Recension

: Gracie
Gracie Veronika Malmgren
2011
Brombergs
7/10

Lågmäldhetens dramatik

Utgiven 2011
ISBN 9789173372985
Sidor 159

Om författaren

veronika-malmgren-foto-david-brohede Foto: David Brohede

Veronika Malmgren är född 1982 och uppvuxen i Järfälla utanför Stockholm. Våren 2011 avslutar hon sin utbildning till psykolog. Hennes debutroman Gracie kom 2011.

Sök efter boken

Gracie handlar om Klara som är utbytesstudent i den lilla staden Manning i USA. Framför allt handlar den om hennes vänskap med Penelope, flickan med ett namn värdigt en gudinna och en mamma som en gång var skolans skönhetsdrottning. Penelope vill precis som en gång hennes mamma och som resten av stadens ungdomar, lämna Manning. Klara vill stanna kvar.

Det fina med den här boken, och den är fin, är dess lågmäldhet. Det råder komplett brist på yttre dramatik, och även inom Klara verkar lugnet råda. Nästan boken igenom nöjer sig Veronika Malmgren med att låta Klara registrera och berätta om det som händer runt henne, och redovisar inte hennes känslor inför det. Till en början gör det Klara till en vag person, man undrar vad hon egentligen vill och tycker, men ju längre boken pågår desto starkare tycker jag att just det draget karaktäriserar henne – hon är en tänkande person, inte den som alltid säger vad hon tycker eller vill bestämma, men kanske just därför gåtfull och lockande.

Parallellt med att man inser detta förändras också synen på maktpositionerna i boken. Penelope är frispråkig, färgstark, självsäker. Klara framstår länge som ett bihang till henne, men mot slutet undrar man – är det inte trots allt Penelope som är den mest behövande? Klara är den som kommer utifrån, och för Penelope blir hon en symbol för allt det som finns på andra platser, allt det man kan nå bara man slipper ifrån den lilla hålan man bor i. Klara inte bara kan lämna Manning, hon ska göra det – datumet är bestämt och boken skildrar hennes sista månader i USA. För Penelope och de andra infödda återstår vetskapen om att de allra flesta av dem aldrig kommer att lämna staden. Det är sånt som alla pratar om, men få gör slag i saken.

Att Klara, den enda som har en garanterad biljett därifrån, är den enda som vill stanna kvar, bidrar till ironin, och det är inte utan att man förstår om det irriterar Penelope att Klara inte värdesätter denna möjlighet. Men Klara föredrar Manning framför Stockholm, inte minst för att hon här har kunnat vara någon annan – hon vill inte tillbaka till den person hon var i Sverige.

Också i skildringen av staden Manning firar Malmgrens lågmäldhet triumfer. Hon förmedlar en bild av USA som vi känner igen, det är varma öppna fält så långt ögat kan se, det är spikraka vägar genom små samhällen, det är långtradarfik och yrande sand. Men hon gör bilden rakt igenom sympatisk, och lyckas förmedla Klaras känsla av hemmahörande och trygghet i den lilla staden. Också människorna känns vanliga, vardagliga och ömsint skildrade. Inga högljudda, överdrivna eller ointelligenta klichéamerikaner, bara vanliga människor.

Alice Thorburn

Publicerad: 2011-07-31 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-31 10:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4250

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?