Recension

: Den urbana fronten
Den urbana fronten: En dokumentation av makten över staden Katarina Despotović & Catharina Thörn
2015
Arkitektur
8/10

Stadsutveckling för vem?

För mig personligen är Den urbana fronten på många sätt en av de intressantaste utgivningarna den sista tiden. Först och främst för att den handlar om ett område i min egen del av stan, Kvillebäcken, på Centrala Hisingen i Göteborg. Men också för att den tar upp många aktuella göteborgsrelaterade ämnen.

Den beskriver processen där stadens politiker framtvingade gentrifieringen av ett centralt beläget område, och den tveksamma naturen av det politiska arbetssättet i Göteborg. Hur de personer som levde och verkade i området metodiskt skulle bytas ut mot en mer resursstark grupp. På vilket sätt politiker och därmed även media ändrade sättet att tala om Kvillebäcken för att skapa en berättelse som låg i linje med stadens planer för området.

Studien bakom boken bygger på ett omfattande empiriskt material som samlats inom ramen för författarnas forskningsprojekt ”Stadsomvandling som ‘city branding’, gentrifiering och upplevelsedesign. Fallet Centrala Älvstaden i Göteborg”, finansierat av Vetenskapsrådet. Förutom deras eget material har de också haft tillgång till Lisbeth Birgersson och Gabriella Olshammars arkiv över planeringen av Gustaf Dalénsområdet från 1990-talet och fram till 2002.

Till sin uppbyggnad har jag hört att boken liknats vid den typ av rapportböcker som tydligen gavs ut en del under 70-talet. Den typen av bok är inget jag själv har kommit i kontakt med, men somliga har nog det. Och det låter rimligt, för boken är en slags hybrid mellan fotobok och reportagebok, men även med en annan dimension, som då skulle kunna vara rapportbokens. Fotografierna är en stor del av berättelsen, och utgör i sig själva en dokumentation som känns angelägen att visa. Författarna beskriver heller inte bara skeendet, utan tar tydlig ställning.

För att innehålla så förhållandevis lite text lyckas boken ändå framgångsrikt fånga kärnan i processen, och det är väldigt intressant läsning för mig som boende. Mitt eget intryck av att benämningen Gazaremsan var kraftigt överdriven får här stöd av statistik från polisen. Det var bara två adresser i området som var problematiska. Den ena hade anknytning till en MC-klubb, och låg ändå perifiert i området. Det var till den här adressen morden och skjutningarna var kopplade. Hela Göteborg var då, som nu, tämligen hemsökt av kriminalitet kopplat till gänguppgörelser. Det var alltså inte endast i Kvillebäcken sådant skedde, men det passade väl in på berättelsen som måste skapas om området. Den andra adressen tillhörde en svartklubb, och kriminaliteten som försiggick där var av den arten som kan uppstå vid svartklubbar var de än är belägna. Fylleri, drogförsäljning, personrån och misshandel.

I övrigt var det en väl fungerande stadsdel full med den sortens aktiviteter och företag som skapar känslan av en inkluderande och myllrande stad. Loppisar, små verkstäder och kulturföreningar. Själv tyckte jag mest att det var bra med den där klubben. Perfekt att ta en sväng förbi när Ada´s stängt. Det var sällan man behövde åka över bron.

Men… det är ändå ett väldigt centralt beläget område, och Göteborg lider av svår bostadsbrist. Är kritiken mot områdets omvandling bara ett utslag av Not In My Backyard? En önskan om ett allmänt bevarande av status quo? Här kan åsikter säkert gå isär, men bokens tes är inte att förändring generellt är av ondo. Bostäder behöver byggas. Det författarna beskriver är en upprördhet över tillvägagångssättet från stadens sida. En stad som inte ser till innevånarnas behov, utan som istället formar allianser med stora byggherrar för att rensa ut, sanera, ett område befolkat av resurssvaga människor, och istället bygga väldigt dyra bostads- och hyresrätter för en bättre bemedlad medelklass. Skiljelinjen mellan det politiska uppdraget och privata intressen är mycket diffus, och transparensen i hela processen näst intill obefintlig.

Hela frågeställningen blir extra relevant med tanke på den problematiska ”Göteborgsandan”, och utvecklingen av Kvillebäcken är inget annat än en flagrant uppvisning i just detta. Författarna har haft enormt svårt att få tag i protokoll på beslut som fattats under processens gång tillbaka i tiden. Finns det ens? Antikorruptionsrevisorn Louise Brown nämner för övrigt speciellt Göteborg i sin bok om korruption i Sverige Den skenhelige svensken.

Den som tar en promenad i de nya kvarteren i Kvillebäcken kan också undra vad som hände med löftena om grönområden och verksamheter i bottenplan i de nya bostadshusen. Det är inte utan att man känner sig lite lurad. Nu blev det som i Eriksberg, fast man lovade annat. Och precis som i Porslinsfabriken så åker det nybyggda snålskjuts på verksamheterna som finns runtomkring. För i Kvillestaden, Långängen och Ångpanneområdet finns det fortfarande blandade verksamheter som skapar liv och rörelse i området.

Stadsmuseet hade i slutet på januari ett samtal om boken där författarna och även stadsarkitekten Björn Siesjö medverkade. Det var ett mycket bra samtal som genom Siesjös närvaro blev dynamiskt, såtillvida att han hade insiktsfulla kommentarer om byggande generellt i Göteborg, och bidrog med ett annat perspektiv. Många av publikens frågor handlade om stadens ansvar att tillgodose alla innevånares behov, och inte bara bygga medelklassghetton som direkt gynnar de stora byggherrarna. På Centrala Hisingen är även områdena Frihamnen och Ringön under utveckling. Hur kan man göra för att där skapa en mer blandad stad som inkluderar alla?

Eftersom jag blivit lite besatt av den här boken bevistade jag också nyligen ett arrangemang samordnat av en intresseförening i Kville och ett politiskt parti, där Despotović pratade om arbetet bakom boken. Där berättade hon att det kommer utländska studenter till Göteborgs Universitet som i sina hemländer hört talas om omvandlingen av Kvillebäcken och frågar om hon kan berätta mer. De har alltså inom studier i bland annat sociologi kommit i kontakt med Kvillebäcken som ett typiskt avskräckande exempel på aktiv segregation. Det var kanske inte så ni ville sätta Göteborg på kartan, Älvstranden Utveckling?

Den här boken behandlar många frågor som många göteborgare hoppas att staden nu tar på större allvar. Gentrifiering är ingen oundviklig process och politiker ska inte forcera fram nya kreativa områden. Göteborgs Stad har på så många sätt missförstått sin uppgift, och staden är redan tillräckligt segregerad som det är. Då känns det ju helt befängt att driva den här typen av stadsutveckling, och allt vackert tal om att minska segregationen faller platt. Politikens roll är att genom sin demokratiska makt göra staden tillgänglig för alla. Gör det nästa gång.

Kari Kapla

Publicerad: 2016-02-20 00:00 / Uppdaterad: 2016-02-19 18:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6465

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?