Recension

: Pappa Goriot
Pappa Goriot Honoré de Balzac
2018
Modernista
7/10

Lilleputtsjälarnas julafton

Utgiven 2018
ISBN 9789186021962
Sidor 287
Orginaltitel Le Père Goriot
Översättare Gunilla Nordlund
Först utgiven franska

Om författaren

Honoré de Balzac (1799-1850) föddes som Honoré Balssa, men lade till det adliga ”de” för att underlätta sin författarkarriär. Han har gått till historien som en av 1800-talets viktigaste författare och skrev under sitt liv ett åttiotal romaner, bland andra ”Eugénie Grandet” och ”Pappa Goriot”.

Honoré de Balzac – Mer om författaren i uppslagsverket Wikipedia.

Sök efter boken

Den här boken av Honoré de Balzac kom första gången ut 1835, och jag får för mig att böcker på den här tiden kunde vara så här pass burleska och djupt underhållande, för att det inte fanns så mycket annan konkurrens. Ingen som slaviskt följde TV-serier på Netflix, eller absolut inte ville missa säsongsfinalen i SVT:s långkörare På spåret. Men jag vet inte.

För jag gillar hur Balzac nästan roat betraktar sina karaktärer med både distans och humor. Det är mycket smuts, elände och ironi – men han har med sig mig hela tiden. På ett ställe beskriver han sina figurer som lilleputtsjälar, och jag skrattar högt.

Handlingen hur som helst – kretsar alltså kring ett gäng egensinniga gäster på fru Vauquers (låter nästan som det nutida medlet mot springmask på Apoteket – Vanquin) pensionat i Paris. Huvudkaraktärerna är den unge studenten Eugéne de Rastignac som strävar efter att få göra inträde i den fina världen, societeten i Paris, den gamle före detta makaronifabrikanten Pappa Goriot (som boken är döpt efter) vars kärlek till sina båda egoistiska och giriga döttrar, grevinnan Anastasie de Restaud och friherrinnan Delphine de Nucingen, slutar med att han blir ruinerad och slutligen dör helt utblottad. Ändå är kärleken till hans döttrar den kanske enda lycka han har. Motsägelsefullheten driver denna bok.

Det är karaktärsbeskrivningen som är den här bokens styrka och det frejdiga berättarhumöret. Pensionatsägarinnan beskrivs så här i några rader:

Som alla inskränkta själar hade fru Vauquer för vana att aldrig spekulera över händelser och försöka gissa sig till deras orsaker. Hon brukade med fördel angripa andra för de fel hon själv hade begått.

Jag gillar också hur tanten och hennes kokerska försöker efterforska hur Pappa Goriot har det med de damer han har för vana att ta upp på rummet, och efteråt varje gång påstår är hans dotter:

Fru Vauquer och hennes kokerska ställde sig att lyssna och uppfångade flera ord som uttalades med ömma tonfall under besöket, som varade en god stund. När herr Goriot följde sin dam ut tog tjocka Sylvie (kokerskan) genast sin torgkorg på armen och låtsades gå till torget för att följa efter kärleksparet.

Ingen av människorna i denna roman är genomgoda och perfekta, men heller inte ruttna rakt igenom. På pensionatet är alla defekta och får man väl säga mer eller mindre odrägliga. Det gäller även Paris societet, dit många av pensionatens gäster på mer eller mindre halsbrytande sätt säger sig vilja sträva.

Man kan tycka att huvudhistorien om hur pappa Goriot uppoffrar allt för sina döttrar, utan att få annat än smulor tillbaka är mycket sorglig. Inte ens på hans enkla begravning vill de giriga döttrarna veta av honom. Dit kommer bara pensionatets Eugéne de Rastignac och hans studiekamrat. Under Goriots levnad är det bara pengar som får Anastasie och Delphine att uppehålla sin relation med honom.

Det kunde ha blivit uthärdligt att läsa om, men det blir till en kittlande upplevelser när det är Balzac som står för orden.

Erik Stenkula

Publicerad: 2019-02-21 00:00 / Uppdaterad: 2019-02-20 23:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7648

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?