Fakta, fakta, fakta. Det är vad som pläderas för, vad som ska läras ut i den skolsal där romanen Hårda tider tar sin början. Stadens ledande herrar är rörande överens. Här ska inte vara några sagor, någon fantasi, några känslor, egna tankar eller andra flummerier.

Tidens anda är rationell. Den tillhör fabrikerna, de höga, rökspyende skorstenarna och de enorma maskinerna. Fabriksportarna som suger in staden Coketowns arbetarbefolkning om mornarna, och spottar ut dem igen i kvällsmörkret. Det är ett hårt arbete som inte räcker särskilt långt vare sig som dräglig försörjning eller för att vinna arbetsgivarnas respekt.

Nej, romanens höga herrar har inte mycket till övers för arbetarnas villkor eller önskningar. Värst är Bounderby, bankiren och fabriksägaren som aldrig upphör att skryta med hur han minsann själv tagit sig upp från ingenting. Det här är en ny överklass, borgerligheten, och klassresenärer som Bounderby är skoningslösa. Kunde han så har väl alla som inte lyckats lika väl enbart sig själva att skylla?

Jo, Charles Dickens roman, först publicerad 1854, är på många sätt svidande aktuell. Det talas vitt och brett om den där förmågan att ta sig fram, om individens möjligheter och val, och ges ingen pardon för dem med dåliga villkor som lyckas sämre. Den överhet som skryter med sin öppenhet och sitt förnuft, dryper samtidigt av klassförakt och fördomar.

Dickens brukar räknas till de stora realisterna, och motiv som de ovan nämnda gör honom naturligtvis till det. Samtidigt finns här mycket som för en nutida läsare framstår som allt annat än realistiskt. Porträtten, såväl av de höga herrarna som av det arbetande folket (och det lite mer suspekt arbetande cirkusfolket, som också är med på ett hörn), är rätt rejäla karikatyrer – eller ibland mer på gräsen till det sentimentala och melodramatiska. Dickens karaktärer skildras vasst, ganska övertydligt, och med stor humor. Här finns också ett stort mått av poetisk rättvisa, som väl inte heller är särskilt realistiskt.

Men. Det är ju så tillfredställande att läsa. Att knölarna till slut får vad de förtjänar och de goda får upprättelse och kanske till och med en andra chans – är det inte vad man gärna vill ha åtminstone en del av sin läsande tid? Det är ju nämligen så sällan en förunnat i verkligheten.