Det är svårt att sätta fingret på vad som gör det. Den där sagotonen. Hur den kan infinna sig, mitt i julkommersen och diskbänksrealismen, hur det ändå kan smyga sig in någonting lite formelartat, upphöjt. Sagobetonat.

Norska Ingvild H Rishøi gavs ut första gången på svenska för några år sedan med Vinternoveller. Liksom Stargate kom den ut på det lilla bokförlaget Flo förlag, ett förlag som jag helt missat, men som verkar inrikta sig på nordisk kvalitetslitteratur. Det tackar vi för!

I Stargate bor tioåriga Ronja i Oslo-stadsdelen Tøyen. Hennes pappa är arbetslös, men vaktmästaren på skolan, som fungerar som en sådan där magisk sagomedhjälpare på något sätt, tipsar om ett jobb som julgransförsäljare.

Först går det bra. Pappa är glad. Går till jobbet, kommer hem igen, och kokar spagetti till sina flickor. Storasyster Melissa är skeptisk, men Ronja börjar tro att de ska kunna få en riktig jul, för en gångs skull. Kanske till och med en julgran.

Ganska snart kommer emellertid dagen då pappan inte kommer hem från jobbet. Då han tjatat till sig ett förskott på lönen och försvunnit till stamkrogen Stargate. In i alkoholdimman.

Systrarna får klara sig själva. Sextonåriga Melissa tar över jobbet som julgransförsäljare, sliter före och efter skolan till långt in på kvällen, och snart kommer de på att alla vill köpa julkransar och –kärvar av en gullig tioåring som ropar ”till förmån för fattiga barn”. För det är ju det de är. Och livet är hårt för skyddslösa flickor, till och med i den rika norska huvudstaden.

Stargate är en klassisk julsaga i dickensk tradition, med hjärtskärande patos, skarp blick och karg humor. Den ska du definitivt läsa i jul, eller när som helst, inte bara för att minnas de barn som inte får det de önskar sig under granen i år heller, utan för att den på något märkligt sätt ändå lyckas innehålla en skopa av den där sköra, melankoliska julmagin.

Similar Posts:

• Kärlek över gränser. Och till naturen
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Fängslande mordhistoria
• Spår efter en familj
• Intellektuellt drama i Norge

Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Delad stad
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Vapen. Kärlek

Mitt i natten knackar det på barnhemmets port, och en ängslig ung man lämnar över ett nyfött spädbarn. ”Den Svarta Ängeln vet att det var jag som tog henne”, är det enda Mika får ur honom innan han försvinner vidare i snön och mörkret.

När polisen förhör henne dagen efter kan hon ändå ge ett så bra signalement på pojken att poliskonstapel Valdemar Hoff får upp ögonen för henne. Dagen efter dyker han upp och vill ha henne med sig – för att identifiera ett lik. Känner hon igen pojken som lämnade barnet, mannen som ser ut att ha blivit mördad av någon som ska ha varit död i flera månader nu, mördaren som kallades Nattkorpen?

Det blir början på ett lite oväntat samarbete mellan den luttrade konstapeln och den gatusmarta barnhemsflickan. Hemligheterna de kommer på spåren bevakas av högt uppsatta herrar, och även om mysteriet med Nattkorpen avslutas i den här romanen, finns också gott om trådar att spinna vidare på i fortsättningen.

Johan Rundbergs nya historiska serie för tankarna till författare som Charles Dickens, Victor Hugo eller Émile Zola. Här står vi på de fattigas sida, på samhällets skuggsida, där föräldralösa barn står nästan lika lågt i kurs som råttorna och lössen. Här finns ingen nåd, ingen hjälp och medmänsklighet mer än vad fattiga människor tar sig råd att ge varandra. Mikas tillvaro hade varit ren misär om hon inte haft de andra barnhemsbarnen att ty sig till och ta hand om. Med sina karska historier för hon in lite skratt och fantasi i de yngres grådaskiga, undernärda vardag. Från de äldre barnen, de som redan tvingats lämna hemmet och försörja sig bäst de kan, kan hon få handfast beskydd och stöd.

Nattkorpen är en nästan gotiskt mörk, men också varm och mänsklig, suggestiv och mycket spännande historisk roman för mellanåldern. Ska man läsa själv krävs nog god vana, men den är säkert en härligt läskig högläsningsbok med massor att diskutera tillsammans.

Nu tog jag tag i den här boken tack vare Augustprisnomineringen, men det är ju för väl att det redan hunnit komma ut ytterligare två delar i serien – Tjuvdrottningen och Dödsängeln – för den här världen vill jag läsa mer om. Genast.

Similar Posts:

• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm
• Augustpriset 2021
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Sinnelag: Logisk och arg
• Alltid redo att dö för mitt barn?

På många sätt känns ämnesvalen som raka motsatser. Politik, våld och ekonomi är ”hårda”, manligt kodade ämnen, allmänt ansedda som nyhetsvärdiga. Stickning är vardagligt, mjukt, kvinnligt kodat, något som vanligen pågår i hem eller privata sällskap och som sällan uppmärksammas i nyhetsmedier eller för den delen i historieskrivningen.

Så mycket intressantare då att Napoleoni vill uppmärksamma stickningen, teckna dess historia och sätta in den i en mängd olika sammanhang, från politiska till neurologiska, matematiska och terapeutiska.

Det är inte alldeles en slump att jag plockar upp den här boken strax efter att jag slagit igen Charles Dickens Historien om två städer, där den revolutionära stickerskan madame Defarge fångat mig. Här återkommer hon och hennes verkliga förebilder, trikotöserna, som stickade medan de såg huvud efter huvud falla under giljotinens bila. För eftervärlden har deras stickande kanske blivit en bild av iskallt klasshat, men, som Napoleoni påpekar: de stickade vid giljotinen därför att de stickade jämt. De hade helt enkelt inte råd att sitta sysslolösa.

Berättelsen om franska revolutionens trikotöser hör till de många berättelser Napoleonis farmor berättar för henne när de stickar tillsammans. Det är farmor som lärt henne sticka, och som medan de stickar berättar historia, sagor, familjeberättelser, kvinnokamp och kärleksknep. Själv mötte farmodern sin man genom att han bar hennes hemstickade sockar under första världskriget. Däremot ska man tydligen aldrig sticka en tröja åt en man innan man är gift med honom – om man inte vill bli av med honom, vill säga, för i så fall är det istället ett bra knep.

Att sticka för livet rymmer en mängd sådana godbitar, från högt till lågt, från politiskt till personligt, från skarp klassanalys till ganska flummiga livsmetaforer. Själv skriver Napoleoni boken mitt i en livskris. Hennes äktenskap är slut och hennes man har dessutom spelat bort alla deras pengar. Därför får kanske en del högtravande floskler om stickning och stickande vara henne förlåtna, men jag hade gärna sett lite vettigare källhänvisningar – en stor del av stickningens historia får författaren sig berättad av en ung student på en buss i Anderna, till exempel – och jag blir klart misstänksam av hur stickare ganska onyanserat framställs som goda och kloka människor.

Jo, det finns mycket spännande craftivism och idéer om stickning som en protest mot det hetsiga, massproducerade och kommersiella samhället. Det blir en hel del bildgooglande under läsningens gång, och det hade varit väldigt kul om boken faktiskt hade innehållit foton av alla de stickningar och stickande människor från alla världens hörn som omnämns. Däremot innehåller den en serie (enligt baksidestexten) ”unika historiska stickmönster”. Några av dem verkar emellertid snarare vara plockade från nätet, som Pussy Power- och hjärnmössorna, medan andra tycks vara rekonstruerade av samma par personer, utan att det förklaras hur.

Inget att köpa för beskrivningarna, alltså, men en rolig ingång till stickningens historia och nutid som jag hoppa hitta mer att läsa om. Helst med bilder, då.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• Craftivism – slöjd som aktivism
• Mönster till lite väl söta monster
• Beroendeframkallande handarbete
• Virka gulliga Harry Potter-figurer

Inledningsraderna till Historien om två städer är till exempel så berömda att jag nästan får overklighetskänslor när jag läser dem.

Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen – eller till det motsatta stället. Kort sagt, tidsperioden liknade så mycket nutiden, att några av de mest högröstade av dess beundrare hävdade, att den var enastående i världshistorien.

Perioden Dickens beskriver är alltså franska revolutionens tid, som redan på hans tid låg 70-talet år i det förflutna. Det är också en stor anledning till att jag plockar upp den – revolutioner är fascinerande. Så mycket ambitioner och drömmar som plötsligt fattar eld och inte sällan brinner upp. Varför är det så förbaskat svårt att förändra samhället på ett vettigt sätt?

Det Dickens beskriver här är emellertid långt ifrån några intellektuella visioner om ett bättre samhälle. Här är det förtrycket av människorna som fungerar som en krutdurk. De har ingenting kvar att förlora, och då smäller det. Den där dubbelheten som är så tydlig i inledningsraderna finns med hela tiden. Revolutionen är förskräcklig, blodtörstig, men den är också en begriplig reaktion på ett tillstånd som i sig var förskräckligt och blodtörstigt.

Det är i den dubbelheten som Dickens är briljant här. Han är högtravande, han är satirisk. Han är djupt kritisk, och djupt inkännande. Men det är samhällsskildringen jag tar med mig från den här romanen, inte så mycket intrigen och karaktärerna.

Tvärtemot har jag svårt att komma in i den. Jag snubblar på det omständiga språket – fastän omslaget är nytt, snyggt och suggestivt är översättningen gammal, och det märks – och har svårt att få grepp om vad det går ut på. Vilka karaktärer är egentligen centrala, och när ska den där revolutionen börja?

Istället inleds romanen med en omständlig resa genom England, mot Frankrike, där en bankman ska hämta en gammal klient som länge suttit fängslad. Med sig får han klientens vackra, genomgoda och genomkvinnliga unga dotter. Senare ställs en man inför rätta som fransk spion, och går faktiskt fri. Liksom den fängslade mannen, doktor Manette, är han fransk migrant, men mannen, som kallar sig Darnay, har inte räknats till regimens fiender. Han är tvärtom en adelsman, visar det sig, som avsagt sig sina privilegier, men som ändå, när revolutionens stubin brunnit ut, ska få svårt att avsvära sig släktens ogärningar.

Asch, det skulle ta ytterligare minst en sida att försöka förklara alla dessa turer. Hade det inte varit för allt våld och blod hade det kunnat likna intrigen i en svensk pilsnerfilm. Det är tidshopp och förvecklingar, alla är kära i den vackra unga dottern, och fysiska dubbelgångare spelar en stor roll. Mitt i ordrikedomen slås jag plötsligt av hur filmiskt Dickens ändå bygger upp spänningen till slut.

Den enda karaktär jag egentligen skulle läsa romanen för är den ondskefulla revolutionären madame Defarge, som stickar såväl vid bardisken som vid giljotinen, och som skamlöst gör sin egen agenda till revolutionens. I hennes stickning ryms, långt innan de första huvudena faller, listan över alla dem hon och hennes man anser kvalificera sig för dödsstraff. Bara det.

Nej, det här är en roman att läsa för tidsskildringens skull, och för de bevingade orden. För det är den väldigt värd att läsa. Även om den tar sin tid att komma igång.

Similar Posts:

• Förspel till en revolution
• Charles Dickens 200 år idag!
• Franska revolutionens öde
• ”Sedan splittras bilden.”
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena

Tidens anda är rationell. Den tillhör fabrikerna, de höga, rökspyende skorstenarna och de enorma maskinerna. Fabriksportarna som suger in staden Coketowns arbetarbefolkning om mornarna, och spottar ut dem igen i kvällsmörkret. Det är ett hårt arbete som inte räcker särskilt långt vare sig som dräglig försörjning eller för att vinna arbetsgivarnas respekt.

Nej, romanens höga herrar har inte mycket till övers för arbetarnas villkor eller önskningar. Värst är Bounderby, bankiren och fabriksägaren som aldrig upphör att skryta med hur han minsann själv tagit sig upp från ingenting. Det här är en ny överklass, borgerligheten, och klassresenärer som Bounderby är skoningslösa. Kunde han så har väl alla som inte lyckats lika väl enbart sig själva att skylla?

Jo, Charles Dickens roman, först publicerad 1854, är på många sätt svidande aktuell. Det talas vitt och brett om den där förmågan att ta sig fram, om individens möjligheter och val, och ges ingen pardon för dem med dåliga villkor som lyckas sämre. Den överhet som skryter med sin öppenhet och sitt förnuft, dryper samtidigt av klassförakt och fördomar.

Dickens brukar räknas till de stora realisterna, och motiv som de ovan nämnda gör honom naturligtvis till det. Samtidigt finns här mycket som för en nutida läsare framstår som allt annat än realistiskt. Porträtten, såväl av de höga herrarna som av det arbetande folket (och det lite mer suspekt arbetande cirkusfolket, som också är med på ett hörn), är rätt rejäla karikatyrer – eller ibland mer på gräsen till det sentimentala och melodramatiska. Dickens karaktärer skildras vasst, ganska övertydligt, och med stor humor. Här finns också ett stort mått av poetisk rättvisa, som väl inte heller är särskilt realistiskt.

Men. Det är ju så tillfredställande att läsa. Att knölarna till slut får vad de förtjänar och de goda får upprättelse och kanske till och med en andra chans – är det inte vad man gärna vill ha åtminstone en del av sin läsande tid? Det är ju nämligen så sällan en förunnat i verkligheten.

Similar Posts:

• Charles Dickens 200 år idag!
• Äkta engelsk klassiker
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• ”Gud välsigne oss allihop!”
• En legendarisk Stockholmsskildrare

Flera av de manliga representanterna intar fortfarande samma gamla attityd till omgivningen och förväntar sig att världen ska kretsa kring dem. De bedömer kvinnors utseende där allt handlar om i vilken grad kvinnorna ger dem sexuell tillfredsställelse. Konkurrerande män bedöms utifrån vilken maktposition de befinner sig i. Vissa av männen tar sig rätten att definiera hela världsalltet. När kvinnliga partners avslöjas med att tycka att männen är äckliga, växer bitterheten och hatet.

Despentes romantrilogi är en samtidsskildring av Europa lika mycket som av dagens Frankrike. I den tredje delen finns gott om referenser till sociala medier, utseendefixering och medelklassens veckoslutsresor till Barcelona. Till detta fogas skildringar av att dra ut en tand – den fattiges tandvård – och hur helvetiskt svårt det är att få jobb om du är en arbetslös kvinna över 50. Med samhällskommentatorns ordval skulle vi kunna tala om hur djungelns lag råder när finansieringen av det tidigare gemensamma samhällets funktioner smulas sönder. Nedåtgående klassresor är vanligare än du anar.

Läsaren kommer att känna igen monologerna som bygger upp romanstrukturen. Persongalleriet är detsamma. Att få träda in i personernas huvuden innebär att falla in i låga tankar såsom avund, missunnsamhet och rasism. Om tankarna leder till något konstruktivt? Nah. Inte ett dugg. Här råder ett skriande behov av bildning och fungerande välfärdssystem. Inte är det fler lågprisvaror människorna behöver i alla fall.

Läsaren utsätts inte enbart för radikal ärlighet och brutala händelser. Här finns ändå ljus – särskilt när individerna med så olika bakgrund sammanförs i musikupplevelser där inga droger intas. Scenerna där alla sociala och kulturella gränser överskrids gör inte bara folket i romanen lycksaliga, utan även mig.

Jag drar paralleller till Charles Dickens, Arundhati Roy och den senaste romanen av Zadie Smith. Att associera till Kerstin Ekman kan väl inte heller vara fel, tänker jag. Alla nämnda författare skapar världar som befolkas av människor som utövar makt med våld eller penningar. Ändå skildrar Despentes som bara hon kan. Med ett flödande tempo förs jag dit hon vill. En resa som förändrar mig? Ja, jag tror minsann det.

Sådana böcker lämnar mig alltid med avskedets vemod.

Similar Posts:

• Paris Is A Punk Rocker
• Fartfylld irrfärd i ett nutida Paris
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Platsen omformar dig
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Romanens titel Silas Marner är namnet på en vävare som kommer till den lilla sömniga staden Raveloe på engelsk landsbygd. Romantiden kan antas vara mitten av 1800-talet. Han bosätter sig i stadens utkant vid ett stenbrott i ett litet hus där han dagarna i ända väver hushållslinne åt ortens husfruar. Hans utseende är frånstötande med utstående ögon och särskilt omtyckt är han inte. Han vill hålla sig för sig själv efter att ha upplevt svek och orättvisa tidigare i livet.

Marners olycka är inte slut trots att åren går och han arbetar hårt och lever ett strävsamt liv. En mörk kväll bestjäls han på sina besparingar, hans enda glädje under ensamma år. Marner sjunker ner i något som idag skulle kallas depression. Men som livet ofta är och också i denna sedelärande berättelse: livsglädjen kommer när du ägnar dig åt någon som behöver dig och detta räddar Marners förstånd och ger hans liv en helt ny vändning.

Men intrigen handlar om flera andra karaktärer och deras göranden och låtanden. En märkesman är squire Cass med sina söner Dunsay och Godfrey som ger liv och färg åt historien om vävaren Marner. Miss Nancy Lammeter är också värd att nämnas. En klok kvinna med stort hjärta men vass tunga och skarp blick. Den lilla föräldralösa flickan Eppie är en annan mycket viktig kararktär vars ursprung vi som läsare känner till – men ingen av invånarna i Raveloe (förutom hennes riktiga far).

Boken är indelad i tjugotvå kapitel av olika längd. Stilen är ibland omständlig och meningarna är ofta långa med många bisatser. En allvetande berättare serverar oss historien och som läsare blir vi ibland direkt tilltalade och vi vet långt mera om karaktärerna i intrigen än vad de vet om sig själva och de andra. Den psykologiska realismen är stor och författaren lever sig starkt in i de olika personligheterna. Styckena spjälkas upp av dialoger vilket lättar upp texten som kan upplevas som kompakt. Detaljerat beskrivs hushållsbestyr och göromål. Det förekommer många bipersoner.

Marners livshistoria ljusnar på slutet. Den här historien är en moralitet. Det stulna guldet återfås och andra hemligheter kommer i dagen. Vissa nyckelpersoners etiska och moraliska resning är nästan sagolik och jag kommer att tänka på Charles Dickens romaner från samma tid om föräldralösa, fattiga pojkar. Marners renhjärtade fosterflicka Eppie påminner mycket om till exempel Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullagestalt. Och många liknande ömsinta, guldlockiga småflickor återfinns också i HC Andersens sagor.

Romanen Silas Marner är läsvärd. Realistisk, sagoaktig, fängslande. Historien kan sammanfattas med en annan klassisk engelsk författares ord: Slutet gott, allting gott!

Similar Posts:

• Bland kärlekar och sjöodjur
• Lilleputtsjälarnas julafton
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Utan plats för mänsklighet?
• Klasskamp på Höje

Sovjetunionen söker ingenjörer i början av 1920-talet när fängelsevistelsen tar slut för Ilja, som tillhörde de röda i det finska inbördeskriget. Klara följer med honom på skidor över gränsen för att börja ett nytt liv i Petrograd. Livet i staden börjar på källarnivå eftersom den enda bostaden som paret finner är ett pannrum. Smutsen, kylan och fukten är sjukdomsframkallande och Klaras skor går sönder. Vid ett tillfälle när hon gått vilse i staden förvandlas hennes fötter till sten men nästa dag kastar hon sig (nästan glatt?) över utmaningen i att lösa nästa överlevnadsdilemma. Ingen har längre kontakt med familjen i Finland men det går att läsa väggtidningen där ”den ångande andhämtningen omgav oss som en filt”.

Huvudpersonen Klara i romanen Granitmannen är en människa som har unika relationer med alla sina närmaste. Hon lyser upp av glädje när Iljas lillebror oväntat står utanför dörren. Han söker också en ny framtid i staden. Men samtidigt känner hon sin makes irritation över lillebrors ankomst och hon tänker:

Jag hade velat säga: Du behöver all hjälp vi någonsin kan ge dig, när vintern kommer och den här staden slår sitt ljuster i dig. Och Ilja är arg på dig för att du är hans yngste bror och han nu inte kan göra annat än beskydda dig – och det är också vad du kom hit för att be om, när du dök upp bakom vår dörr, vad du än må säga.

Några scener från 1920-talets mitt är fulla av ljus, färg och sensuella möten mellan de unga kamraterna som ska bygga landet. Klara får vänner som arbetar på cirkus och en berusande festkänsla omger de kreativa människorna. Hon tycks återfyllas av kraft och börjar engagera sig för stadens gatubarn vars miserabla liv påminner om något hämtat ur Dickens romaner. Paret får en bättre bostad och maken börjar sakta bli en alltmer respekterad kamrat.

Ändå går det som det går. Ingen vet egentligen vad som händer, bara att alltfler försvinner. Iljas lillebror deserterar från sin tjänstgöring i Röda armén och återvänder till Finland. En av de lättsammaste vännerna har förändrats under några år av bortovaro. En tidigare älskarinna undrar hur man kan leva utan hopp och glädje?

Fängelset lär”, sa Galkin. ”Fängelset är det bästa stället för att skapa nya människor. Ingenting går upp mot det.”

Det är Klara som får mest utrymme att berätta ur sitt perspektiv. När hennes krafter tryter under andra halvan av 1930-talet släpper författaren in de andra personerna. En av de manliga vännerna minns deras samtal om moderlandet Ryssland och i minnesbilden ger han plats åt Klaras intellektuella skarpsinne:

En gång sa Klara till honom att Tolstojs största misstag var att fördöma njutningen. Att människan måste få uppleva salighet, för att förstå vad människorna har gemensamt och inte höja sig över andra. Och för att hon skulle vara tillräckligt lycklig för att bevara det som är värt att bevaras, och inte förstöra allt det gamla i vredesmod. Att man inte skulle piska och slita henne i riktning mot framtiden.

Klara och hennes man visste inte vad framtiden skulle medföra. De kunde inte ana att Lenin och Stalin skulle starta utrotningsaktiviteter – riktade mot de egna kamraterna! De ekonomiska landvinningarna präglas av lika stort misslyckande. Av ingenjörskonst och innovationer bidde det ingenting. Svälten och resursbristen återkommer gång på gång och i slutet av romanen är alla magrare än någonsin.

Översättaren Janina Orlov hittar de svenska orden och satsmelodin för Sirpa Kähkönens språk som stundom glöder och stundom lägger sig nära fryspunkten. Människornas innersta tankar varvas med praktiska göromål och närvaron av 1920- och 1930-talets strävan känns mycket nära. Att låta Klaras inkännande väsen kontrasteras med kärvheten hos maken Ilja ger läsaren en föraning om hur framtidsvisionen kommer att kollidera med den brutala verkligheten.

Släktingar har inspirerat till delar av intrigen och författarens mångåriga historiska forskning bidrar till romanens sakliga stomme. Likheter finns med Selma Lagerlöfs roman Jerusalem, som också behandlar den starka drömmen om det nya landet. Om du fascineras av att komma nära människor som innerligt vill bygga sig en ny framtid är denna roman väldigt läsvärd.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Stackars Klara
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Lågmäldhetens dramatik

Vissa noveller sys ihop, som den om en person vars sambo är så besatt av sekelskiftesförfattaren Katherine Mansfield att det riskerar att rasera deras förhållande. I en senare historia stöter huvudkaraktären ihop med Mansfields filosoferande spöke på en parkbänk. De korta berättelserna kittas samman av instick av insamlade upplevelser och tankar från Ali Smiths bekanta, där de beskriver bibliotekens betydelse för dem själva och lokalsamhället. Här varvas politiskt frustrerad indignation över nedskärningar med guldkantade minnen från barndomar men alla enas i en grundläggande gemensam ståndpunkt att biblioteken utgör en livsviktighet och borde ha en självklar plats i samhället.

I samma ovan nämnda intervju säger Smith att noveller ligger ganska nära i poesin i sina krav på läsaren. ”Det enklaste i världen är att läsa en blockbuster-roman – man kan hoppa över och skumma på ett sätt som är omöjligt i en text där varje ord räknas.” Nu är hennes prosa inte på något vis svårgenomtränglig men poängen är ändå tydlig. Vid ofokuserad läsning kan man till exempel råka missa en avgörande mening, som att någon deltagande i en konversation i själva verket är död sedan flera år. Samtidigt är sådana gränsöverskridande inslag inget som det görs en stor affär av i den här novellsamlingen. Det blir en obesvärat självklar del av framåtflytandet i texten.

På baksidan av boken lyfts bibliotekstemat till att vara något betydligt centralare än vad det i själva verket är. Det som förenar historierna är snarare en aningen lösare tematik i återkommande referenser till olika författarskap från litteraturhistorien och filosofiska tankar om ords betydelse. Denna Ali Smiths tredje utgåva på svenska är en fin och säreget mångfasetterad bekantskap, som förtjänar sina närläsare.

Similar Posts:

• Personlig tankebok från en rockpoet
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt
• Den rätta julkänslan
• Många sätt att gå vilse på