I den förra romanen Dagboken jag aldrig skrev fick vår huvudperson ett uppdrag av sin tjugotvååriga dotter att föra dagbok i ett år. En dagbok som skulle berätta om hur det är att vara medelålders och som dottern dessutom glatt meddelar att hon sedan tänker lägga rabarber på. Det som var bokens behållning var hur […][...]

Deckar- och kriminallitteraturen har, vad jag tycker, ett oförtjänt dåligt rykte idag. Såklart inte hos alla, det är en av de mest säljande kategorierna av böcker, utan av människor som “kan litteratur”. Men att kunna skriva underhållande, och på ett sätt som gör att man inte kan sluta vända sida i boken är det inte […][...]

Det här är egentligen den tredje och avslutande delen i serien om Miira i en av Göteborgs förorter, men jag som inte läst de första två tyckte att den fungerade bra som fristående roman. Miira kommer från ett arbetarhem och jag anar en ganska stökig bakgrund. Idag är hon 33 år, lärarastudent och mamma till […][...]

Idag fick jag en dagbok av min dotter. ”Jag vill att du skriver i den varenda dag.” Vi fikar. Det gör vi ofta och hon är precis lika ljuvlig som alltid. Snäll, vacker, omtänksam och den finaste dotter man kan tänka sig. Eller vem försöker jag lura? Bakom det vackra ansiktet med perfekt microbladade ögonbryn […][...]

En gång i tiden var Göteborg en viktig varvsstad. Stora fartyg som kom att trafikera världshaven byggdes på varven på Hisingen. Och att bygga dessa fartyg krävde mängder med arbetare. Det var jobb som också krävde yrkesskickliga arbetare, och som därför var relativt eftertraktade. Det var också en i hög grad manlig arbetsvärld. Det var […][...]

Nu när det mesta av pompa och ståt i samband med Göteborgs 400-årsjubileum skrinlagts har jag tröstat mig med ett praktverk. En bok som lär få dig som inte är göteborgare att tråna efter staden i väster. Lilienbergs stad: Göteborg 1900-1930 är tack vare bokens fotograf Krister Engström en fröjd för ögat. Den är full […][...]

Det är ingen slump att paret Mina och Magnus Dennert väljer näthat, rasism och demokratiarbete som utgångspunkt för sin skönlitterära debut – just det här är hemmaplan för grundarna till organisationen #jagärhär. Det är en skrämmande och beklämmande bild av samtiden som målas upp, som tyvärr är alltför trovärdig. Huvudpersonen Roya Zand arbetar mot näthat […][...]

Jag kommer att tänka på Marianne Hörnström när jag läser Åsa Nelvins Kvinnan som lekte med dockor: Hon är den tvåspråkiga. Det är hon som översätter hans språk till det egna och anpassar sitt till hans så att kommunikationen fungerar till Hembruk. Hon behärskar inte Världsspråket. Hon bryter kraftigt. Och vad Hemspråket beträffar är inskränkningarna […][...]

Den dag Cecilia försvann var väl som alla andra. Eller? Vad var egentligen det som hände och varför lämnade Cecilia allt? När forskaren, hustrun och tvåbarnsmamman plötsligt försvinner verkar det accepteras av familjen på ett märkligt sätt. Som att det är precis vad man kunde vänta sig av Cecilia Berg, en kvinna som värderat frihet och sitt […][...]

Jag hade lite grann missat Annika Thor. Inte så att jag inte känner till henne, vet att hon skrivit åtminstone En ö i havet, som fortfarande lånas och läses och älskas, men för egen del – hon debuterade ungefär när jag blev ”för gammal” för ungdomsböcker och ett bra tag innan jag begrep att bra […][...]