Linda Conrads är en framgångsrik, men väldigt tillbakadragen, författare. Efter att ha bevittnat sin systers mord elva år tidigare, och sett mördaren fly från platsen, har Linda dragit sig undan från omvärlden, och helt slutat lämna sitt hem. Hennes isolering hjälper henne att hantera sin överväldigande ångest och sorg efter systerns död, men en dag ser hon mannen som mördade hennes syster på TV. Linda bestämmer sig för att utforma en intrikat fälla för honom: hennes nästa bok ska vara en mysterieroman som skildrar hennes systers död, och den enda journalisten som får en efterlängtad intervju med den medieskygga författaren är gärningsmannen i fråga.

Upplägget i Fällan är onekligen intressant, och berättelsen i sig är inte en oangenäm läsupplevelse. Handlingen byggs upp ganska långsamt, och kommer egentligen inte igång ordentligt förrän i slutet. Det funkar i många böcker, men känns lite underligt i en bok som främst säljs med adjektivet ”spännande”. Språket är stundtals repetitivt, vilket nog bidrar till min otålighet. Det känns som att Raabe kommer på en del bra idéer, men är så förtjust i dem att hon bara måste försäkra sig om att inte ens den mest ouppmärksamme läsaren missar dem, vilket leder till att de hamras in om och om igen tills man vill fräsa ”jag fattar, sluta tjata!” mot boksidorna.

Trots sina brister är Fällan tillräckligt intressant för att få mig att läsa vidare och undra hur allt ska gå, men några överraskningar blir det aldrig. Raabe har skrivit in två stora avslöjanden i Fällan, men inget av dem är särskilt oväntat. Scenerna där Linda äntligen får ställa sin systers mördare till svars borde höra till de mest nagelbitande och tillfredställande i hela boken, men faller tyvärr rätt platt.

Karaktärer i boken misstolkar varandras handlingar och ord mer än de faktiskt förstår varandra. Jag tror att tanken är att det leder till drama, och dramatiska avslöjanden när det går upp för läsaren att den och den karaktären inte alls hade gjort det där hemska, i själva verket var det bara den andra karaktären som missförstått alltihop. Problemet med det här sättet att bygga drama är att när man som läsare väl genomskådat metoden så känns det lite… billigt. Karaktärer behöver inte göra fel och jobba för att komma över sina konflikter, de behöver bara avslöja att de aldrig gjorde fel till att börja med.

Något jag uppriktigt gillar med Fällan är hur Raabe blandat handlingen med utdrag ur boken huvudkaraktären skriver, det ger läsaren insikter och inblickar i Linda Conrads liv på ett sätt som för en gångs skull inte är övertydligt.

Trots sina brister är Fällan en helt okej bok att läsa en slö sommardag, men det blev inte spänningsromanen som frälste mig och fick mig att älska genren.