga dotter vill att hon i dagboken under ett år ska skriva om sitt liv och hur det är att vara medelålders. Dotterns tanke är alltså att hennes mamma ska nedteckna det hon upplever och tänker till sitt barn. Ett enligt mig ganska gränslöst och egoistiskt beteende.

Vår huvudperson funderar kring om hon ens vill dela med sig av sina innersta tankar till sin dotter? Vad kan och vill en skriva i en dagbok som ens dotter sedan ska lägga beslag på? Blotta tanken får mig att rysa av obehag. Det är väl den biten av boken som jag har svårt att smälta. Det känns både krystat och skruvat. När inte bokens jag klurar på dagboken så jobbar hon som chefsläkare på Sahlgrenska i Göteborg. Det är där hon blir handledare åt en tjugo år yngre AT-läkare som ser ut som Jonas Hassen Khemiri, dvs snyggare än snygg. Att ynglingen dessutom börjar flirta med sin chef gör henne både smickrad och lite sugen. Dock är hon redan sambo med Rikard som jobbar som ambulansförare på samma sjukhus. Men ibland, särskilt efter ett par polkashots, glömmer hon bort det lite grand.

Det här är i hög grad en roman om relationer. Huvudpersonen funderar mycket på det. Det är rätt knepigt att komma underfund med sambons sjuttonåring. En uppstudsig spoling som mest verkar vilja bli försörjd av sin far. Men detta är väl en ljum vind om en jämför med det förhållande hon har till sin mor och syster. Där kan vi snacka infektioner och oläkta sår.

Men kanske det allra viktigaste den här romanen gör är att den lyfter fram klimakteriet. Bokens jag drabbas av det med stor kraft under historiens gång. Det är vråljobbiga vallningar, nattsvettningar, snustorra slemhinnor och en del nedstämdhet. Klimakteriet (eller övergångsåldern som det även lite ocharmigt kallas) är något som de flesta kvinnor i hela världen måste ta sig igenom. Vi har liksom inte så mycket val. Men ändå får den delen av livet alldeles för lite plats i litteraturen. Ja, inte bara där utan i kulturen, medierna och faktiskt i själva livet. Visst kan jag och mina väninnor snacka om vi är där eller inte, men det är i mer slutna sällskap. Så även om det verkar smärtsamt känns det viktigt och lite fnissigt att läsa att bokens jag tvingas bära omkring med en magnumtub med glidmedel i handväskan för att lindra obehaget i ”hugget”.

Summa summarum så är Dagboken jag aldrig skrev en bok som framkallar fniss och igenkänning samman med ångest. Den lanseras som en medelålders Bridget Jones nedsläppt i Göteborg, och det är väl rätt väl beskrivet även om jag tycker att Bridget Jones är vassare och mer närvarande. Men det är något väldigt härligt med att en medelålders kvinna får breda ut sig med tankar, åsikter och nojor i en roman. Språket är kryddigt och lite pladdrigt. Det är direkt, igenkännande och skratten blandas, som livet ju gör, med ångest, grubbel och klimakteriebesvär.

Similar Posts:

• Förutsägbart och fnissigt
• Strävan är åtminstone både naken och sårbar
• Charmig italiensk bok, inte mer
• Läs och gråt
• Kärlek med förhinder

Arbetarlitteraturen har under senare år fått ett enormt uppsving, menar litteraturkritikern Rasmus Landström. Den här boken är ett starkt bevis på det. I Varvsslammer samsas nämligen en rad kortare berättelser med tre längre noveller, och ett par dikter – alla med den gemensamma nämnaren arbete och liv på och kring Hisingens varv. Bäst är nog kanske den längre novellen ”Varvskvinnor”, där författaren lyckas skildra hur det var att var kvinnlig arbetare på en så manligt dominerad arbetsplats. Här kan man kanske ana ett betydande självbiografiskt inslag som gör att den här texten kanske lever upp mer än de andra. Det är hårt arbete, skitigt och motigt – men det är också rolig gemenskap och kamratskap. Och det är allt mycket kärleksfullt skildrat av Trosell.

Men så går alltså Göteborgs varvsepok mot sitt slut under 1980-talet. Även det slutet finns med i den här boken. Bland mina favoriter är den korta berättelsen ”I huvet på en P-80 gubbe”, om en man som söker nya vägar framåt i och med att varven lades ned, eller dikten ”Farväl Arendal”, där Trosell skriver om saknaden av gamla arbetskamrater.

De stora varven har alla sedan många år försvunnit från Göteborg. Kvar finns många av de gamla byggnaderna – idag omvandlade för andra verksamheter – och inte minst många av de gamla kranarna som ger älvstranden dess charm. Jag passerar ofta igenom de gamla varvsområdena. Hade jag bott i Göteborg i min ungdom hade jag kanske haft egna minnen av stadens varvsepok. Inte så för yngre människor. Samtidigt har varven spelat en oerhört viktig roll för att forma staden Göteborg, såväl ekonomiskt som till karaktär och utseende. Det är av den anledningen utan tvekan också en viktig industri- och kulturhistorisk gärning som Trosell gör att försöka levandegöra minnet av hur det var att arbeta i varvsmiljön.

Similar Posts:

• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Den vackraste boken om Göteborg
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Leva i prekariatet

Lilienbergs stad: Göteborg 1900-1930 är tack vare bokens fotograf Krister Engström en fröjd för ögat. Den är full av fantastiska flygfotografier, panoramabilder samt historiska fotografier, stadskartor, ritningar och andra dokument från tiden. Du kan välja att fördjupa dig i den utförliga texten eller nöja dig med att låta boken ligga framme som blädderverk.

Vem var då denne herr Lilienberg? Han var en hos gemene man numera sorgligt bortglömd stadsplanerare och visionär. Albert Lilienberg (1879-1967) har satt sin prägel på många av stadens mest unika platser, som Götaplatsen, Bagaregården, Kungsladugård, Gamlestaden, Landala egnahem och Änggården.

Han hade bland mycket annat ett finger med i den stora Jubileumsutställningen 1923 och banade väg för Göteborgs första höghus. Undrar just om skyskrapan med sjutton våningar, som uppfördes på Otterhällan 1927-29, var en lika het potatis som bygget av Karlatornet med sina sjuttiotre våningar på Lindholmen nästan hundra år senare har blivit.

Trots att Ronnebysonen var tämligen grön från Kungliga Tekniska högskolan när han tillträdde tjänsten som förste stadsingenjör i Göteborg år 1907 var han redan något av ett namn i branschen. Det var en ambitiös ung man med internationella kontakter, inte ens trettio fyllda, som raskt kavlade upp ärmarna och med liv och lust kastade sig in i arbetet.

Lilienberg mötte en stad på 150 000 invånare och som växte så det knakade. Industrin, handeln och sjöfarten blomstrade som aldrig förr. Landsbygdens folk flyttade i allt större utsträckning till Göteborg och följden blev ett skriande behov av billiga bostäder.

En efter en införlivades de omgivande områdena med Göteborg. Lilienberg fick bråda dagar med att styra upp det hela och få staden att hänga ihop på ett bra sätt. Det gällde att utröna bästa dragningen av spårvagnsspår och vägar. Inte minst Göteborgs kuperade terräng innebar en utmaning. Det var också viktigt att reservera utrymme för framtida behov.

Trångboddheten var som sagt skriande och Lilienberg engagerade sig tidigt i sociala frågor. Hit hörde egnahemsbebyggelsen. För att underlätta för skötsamma arbetare och andra med låga inkomster att skaffa sig hus upprättades speciella egnahemsområden runt om i utkanten av staden, som i Utby, Bagaregården Kungsladugård, Landala med flera.

Vidare sjösattes ett nytt socialt ideologiskt bostadsbyggande i Bagaregården för att lindra nöden. Hela stadsdelen, som kom att röna stor uppmärksamhet också internationellt, planerades av Lilienberg 1908. Stor vikt lades vid estetiken. Storgårdskvarter, fondmotiv och inskjutna fasader tillsammans med mycket grönska i form av lekplatser och små parker gjorde susen. Idén om trädgårdsstaden importerades från England. Det skulle också finnas rum för badhus och bibliotek.

Lilienberg hade förmåga att tänka i nya banor samtidigt som han värnade om det gamla. Han var en flitig skribent och efterfrågad föredragshållare. Därtill en riktig fena på att argumentera och övertyga stadens politiker, en väl så viktig egenskap i sammanhanget.

Efter tjugo år övergav Lilienberg, 1927, Göteborg för att ägna återstoden av sitt yrkesliv åt att planlägga vår huvudstad, men om detta förtäljer inte Bjurs bok så värst mycket.

Ta del av en faktaspäckad och välskriven bok om en imponerande gärning. Det är inte minst spännande att följa hur det Göteborg som vi känner idag vuxit fram. Fast ibland känns det lite grann som “Karl XII vann slaget vid Narva”. Man glömmer lätt att kungen – bokstavligt talat – hade en hel armé av folk bakom sig. Det är väl heller knappast bara stadsarkitektens och arkitekternas insatser, som gjort nämnda områden i Göteborg så lyckade.

Det vore också intressant att få veta mer om hur de förändringar, som senare generationer uppskattar, togs emot i samtiden. Något säger mig att de inte bara möttes av glada miner.

Similar Posts:

• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Varvsepokens arbetare
• Stadsutveckling för vem?
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Det är en skrämmande och beklämmande bild av samtiden som målas upp, som tyvärr är alltför trovärdig. Huvudpersonen Roya Zand arbetar mot näthat genom den organisation som hon själv har grundat och börjat få allt mer uppmärksamhet för genom stöd, donationer och olika utmärkelser. Ibland ifrågasätter hon sitt eget engagemang och hur det påverkar hennes dotter, men hon kommer fram till att saken är för viktig för att inte prioriteras, inte minst just för dotterns och nästa generations skull.

När en kvinna med delvis liknande engagemang som Roya mördas eskalerar hotbilden inte bara för Roya utan även för hennes familj och vänner. Istället för att dra sig undan bestämmer hon sig tillsammans med en journalistkollega för att granska mordet närmare.

Trots den här närmast perfekta sammansättningen av aktuella samhällsfrågor och klassisk deckardramaturgi, infinner sig ingen riktig spänning förrän nästan halvvägs in i boken. Delvis beror det på att jag inte blir tillräckligt engagerad i någon av karaktärerna för att riktigt bry mig om hur det ska gå för dem.

Läsaren får ta del av händelserna från många olika perspektiv, både från den ”goda” och den ”onda” sidan. Tyvärr är uppdelningen mellan de ”goda” och de ”onda” närmast perfekt, alltså de ”goda” är raktigenom sympatiska (de har inte bara rätt värderingar utan är oftast även både modiga och snygga) och de ”onda” är raktigenom osympatiska (de har inte bara själviska och onda avsikter utan de framställs även som misslyckade och ofta rätt korkade). Det gör att de känns mer som renodlade, fiktiva karaktärer än verkliga människor – ingen blir tillräckligt intressant att utforska.

En annan anledning till att spänningen inte riktigt vill infinna sig hänger ihop med att det inte finns något utrymme mellan raderna. Allt som händer, allt som tänks och allt som karaktärerna känner skrivs ut med fullständig tydlighet, steg för steg och gärna med upprepning så att det verkligen inte ska gå att missa. Men det kan såklart vara precis vad man är ute efter ibland, att få något serverat som inte kräver en så aktiv läsning.

Spänningen infinner sig i alla fall till slut och andra halvan av boken har jag svårare att lägga ifrån mig. Men överlag är det ändå den aktuella beskrivningen av några av våra största demokratiska och medmänskliga utmaningar som är bokens främsta styrka.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Girighet och galenskap
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Historisk roman som vill mycket
• Spänningsroman i makligt tempo

Hon är den tvåspråkiga.
Det är hon som översätter hans språk till det egna och anpassar sitt till hans så att kommunikationen fungerar till Hembruk.
Hon behärskar inte Världsspråket. Hon bryter kraftigt. Och vad
Hemspråket beträffar är inskränkningarna stora. Det är till exempel inte tillåtet som skriv-språk. Och det hörs inte (på) i Världen.

Ovan utdrag är hämtat ur ett urval av Hörnströms texter: Flyktlinjer: aningar kring språket och kvinnan. Nelvin skulle inte skriva detsamma eftersom hennes skriv-stil var annorlunda, men innehållet är värt att ta till sig och ha med sig.

Åsa Nelvin blev trettio år gammal och dog 1981. Hennes bror Leif Nelvin har en hemsida om henne. Det är svårt att inte nämna att hon till följd av sjukdom drevs till självmord. I släkten fanns tidigare grav psykisk ohälsa. Hur det spelade in går inte att säga. Emellertid är det inte svårt att tänka sig att en starkt pådrivande och destruktiv kraft till handlingen var att hon led av en polycystisk njursjukdom.

Hennes mor Inga hade dött till följd av samma sjukdom då Nelvin bara var sju år gammal. Ett år tidigare hade den begynnande sjukdomen upptäckts också hos henne. Hon hade då fyllt sex och vetskapen om sjukdomen bar hon ända till sin död.

Brodern skriver att de inne i hennes lägenhet fann henne livlös på golvet. På en lapp stod det: -Nu får det vara nog. Hennes njurar var då så hårt angripna av cystor att de inte längre fungerade. Det finns alltid en väg ut; steg man själv tar – även om man drivits av omständigheter bortanför ens kontroll.

Det finns inget enklare än att dra på sig sina gamla, slitna och alldeles för stora psykoanalysglasögon när man läser böcker av författare som burit hand på sig själva. Man vill så gärna förvandla ett Kanske till ett bestämt Så var det. Särskilt om det skrivna innehåller stora självbiografiska inslag. Kvinnan som lekte med dockor är liksom första delen av Tillflyktens hus till stor del en återgivning av hennes uppväxt. Som läsare behöver man inte fundera särskilt mycket. Det ligger uppslaget framför en, man behöver bara lyssna till orden.

Göteborg, sjuttiotal. Hon faller för en destruktiv man. Kåkfarare, alkoholist, allmänt opålitlig och svårförstådd. Han satt stundom på Härlanda fängelse. Idag är det ett kulturhus med bland annat ett bibliotek. Varför det blev så är en onödig fråga att ställa. Hon var hon, och han var han och deras vägar korsades. Han, Viktor, finns hela tiden i bakgrunden och hennes liv kretsar kring honom; han som inte finns.

Hon kallas Stumpan, alltså en stump, något stympat, stumt; något otillräckligt, i sig själv ofullständigt. Hon deltidsarbetar på Stadsbiblioteket vilket Viktor hade blivit chockerad av. ”Du ska inte knega!” hade han sagt. Hon skulle leva på pengar från honom. Vilka pengar undrar man? ”–Är det ideellt eller? Det förstår du väl att jag inte kan ha en brud som går och sätter in böcker på bibliotek. Djävla AMS-jobb!”. Några bibliotekarie-recensenter på denna sida reser nu ragg.

Jag går i hennes fotspår, från Brunnsparken upp till Götaplatsen där muséum och bibliotek ser på varandra. Jag går i miljoner andras spår, lika anonym för dem som de är anonyma för mig. Hennes lägenhet låg vid Gustav Adolfs torg. Det är så centralt beläget det går att komma och en lägenhet där kostar en rejäl påse slantar. För femtio år sedan var det ett hyreshus i ett erbarmligt tillstånd. Vatten läckte in, grannarna hördes genom en lövtunn avskiljande vägg. Mediciner, alkohol, kalla pommes frites. Levnadsberättelsen så nära att det gör ont. Tips: läs inte när du redan har ångest.

Hon skriver om det otäcka könet. Kanske om Viktor, men inte sällan om andra hon träffar:

Breda slipsar. Höga skjortkragar. Diskreta mönster. Grå tweed. Playboy putande i innerfickan. Handen mot plånboken som trycker mot skinkan. Och till dessa väl förpackade kroppar, vid hängande ansikten, tomma, intetsägande som en korg med slakteriavfall. Gud, vad jag hatar män! Alltid ska de vara överavlägsna, retsamma, fula i käften och gudsnåderliga om vartannat, förehavande sig, gapande, tigande, boxande, slående ut tänder, våldtagande, krossande käkar, ögonbryn, näsben…

Hörnström skriver med andra ord:

Låter sig aldrig avbrytas. (Inga öppningar! Ingenstans ta sig in! Vanmakt! Maktspråk. Inget sällsamspråk!)
Distans. Skådespelar. Skåde-plats. Språket lyssnar på sig självt. Övertalar. Underdriver, är ironisk.
[…]
Ironin riktad mot den andra. Världsspråk. (”Retorik”; övertalningskonst.) Kontrollerad. Kontrollerar. Kroppen. (Schism!) Det är HAN. Det är HANS språk. Världens språk. Det Enda. Talmannen.

Framsidan föreställer en trappa upp mot Kvarnberget. Mot slutet en stark passage när hon sätter sig i vad som möjligtvis är just den trappan:

Just då, just där kom jag fram till att jag saknade den tiden. Barndomen framstod för mig som ett enda väldigt lövverk (utan stam), genomlyst av tunna solstrålar ett för alltid förlorat hav av bladguld.

Barndomen, och kanske den tidiga ungdomen, är för de flesta idel möjligheter. Framtiden blir dock alldeles (för?) snart vuxenhet. Barndomen är svunnen och man förstår inte hur livet kan gå så snabbt.

Boken jag har är sprättad med en osthyvel och är infernaliskt svårbläddrad. Åsa Nelvin dog när hon var trettio. Jag dras mot hennes grav och jag vet inte varför. Den ligger på andra sidan Götaälvbron som idag håller på att ersättas. Allt ersätts. Allt.

Similar Posts:

• ”Min bror är död”
• Ett fullt rimligt främlingskap
• Att vakta en hemlighet
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Livet, litteraturen och allting

När forskaren, hustrun och tvåbarnsmamman plötsligt försvinner verkar det accepteras av familjen på ett märkligt sätt. Som att det är precis vad man kunde vänta sig av Cecilia Berg, en kvinna som värderat frihet och sitt oberoende högt genom hela sitt liv.

De två vännerna Martin Berg och Gustav Becker möts på gymnasiet. Två unga, sökande män på väg ut i livet. Gustav är en person som naturligt tar sin plats i de sociala strukturerna medan Martin är den som iakttar och är mer eftertänksam. Martin har hungrat efter kultur genom hela sin enkla, men trygga, uppväxt och vänskapen med Gustav ger honom inspiration och mod. Martin ger Gustav lugn, stabilitet och verklighetsförankring. Många gånger kan man som läsare nästan känna att vännerna är för beroende av varandra och att de bitvis lever i en osund symbios.

När männen kliver vidare från sitt ungdomsliv, över den suddiga gränsen mot vuxenlivet är Gustav Becker en excentrisk och erkänd konstnär och Martin Berg är den arbetsamme förläggaren med återkommande författardrömmar. Gustav lever mestadels ensam men Martin är gift med Cecilia som är en idéhistoriker som precis har doktorerat. Cecilia  är även något av en musa till Gustav och har inspirerat till många av de sviter han målat.

Relationerna mellan Martin, Gustav och Cecilia är väl beskrivna, fångande och ofta inte okomplicerade. Cecilias färgstarka familj tar även den sin plats, en far som är läkare och en mor som står lika stadigt som ett eget mini-matriarkat och en brokig syskonskara.

Martin och Cecilias barn, Rakel och Elis, tar sin plats i berättelsen men mest framträdande är Rakel som vi får följa i ytterligare ett parallellt spår i boken.

När en yngre Martin ser Cecilia för första gången blir han förälskad på håll. När sedan deras vägar korsas igen lämnar de knappt varandras sida. På något sätt får även Gustav plats i relationen och även han och Cecilia utvecklar en djup vänskap.

Historiens kärna är Cecilias försvinnande och de relationer som cirkulerar runt hålrummet hon lämnade efter sig. När hon en morgon inte är kvar hemma står Martin där själv med två små barn, Rakel och Elis, och ett bokförlag som kräver hans fulla uppmärksamhet. Livet för familj och vänner fortsätter, trots försvinnandet, nästan som vanligt.

I nutid planeras nämligen en retrospektiv utställning av Gustav Beckers konst. Affischerna för konstutställningen frontas av porträtt av den försvunna Cecilia och är synliga överallt i Göteborg. Rakel, Cecilia och Martins dotter, betraktar dessa när hon går genom staden med en blandning av ångest och ifrågasättande. Hur kunde hennes mamma bara lämna dem?

Sandgren för oss med säker hand mellan olika tidsepoker och städer. Nutid, 80-tal och 70-tal samt Paris och Göteborg. Miljöerna är fantastiskt beskrivna och det skapas en magisk känsla som gör att jag fångas som läsare. Berättelsen ger den där sköna känslan i hela kroppen. Det är som att kliva in i en parallell värld där man helt fastnar och bara är tills man når sista sidan.

Sandgren har även mycket väl beskrivit ledan, ångesten och även glädjen med att studera vidare efter gymnasiet. Att möta de nya miljöerna, ta sig fram i okända kvarter och slita med att sätta sig in i nya och ibland obegripliga ämnen och tankar.

Samlade verk är en myllrande och fängslande berättelse om att växa upp, att finna livslång vänskap och konstnärskap i olika former.  Det är arty, parisiskt och göteborgskt på en och samma gång. Det ständigt närvarande mysteriet med Cecilias försvinnande skapar ett extra lager som för mina tankar till Paul Austers verk.

Att boken även har  inslag av politiska och historiska händelser som ger karaktärerna ett djup och berättelsen ett verklighetsperspektiv gör att berättelsen håller ihop hela vägen till slutet.

Similar Posts:

• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Road trip mot friheten
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Ett aningens för glatt humör
• Livet, litteraturen och allting