Ulf Starks nya bilderbok handlar om en pojke och en hund och är en vardaglig berättelse om ett liv i symbios. När Johan föds finns Ajax där och de leker alltid tillsammans. Det första ord Johan lär sig säga är ”vov” och deras tillvaro skildras cykliskt, som något som alltid ska fortgå. Men samtidigt som årstider kommer och går och händelser återkommer, blir Johan äldre och Ajax allt tröttare. När Johan är sju år dör Ajax. Men mamma säger att han har rest till himlen, och på natten reser Johan efter, för att leta efter den stjärna som heter Ajax.

Genomgående är en poetisk ton, som går igen alltmer även i innehållet mot slutet av boken. Texten är skriven i femradiga, orimmade verser, och blandar konkret och abstrakt, det stora världsalltet och en bit korv på ett ledigt sätt. Ändå känns det aldrig som att det riktigt lyfter. Stina Wirsén är en av mina absoluta favoritillustratörer, men här har hon inte blommat ut ordentligt. Bilderna ligger för nära texten nästan hela tiden, som vore de fastbundna vid den. Inte ens när pojken reser till himlen får bildballongerna släppa sina fästen, de fortsätter att tydliggöra och gestalta men lyckas egentligen aldrig tillföra något eget. Det är nästan så att de till och med tynger texten, som klarar av att skapa bilder alldeles av sig själv. När texten berättar om bollen och säger:

Där ligger den vid Johans fötter,
en liten ljusblå boll
med märken efter Ajax tänder.

så säger de orden mer än alla bilderna ihop. Faktiskt.