Öppningen vill mycket. Den rör sig mellan humor, absurditet och en sorts kommentar om språk och ägande. Samtidigt är den så tydligt uppbyggd att jag har svårt att avgöra om Matthew Diffee driver med bilderbokens tradition eller om han faktiskt försöker undervisa. I den glipan uppstår en osäkerhet som präglar hela läsningen.

Illustrationerna förstärker den känslan. De är nästan skolboksexempel på hur djur ser ut, tydliga och igenkännbara, men samtidigt lekfulla i sina vinklar. Färgerna är milda och harmoniska, som om världen i boken är tänkt att vara trygg och lätt att orientera sig i. Just därför blir det lite märkligt när ett flygande tefat plötsligt dyker upp, komplett med en pladdrande utomjording som är ännu mer ego än både fåret och geten. Den visuella världen öppnar sig för något helt annat, men utan att berättelsen riktigt följer med.

När boken glider vidare in i sina nonsensljud sipp sapp klickeli klack känns det som om den försöker skaka av sig sin egen tydlighet och kasta sig ut i något friare. Bilderna antyder att något mer vilt skulle kunna hända, men steget tas aldrig fullt ut. Det är som att boken står och stampar i dörröppningen till en större lekfullhet och en mer konsekvent absurditet men inte vågar kliva in.

Det finns stunder där text och bild möts i ett fint glapp där barnets fantasi får ta över och boken bara följer med. Men lika ofta stannar den halvvägs. Den verkar inte veta om den vill vara en språkleksbok, en konfliktlösningsbok eller en ren nonsensbok. Viljan att vara allt gör den lite otydlig i sin egen riktning.

Ambitionen finns där. Rytmen finns där. Lekfullheten finns där. Men det där extra skavet, den oväntade vridningen som hade kunnat göra boken minnesvärd, uteblir. Världen den försöker skapa låter lite annorlunda och ibland öppnar den sig. Men oftast blir det just ett ljud, ett klick, ett klack och sedan tystnad.

Betyget landar på tre av tio. Inte för att boken är dålig, utan för att jag tycker att den känns som en skiss till något som kunde ha blivit mycket mer.

Similar Posts:

• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå
• Att fnissa ihop med ankan
• Simon skojar
• Snön älskas inte av alla
• Livet utan oss

Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

I berättelsens centrum står Bengt, som bor tillsammans med Solveig i en gammal gård högt uppe på en ås. Han arbetar på den lokala husfabriken tillsammans med sin vän Henrik. Båda är jägare. Det är i det lokala jaktlaget som beslutet till sist tas. Måsarna eller vi. Tillsammans smider jaktlaget minituösa planer. Olagliga förvisso men planerna förverkligas en natt i maj. Femton jägare – i båtar och längs strandkanten – skjuter med nya gevär och dyra ljuddämpare (Bengts ”fadersarv”) närmare tjugotusen måsar. Ska jaktlaget ta tillbaka sitt revir?

Om Bengt och Solveig är ett par som lever i lag, är Inger och Christer två som lever i olag. Christer tillhör också byns jaktlag men får inte veta något om någon ”m-a-s-s-a-k-e-r”. Han är inte att lita på och springer gärna den lokala länsmannens ärenden. Hans och Ingers torftiga liv rullas upp via Ingers minnesbilder. Hon borde ha lämnat honom för länge sen; känslomässigt är karlakarlen en krympling. Men det är sonen Johan, nu vuxen och utbildad psykolog (!), som hållit Inger tillbaka. Lämnade hon äktenskapet så lämnade också hon sonen, hotade maken.

Mellan de två familjerna finns en svag (stark?) länk: Bengt tog sig an Johan som liten pojke, när han såg och reagerade på den hårda behandling Johan fick av sin egen far. Johan fick arbeta med ved, fiska, röja skog, grilla korv tillsammans med Bengt och hans far, en med tiden självklar kontakt. Det här är en påle i köttet som skulle få Christer att anmäla jaktlaget utan att tveka. Som läsare är man nästan säker på att det ska gå så. Och får faktiskt ett fall av civil olydnad lyckas?

På måsfronten blir det lugnt. Bengt och Solveig får njuta sin utsikt över Langsjön. Johan klarar sig fint i livet i en storstad söderut. Och Inger, utschasad av att parera, skydda och härbärgera, befinner sig plötsligt i ett nytt läge. Först i chock, senare i tacksamhet. Naturen har sin gång.

Hansson debutroman är ett snyggt bygge. Här finns en nästan deckaraktig spänning i intrigen. Kulmen är måsjakten under vårnatten på sjön. Läsaren kan fascineras av de olika männens taktiker och framför allt känslor som uttrycks i ord och kroppsspråk. Både skämt, hjälpsamhet och vardagsvishet. Gammal vänskap (o)jämn över tid men med styrka av allt de genomlevt. Att ha levt med generationerna innan – Bengt tänkter ofta på sin far och hör hans ord i sitt inre. Eller när Inger vet vad grannar och bybor skulle säga åt varandra om hon lämnade sin man: ”Ho for.” De två korta orden är sprängfyllda av undertext. Hansson ger prov på människokännedom, sann språkkänsla och känner glesbygdsmänniskors villkor.

Först tänkte jag ”hm, måsar?” – hur intressant kan en roman om dem vara? Men Hansson tar sitt ämne och fyller på med dramatik: vanliga människor med ett växande bekymmer i vardagen i en by som kunde ligga var som helst. Ett identifierbart och förekommande problem i vår tid: än är det varg, skarv, björn. Eller fåglar såsom i Hanssons roman. Djuren ökar dramatiskt i antal och börjar begränsa invånarnas livsrum. Lagar och paragrafer som borde skydda människan och hennes hem gör henne istället oskyddad och utsatt. Hansson skriver härligt trovärdigt om ”payback time” – återbetalningstid. En hanssonsk variant av historien om David och Goliat i österbottnisk tappning.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Vi är alla fåglar under himlen
• Lukt av ladugård, depression och död
• Livets vägar
• Författaren och verkligheten

Vidare får vi veta om Raphaëlle att hon lever ensam i en husvagn belägen vid vägens slut. Hon duschar i vattenstrålen som kommer ur en utomhustank. Hon väljer jeansen som är minst smutsiga när hon tar av sig arbetsuniformen. Hennes arbetsuppgifter handlar om att bevaka att jägarna inte överskrider jaktkvoterna. Om dessa har hon en och annan åsikt. De är för stora. Och tjuvjägare väcker hennes våldsamma sidor.

Berättelsen utvecklas alltmer till en thriller, som startar efter upptäckten av en okänds besök i husvagnen. Hon hittar också en kamera upphängd i trädet som har filmat henne när hon duschat naken. Parallellt med spänningshistorien finns den omtumlande kärleken. I huvudpersonens händer kommer nämligen en dagbok och där läser hon om en kvinna som också vill leva fritt i naturen.

Nå. Händelser inträffar och Raphaëlle agerar (med hjälp av diverse andra). Mellan varven formas tankar om nutidens slit-och-släng och dess inverkan på Moder Jord.

Och nu måste jag dra i handbromsen, det är lätt att avslöja för mycket av handlingen.

Temat naturvård kontrasteras effektfullt mot överdrivet jaktutövande, som stundtals har sadistiska inslag. Och kärlekstemat ges en fin laddning med antydningar om hur den ena parten kan känna rädsla mitt i allt det underbara.

However, som jag skulle inleda inför en engelsktalande … Tesen om människans exploatering av markerna där djur lever är presenterad. Argumentationen är glasklar. Tout est clair com de l’eau roche. Hallå. Argument urvattnas när de upprepas.

Jag vill också kommentera personteckningen. I inledningen av romanen var jag nyfiken på huvudpersonen men det blir pyspunka halvvägs in i skogen. Raphaëlle har ett fotografi av sin gammelfarmor under solskyddet på bilen och tar fram det då och då. Ingen i hennes familj har velat prata om henne. Föräldrarna är enkelspåriga, men ingenstans förklaras vad som gör dem sådana. Som läsare får jag helt enkelt bara köpa faktumet att de inte är några personer värda att ha kontakt med. Sen tycker jag också Raphaëlles sexuella preferenser för kvinnor iscensätts på ett sätt som liknar femtiotalets idealisering av hemmafrun som lyckligt väntar på den arbetande husbonden. Suck!

Jag tycker inte heller att intrigen är trovärdig. Hur någon bestämmer sig för en plan, och att allt faller på plats. Finns det ens sådana människoöden?

Det jag ändå fick ut av läsningen, är att handlingen utspelar sig i en del av Kanada, som sällan förekommer i litteraturen. Jag tyckte också om de teckningar som flikats in och som enligt uppgift är av författarens hand. Förmodligen lider romanen av att författaren vill få med så mycket som möjligt och det må väl vara hänt. Därför hoppas jag att någon kan påpeka lite vänligt att hennes romankonst har utvecklingspotential.

Similar Posts:

• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Vägen till krypen
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå
• Naturen kallar på oss
• Personlig och lärd fågelbiografi

Och vad är egentligen en gräns? Människorna på dess båda sidor talar samma språk. De går över gränsen och hälsar på släktingar, de handlar varor eller jagar vilt utan att märka hur de plötsligt rört sig över till ett annat land.

De här reflektionerna formar sig under läsningen av Rosa Liksoms senaste roman Älven. Där har flickan som är berättelsens jag hunnit fylla tretton år. Hon har tillsammans med andra flickor och pojkar lämnat hembyn och de har alla fått uppdraget att fösa boskapen i säkerhet. Redan tidigt förstår man att berättarjaget är van vid att syssla med gårdens djur. Korna har egna personligheter och självklart har var och en fått ett eget namn: Sisko, Pirkko, Liina, Kerttu och kalven Sokkeri.

Kilometer blir till mil (säkerheten ligger liksom inte runt hörnet) och vandringen går på landsvägar, skogsstigar eller över myrmarker. När de slår läger i höstlandskapet finns lottakårer på plats för att dela ut välling eller soppa. En dag är de framme vid Torne älv, där de på rangliga farkoster tar sig över till den svenska sidan för att invänta bättre tider. Livet i flyktingbarackerna pågår i flera månader och är fyllt av oro.

Flickan som berättar är helt ojämförlig. Skavsår på fötterna, en borttappad mamma, kylan på vintern och magont av det söta svenska brödet. Trots detta har hon en okuvlig livsvilja och mycket beror på att hon ser hinder som något man kan fixa. Hon är också en kamrat man gärna har vid sin sida. Också väninnan Kerttu, som aldrig mer kommer att återse Ladogas stränder vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne.

I de praktiska göromålen är huvudpersonen fenomenalt duktig och ansvarsfull som få. Hon återfår energi när hon sover intill en av de snälla korna eller när hon äter några granskott. Himlavalvet med sina stjärnor får henne att tänka på livets uppkomst. Världsbilden som kyrkan beskrivit får inte riktigt flickan på sin sida och hon minns sin farbrors kärnfullt formulerade tolkning:

Farbror sa en gång till mig att när det första dinosauriebenet upphittades ramlade botten ur Bibelns berättelser.

Älven är skriven på den dialekt som förenar folket på båda sidor av Torne älv, nämligen tornedalsfinska/meänkieli. I den svenska översättningen förloras den dimensionen men då har läsaren i stället en koncentrerad berättelse där en dialekt inte för bort från huvudspåret. Inga otydligheter, bara en monolog där flickans tolkning fyller sida efter sida.

Egentligen är min enda invändning till romanens uppbyggnad att jag tycker att scenerna växlar för snabbt. Det har sina förklaringar inser jag. En skulle kunna vara att läsaren kommer tätt inpå trettonåringen och hennes referensramar. En annan är att berättelsen effektivt visar hur händelserikt ett år blir under evakuering, som följs av månader i flyktingläger där människorna väntar på att ländernas ledare ska skriva under fredsöverenskommelsen.

Romanhandlingen som får sin start i augusti 1944 slutar ett år senare med återkomsten till den härjade hembygden. De tyska och ryska soldaternas brända jorden-taktik gör att alla som överlevt får börja om på nytt.

Också detta har människor sysslat med i tusentals år. Kanske är romanens sammanfattande hälsning just detta: Att börja om på nytt är en konst som är viktig att föra vidare som arv till framtida generationer.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Under blommig hud
• Där livskraften aldrig dog
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Bra deckare är det ont om

I bilderboken Djur som uppfinnare får vi möta ett stort antal djur, vars egenskaper bidragit med inspiration till olika uppfinningar. Hajens skinn, termiternas byggteknik, geckoödlans och lövgrodans fötter och delfinernas och fladdermössens ekolodsteknik är några få exempel.

Här är djuren smarta och erfarna och hänvisar till sina hundratusentals – eller miljontals – år på jorden. De ligger långt före oss men de är glada över att få hjälpa till – för på så sätt kanske vi människor kan lära oss att inte förstöra vår gemensamma planet.

Hållbarhets- och miljöperspektivet finns där hela tiden, ibland som huvudsak, som med demonstrerande isbjörnar med plakat, ibland i bisatser. Då och då går hållbarhets- och uppfinnings/teknikperspektiven nästan lite mot varandra, då det är många bilar, flygplan och robotar som också måste ha någon sorts drivmedel. Flera exempel handlar dock om hur man effektiviserar användningen av energi men också om hur vindkraftverk blir bättre på att utvinna energi genom att rotorbladen utformas lite som knölvalens fenor.

I texten finns små frågor till läsaren som får en att fundera vidare och som också gör det lämpligt att man inte har som tanke att läsa särskilt många uppslag i taget. Det finns mycket att tänka på och prata om och i vissa fall är det faktiskt så att det än så länge bara finns inspiration och inte några exempel på faktiska uppfinningar utan läsaren kan vara väldigt fri i sina idéer.

Som vuxen skulle jag gärna ha haft ytterligare små faktarutor med ännu lite mer om hur vissa saker fungerar, eftersom frågorna dyker upp, såväl hos mig som hos ett vetgirigt barn, och det blir en hel del googlande på vägen.

Texten är placerad i rutor och block och bubblor, omgiven av Gosia Herbas illustrationer där djuren är synnerligen förmänskligade – i högklackade skor, halsdukar, byxor, mössor, med handväska, läsandes böcker – jämte funktionsskisser och exempel. Det är färgglatt och lekfullt med mängder av detaljer att upptäcka. Ofta finns det bokryggar med titlar som anknyter till ämnet, såväl verkliga skönlitterära titlar som enstaka ord och associationer.

Det är en bok att bli glad och lite förvånad av men också en bok som manar till funderingar kring sådant som är bra för både människor och djur.

Similar Posts:

• Faktaspäckat om de åttaarmade
• Kom igen mänska, det svänger ju
• Arktis välkomnar det lilla barnet
• ”Så närvarande och så främmande”
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt

Om rätten att få vara den man är handlar Linnéa Bengtsons och Klaudia Drabikowska bilderbok Kråkan Max, som också har undertiteln Man får minsann vara den man är. I Bengtsons och Drabikowskas version får vi en humoristisk och förenklad men nog så effektiv version av hur det kan kännas att längta ut ur sin kropp. Kråkan Max vill hellre dansa än flyga, han drömmer om att spela fotboll och vill helst av allt gå i hundskolan, i stället för i fågelskolan där han har placerats av sin mor.

Med mycket mod och lite tur
river Max en osynlig mur.
Därför ska Max nu
i skolan för hundar gå,
ett livsmål han
äntligen har lyckats nå.
Han skäller med en kråkas skrik.
Det låter som magisk musik.

Hur det går till när den osynliga muren rivs visas egentligen aldrig, varken i bild eller text. Texten låter oss dock ana att Max är av den envisa sorten. Och tjat lönar ju sig ibland, inte sant?

Drabikowskas bilder i milda färger visar både kråkor och hundar i olika känslolägen och när jag läser boken med mitt barn blir det både skratt och ledsna ögon. Bengtsson skriver på rim – något som kan vara vanskligt, och ibland blir det lite stolpigt, texten faller ur sin rytm då och då, men för det mesta flyter det på fint.

Kråkan Max är en både festlig och allvarsam bilderbok som är utmärkt att ha som diskussionsunderlag i samtal kring identitet och självbestämmande med de minsta. Att använda förmänskligade djur för att illustrera människors problem och känsloliv har för all del gjorts hundratals gånger förut. Likväl fungerar det, och gör det lättare att prata om det som känns komplicerat när känslorna får gestaltas av kråkor och hundar. Det här var inte sista gången vi läste om Kråkan Max här hemma.

Similar Posts:

• Hunddrömmar
• Den magiska bondgården
• Resa till himlen som inte lyfter
• Vindlande snitslad bana genom existensen
• En inkräktare?

Nej, i den här boken är det kunskaper som gäller. Läsaren tas med på en fantasieggande upptäcktsfärd ner i saltvattnet och in i bläckfiskarnas tillvaro.

Celia Svedhem och Filippa Widlund har gjort en härlig bok där text och bild samspelar perfekt. Jag är svag för genomskärningar och här bjuds en god inblick i bläckfiskarnas fascinerande anatomi.

Dessa djur har mängder av förmågor. Att de kan spruta bläck vet de flesta. Men bläckfisken kan dessutom skjuta ut en ”slemskugga” av sig själv för att distrahera rovdjur. Den är också expert på kamouflage och kan även regenerera förlorade armar. Bläckfiskar är starka och större arter kan faktiskt ta upp kampen med hajar! Inte undra på att det fordom spreds skräckberättelser bland sjömän.

Många barn har en fas då dinosaurier utövar starkt dragningskraft. Om du är en högläsande förälder till ett sådant barn kan den här boken vara ett alternativ till alla skräcködle-faktaböcker någon gång då och då. Stora boken om bläckfiskar vidgar fantasin på samma sätt men utan de tungvrickande svåra namnen.

Förresten: rubriken är för snäv. Boken handlar även om de tioarmade och om dem med uppemot 90!

Similar Posts:

• Bläckfiskar och Greklandsresa
• Kom igen mänska, det svänger ju
• Djur som inspirerat
• Havstrutens liv i fina akvareller
• Uäck!

minuterna
innan jag fanns
vem levde i mig då
vem tog mina händer
och bar ut mig
var jag en hare
hade jag en hares
själ
darrande
intill hjärtat

Den är vacker, bilden av den darrande haren, som Lisa Gidlöf målar upp i sin andra bok Intill haren, inuti haren. Jag får genast syn på det rädda djuret, för det är så jag tolkar darrningarna – som rädsla. Gidlöf har tidigare skrivit om ämnen som moderskap och havande i den prosalyriska Flickan. Här återkommer dessa teman delvis, men i en mer renodlad poetisk form. Det är en form och ett bildspråk som först kan verka enformigt, men som efter hand visar på en förmåga att ladda ett tema och ett språk – och hålla ihop det.

Bilden av haren etableras redan i titeln. Genom att använda lägesord som intill och inuti skapar Gidlöf en, om än avskalad, teckning av dels en konkret gestalt, dels av något mer svårfångat. Jag läser det som ett slags tillstånd, en vilja att vara både på insidan av och utanför ett skede. Kanske rör det sig om en graviditet, ett moderskap eller ett mänskligt vuxenskap – vad nu det kan vara. Ett varande som när du väl uppgått i det, inte kan ta dig ur. Just därför finns också, tänker jag mig, en längtan tillbaka eller ut, till det som var innan eller det som kunde vara – en vilja att betrakta sitt tillstånd utifrån, eller att inte se sig om alls.

lilla harpalt
ditt fläsk mot min mun
din ryggrad glider
under min hand
jag vill blomma ut
lämna höghusen
springa mig dödstrött genom skogen
aldrig vända på huvudet
för att se vad jag har lämnat bakom mig

I denna läsning kommer jag att tänka på Ingela Strandberg och hennes senaste diktsamling Ingenstans mitt segel. De båda böckerna har längtan gemensamt. Det är längtan efter något mer aningslöst, oförställt, något vildare, närmare sitt barnjag eller närmare det djuriska. Strandberg skriver: “Människan är ett fängelse/ Jag vill bli fri från henne/ Jag vill bli mera djur”. I Gidlöfs dikt däremot tycks jaget vara både hare och människa. Här står det “jag kan aldrig återvända/ ingenting finns i människan/ som är värt att kämpa för/haren är rotad i mig”. Jaget har öron och “illaluktande päls” och frågar sig “har jag någonsin varit en människa”.

Samtidigt tycks det i Lisa Gidlöfs poesi finnas en längtan efter det där mänskliga. Dikten är ambivalent. Haren får representera både det vilda och det trygga, både barnen och moderskapet i det förflutna och det som har blivit. Jag läser också in en önskan om jagets upplösning, att utplånas, bli något annat än mor. Något ursprungligt. Det är på många sätt en uppgörelse med idén om moderskapet som det mest efterlängtade och naturliga i en kvinnas liv. Det är en alltigenom modig diktsamling som är svår att tröttna på. Hit återvänder jag gärna, inte minst för stycken som detta, där jag drabbas av omedelbar och oförklarlig igenkänning:

jag drömmer om tiden
före haren
hur allt glänste och skimrade
grönskan och träden
den långa tunnlarna
av sorg
livet stod stilla
inuti mig
jag längtade ut mot vidderna
ut till harens slitstarka päls
en bro över till något annat
köttets fäste i mitt väsen
en närvaro så stark
att den kunde krossa mig

Similar Posts:

• Skimrande äckel och mörker
• Förändring? Hu!
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Vad är en kvinna? Vad är en mor?
• En liten bok om ockupation och diktatur

Bilderbokskonstnären Chris Haughton skapar i sin nya bok Bra jobbat, mamma Pingvin återigen dramatik som engagerar inte bara de minsta barnen, men också de vuxna medläsarna. Liksom i de flesta av Haughtons böcker drivs berättelsen främst av bilderna. Texten är nerskalad och enkel. “Jag söker berättelsens kärna och skalar sedan bort allt annat.” berättar Haughton i boken Bilderboksmakare(Red. Sam MacCullen) som gavs ut av Lilla Piratförlaget förra året. Det märks, som sagt, också i denna nya bok. Haughton har dessutom ett sätt att jobba med ljudande som passar perfekt för små bokläsare i färd med att tillägna sig språket. Bra jobbat, mamma pingvin har flera “swoosh swish swoosh”, “schh!” och andra ljud, som påminner om hur det låter i exempelvis Schh! vi har en plan och Var inte rädd, Lilla krabban!.

Haughtons bildvärld är kantig och ofta färgstark. I Bilderboksmakare berättar han att han arbetar mycket med utklipp och silhuetter för att kunna flytta runt karaktärerna under arbetet. Även pingvinerna i Bra jobbat, mamma Pingvin är inte fullt så enkelt porträtterade. Något av den utklippta kantigheten finns även här, men ömheten mellan lilla pingvin och föräldrarna lyser ändå fint genom bilderna.

Så är det. Mamma Pingvin är inte bara jättebra på att simma, jaga fisk, klättra och hoppa förbi tjuriga, sovande sälar. Hon är också väldigt älskad! Haughton fångar det lilla barnets kärlek och omsorg, men också villkorslösa beundran inför föräldrar. Och som vanligt gör han det med både humor och finess. För vem börjar inte småle av att se mamma pingvin landa pladask och skutta över isbergen? På köpet får vi en hyllning till alla hårt arbetande mödrar.

Similar Posts:

• Åh ja, Bruno!
• Vilse i skogen
• Flärpar och snurror i en kittlig blandning
• Feel-good pingvin
• Den magiska bondgården