Hur blir jag hungrig?
Varför blir någon ledsen?
När blir det tårta?

Det är tre av de frågor som ställs i detta existentiella virrvarr till bok. Någon – kanske ett barn – frågar någon annan – förmodligen en vuxen – och får svar ibland, ibland inte.

Det börjar inne i någons mage. Sedan blir man något, men vad är lite oklart. Eller så är det bara olika, för olika personer och vid olika tidpunkter. Kanske blir man en gorilla, en lärare eller en kanin. Sedan blir man andra saker, som sjuk, eller glad, eller en muskelman. Man blir olika saker för att man prövar dem, i leken, men man osäkrar också tillvaron – tänk om man helt plötsligt inte blir något alls:

jag tänker på det, barnet, hur det ska bli?
ska vi beställa det på posten?
ska vi flyga och hämta ett nånstans?
borde vi gå till doktorn och fråga?

ska det bli? vem ska det bli?

det är inte ni som bestämmer vem jag ska bli

jag tänker på barnet så mycket att det nästan börjar bli som en bubbla

som en bubbla?

jag ska inte bli en bubbla. jag ska bli en hund

tänk om det blir ett monster!

nej! det blir säkert ingenting. det blir säkert inget barn

ska jag inte bli?!

Ovanstående text löper över ett uppslag i boken, ackompanjerad av bilder på de som pratar: barnet, mamman, pappan och så grannarna, de andra personerna som blandar sig i. Replikerna ger varandra men utmanar också det som sagts tidigare, kontrollen över samtalet som helhet är det ingen som har.

Att befinna sig i den här texten är som att följa en snitslad bana i ett vindlande tankeflöde, som förflyttar sig hisnande snabbt ibland, ibland dröjer sig kvar, och ibland tycks börja om från början. Det är alltså långt från en traditionell berättelse. Här finns inga namngivna karaktärer som vi lär känna (även om man inte minst genom Klara Perssons bilder tycker sig ana ett visst temperament hos barnet i centrum) och ingen historia om en viss händelse som återges (även om den återkommande tårtan antyder en födelsedag som eventuellt upphov till diskussionen om var man kommer ifrån och hur man blir den man blir). Över huvud taget hjälper bilderna oss som läsare att orientera oss – de antyder vem som säger olika saker, låter oss se att vissa personer kommer igen, håller oss i handen en smula i den myllrande massa som texten är.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn liknar ingen annan bilderbok jag läst. Den utmanar själva sättet att berätta en historia – i början gör det mig lätt förvirrad och lite oförstående, men när jag läser boken igen framstår hela greppet som alltmer uppfriskande. Som läsare är jag dock väldigt glad för bilderna som ger en smula stadga, och jag tänker också att man behöver skapa en viss ordning för sig själv för att få ut något av boken.