Jag skulle lika lite skriva under på ”Je suis Vilks” som jag gjorde på ”Je suis Charlie”. Jag kan inte nyanslöst solidarisera mig med de här konstnärerna. Jag har svårt att se hur det här är bra konst eller samhällskritik, och jag förstår inte riktigt vad samhällsdebatten skulle förlora på att föras i ett mer civiliserat tonläge.

Naturligtvis, ingen förtjänar att dö för en teckning. Det är så självklart att det känns befängt att behöva skriva det. Att vilja mörda för en teckning, en roman, en film eller annat uttryck är en fullkomligt orimlig reaktion, och om någon som använder sig av sin yttrandefrihet, ens på ett klumpigt och osympatiskt sätt, råkar ut för den reaktionen så måste samhället göra vad det kan för att skydda den personen.

Vad händer med yttrandefriheten i en globaliserad värld, där den här typen av reaktioner faktiskt kan uppstå? Måste vi tänka på och hantera den annorlunda än tidigare? Kanske det, menar Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt och tidigare justitie- och pressombudsman. ”Tidigare hade vi ’råd med’ att låta folk tycka vad de ville och säga vad de ville. Det är inte längre lika självklart att vi har råd med det i dag.”

Samtidigt påpekar Axberger att yttrandefriheten har och alltid har haft gränser. Idag utgörs de bland annat av förbuden mot förtal och hets mot folkgrupp, men fram till 1970 var det förbjudet att skymfa religiösa symboler (inte bara kristna) och långt tidigare, när Danmark och Sverige slutit fred 1570, förbjöds smädande av grannfolken för att bevara freden.

Behöver vi liknande kompromisser kring det fria ordet idag? Det svenska utrikesdepartementet tyckte uppenbarligen det när man i början av 2006 släckte ned sverigedemokratiska sajter som publicerat Muhammed-karikatyrer, efterlysta i en tävling enligt modell från danska Jyllands-Posten. Avsikten var framför allt att undvika våldsamheter mot svenska beskickningar utomlands, men var det lagligt? Nej, det är svårt att se.

Orrenius placerar på det här sättet in Vilks och hans ”Profeten Muhammed som rondellhund” i ett historiskt och samhälleligt sammanhang jag knappt var medveten om att jag behövde. Det här hände ju nyss. Pågår till stor del fortfarande. Men kanske just därför är det så välbehövligt att ta ett steg bakåt och få syn på den större bilden.

I den bilden befinner sig Vilks själv nästan som i stormens öga, i sin välbevakade, skydda och nästan isolerade tillvaro. Han är svår att få grepp om och vill vara svår att få grepp om. Alltsammans hävdar han är en del i det ännu pågående konstprojektet RH, rondellhunden. Alla ställen han inte längre bjuds in till, alla mer eller mindre ljusskygga ställen han bjuds in till, den egna vägran att ta ställning för eller emot någonting. Allt är konst. Allt är ”en fördel”.

I Skotten i Köpenhamn blir Lars Vilks ett slags prisma där frågorna kring konst, yttrandefrihet och extremism kan samla sig, brytas och ledas vidare. Orrenius följer inte bara Vilks direkt i spåren, utan låter stigarna vindla vidare genom Sverige, Danmark och världen. Han möter imamer, gallerister, områdespoliser, kommunpampar, forskare, aktivister och museichefer. Sammantaget blir det en komplex och angelägen skildring av en av samtidens kanske svåraste och mest infekterade frågor.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Augustpriset 2016
• Här är ingenting riktigt perfekt

Dessutom går Lilla Augustpriset till Sigrid Nikka från Höllviken för berättelsen ”Då rallarrosen blommar”.

Grattis, säger vi på dagensbok.com!

Våra recensioner av alla årets nominerade böcker hittar du här, Augustpristagare genom tiderna här, och våra recensioner av årets tre vinnande böckerna hittar du här:

Lina Wolff: De polyglotta älskarna
Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd

”’Ibland tänkte jag på Johnny, och då tänkte jag att han var en sjuk jävel. Sen fattade jag att det viktiga inte är att man inte är sjuk. Det viktiga är att man inte är ensam.’ De polyglotta älskarna av Lina Wolff är en roman som handlar om vad vi människor gör för att slippa vara ensamma. I romanens tre delar får vi möta Ellinor…” Läs mer

Nina Burton: Gutenberggalaxens nova
Det gränsöverskridande samtalet

”Medierevolution. Nätverkande. Ett internationellt vetenskapssamhälle. Det finns mycket i Nina Burtons berättelse om renässansens Europa som får det att kännas påtagligt samtida. Också något annat än de där käcka orden, något mörkare och mer svårgripbart. Det finns en framstegstanke i Erasmus av…” Läs mer

Ann-Helén Laestadius: Tio över ett
Om allt rasar

”Tio över ett på natten ringer Majas mobil. Tio minuter senare spränger de i gruvan. Då måste hon vara beredd, så att hon kan väcka mamma och pappa och lillasyster, få med sig väskan hon packat åt dem allihop i hemlighet och rädda dem. Ifall det är den här sprängningen som får marken under staden att rasa. Om det…” Läs mer

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Om allt rasar
• Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd
• Augustpriset 2016
• Det gränsöverskridande samtalet

Tidigare pristagare har vi samlat på sidan Augustpriset genom tiderna.

Årets nominerade är:

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok

Therese Bohman: Aftonland
Kvinnan som frivilligt försöksdjur

”Karolina Andersson, professor i konstvetenskap, har nyligen separerat från Karl Johan och lämnat bakom sig ett långt förhållande som varken resulterade i barn eller något annat bestående. Hon har hunnit bli drygt fyrtio år och livet tycks krympa i en allt snabbare takt. Skaffa katt, säger kollegan. Men Karolina vill ha en…” Läs mer

Ann Jäderlund: djupa kärlek ingen
”d j u p a v e c k”

”Den är magisk, Ann Jäderlunds nya diktsamling. Som vanligt porlande, rytmisk. Jag ljudar för mig själv på tåget, i soffan, på bussen. Ljudar ljuden ur djupa kärlek ingen. För stora delar är närmast musikaliska, dikten dunkar fram som ett snabbt tåg av äldre modell, som i den intensiva En Narkissosdikt: ‘Jag kan se mitt…” Läs mer

Linda Boström Knausgård: Välkommen till Amerika
Talande tystnad

”’Ja, det är väl snyggt men det är så… tråkigt och intetsägande.’ Så tänker jag till en början när jag läser Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika och så har jag tänkt när jag läst hennes tidigare böcker. Det är snyggt, välformulerat och välkalkylerat och berör mig inte ett skvatt och jag är en sådan där läsare…” Läs mer

En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén och Eländet av Andrzej Tichý har vi tyvärr inte recenserat än.

Lina Wolff: De polyglotta älskarna
Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd

”’Ibland tänkte jag på Johnny, och då tänkte jag att han var en sjuk jävel. Sen fattade jag att det viktiga inte är att man inte är sjuk. Det viktiga är att man inte är ensam.’ De polyglotta älskarna av Lina Wolff är en roman som handlar om vad vi människor gör för att slippa vara ensamma. I romanens tre delar får vi möta Ellinor…” Läs mer

Nominerade till Årets svenska fackbok

Nina Burton: Gutenberggalaxens nova
Det gränsöverskridande samtalet

”Medierevolution. Nätverkande. Ett internationellt vetenskapssamhälle. Det finns mycket i Nina Burtons berättelse om renässansens Europa som får det att kännas påtagligt samtida. Också något annat än de där käcka orden, något mörkare och mer svårgripbart. Det finns en framstegstanke i Erasmus av…” Läs mer

Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden: Arktis. Liv i en värld av is och snö
Imponerande, sårbart och oerhört vackert

”Det är dagen efter det amerikanska valet när jag först bökar mig till rätta i snö och is med naturfotograferna Felix Heintzenbergs och Ole Jørgen Lioddens Arktis. Det är på en gång en perfekt flykt och en hjärtskärande breddning av perspektiven – en mäktig, fascinerande och enormt sårbar miljö. Mitt första spontana…” Läs mer

Ulf Karl Olov Nilsson: Glömskans bibliotek
I minnets labyrinter

”År 2050 kommer var 85:e person i världen att ha Alzheimer. Redan idag dör miljoner människor i den fruktade sjukdomen som låter minnet och identiteten försvinna. I alla fall är det så många uppfattar Alzheimer. Men författaren (också kallad Ukon) kastar fram en tanke som kanske inte ändrar hur gemene man ser på…” Läs mer

Niklas Orrenius: Skotten i Köpenhamn
Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser

”Efter attentatet mot Lars Vilks i Köpenhamn 2015 uppstod ingen ‘Je suis Vilks’-rörelse. Det konstaterar Jens Liljestrand när han i Expressen recenserar Niklas Orrenius reportagebok Skotten i Köpenhamn, och det konstaterandet både sammanfattar och inte sammanfattar något centralt i frågorna kring Lars Vilks och hans…” Läs mer

Charlotta von Zweigbergk: Fattigfällan
Genom det sociala skyddsnätets allt större glipor

”Fattiga. Det är väl något Andra människor blir? Missbrukare, psykiskt sjuka, utlänningar som tigger framför Ica? Om ens de är fattiga på riktigt – vi svämmar över av misstänksamhet mot såväl definitioner som verkliga livsvillkor: Hämtas inte tiggaren i själva verket upp av en Mercedes? Badar inte de där…” Läs mer

Elisabeth Åsbrink: 1947
Efter kriget

”Efterkrigstiden. För de flesta svenskar har ordet en påtagligt ljus klang, en klang av fred och framtidstro. Av hopp och tillväxt, av att kunna lägga krigets mörker och tveksamheter bakom oss. När vi först långt senare börjat ”göra upp” med det där mörkret tenderar vi ändå att ta för givet att det slutade där, med kriget…” Läs mer

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok

Ida Sundin Asp: Idag vet jag inte vem jag är
”Jag känner igen dig men jag vet inte vem du är.”

”Det är något som tydligen händer jaget i den här berättelsen då och då, men det minns han förstås inte. Ingenting minns han. Inte vem han är, inte var han bor, inte att han har en katt. Inte ens att han är morfar. Jag vet inte om det finns andra barnböcker om demens. Jag har i alla fall aldrig stött på någon…” Läs mer

Elin Bengtsson: Ormbunkslandet
Syster och bror

”En kärlek, särskild den första, kan verka så oändligt svårt, hopplöst till och med, att komma ut på andra sidan av. Oavsett. Men om den där första kärleken samtidigt är ens bästa lekkamrat, den enda som förstår en, som hittar inuti ens huvud? Om den där kärleken också var den enda som gick att prata om kärleken med…” Läs mer

Ann-Helén Laestadius: Tio över ett
Om allt rasar

”Tio över ett på natten ringer Majas mobil. Tio minuter senare spränger de i gruvan. Då måste hon vara beredd, så att hon kan väcka mamma och pappa och lillasyster, få med sig väskan hon packat åt dem allihop i hemlighet och rädda dem. Ifall det är den här sprängningen som får marken under staden att rasa. Om det…” Läs mer

Eva Lindström: Oj, en polis
I fantasin får man flyga

”Första gången jag läste Eva Lindström var när hennes Alla går iväg var nominerad till Augustpriset förra året. Det var en märklig, nästan ältande och absurd berättelse om vardaglig sorg som faktiskt bet sig fast i mitt huvud och växte där, med sin lätt genomskinliga smak av marmelad kokad på tårar. Hade jag skrivit…” Läs mer

Ulf Stark och Linda Bondestam: Djur som ingen sett utom vi
Knasigt, komplext och alldeles underbart

”Först tänker jag att de är diagnoser, de märkliga djuren i Ulf Starks och Linda Bondestams Djur som inget sett utom vi. Nog verkar Eskalopen deprimerad, En annan schizofren och Bipolaren uppenbart, ja, bipolär? Fullt så enkelt är det ändå inte riktigt. Inte sällan anspelar de konstiga djurens namn på ett begrepp, som…” Läs mer

Henrik Wallnäs och Matilda Ruta: Åka buss
En flykt ur barnperspektiv

”En lång bussresa, en osäker båtresa och så buss igen. Gosedjuret tätt tryckt i famnen och de anhöriga som lämnats kvar. Obegripliga detaljer, beväpnade soldater, taggtråd och stridsflygplan i bakgrunden. Vad är en flykt ifrån ett krig för ett…” Läs mer

Vilka tror – eller hoppas – du får priserna på måndag?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser

Det finns en framstegstanke i Erasmus av Rotterdam och hans samtidas humanism. Den pekar framåt delvis genom att peka bakåt, genom sin dialog inte minst med de antika tänkarna. Den ser, med en något sliten men träffsäker bild, längre eftersom den står på giganternas axlar. Samlar kunskap. Inte bara ”kalla fakta” (och jo, för vår egen tid framstår ju en del av de där ”faktumen” som tämligen uppåt väggarna) utan på ett djupt mänskligt plan.

Erasmus förordar samtalet, ödmjukheten, öppenheten. Han ville vara en fri intellektuell, och den nya bokmarknaden gjorde det möjligt. Han var verkligen en stjärna, och en påfallande sympatisk sådan. Visst förtjänar han en påkostad biografi – även om jag inte förstås varför omslaget måste vara så trist? Har inte dessa skisser av Erasmus händer prytt miljoner skissblock, skolböcker eller något annat gäspframkallande i evigheter (eller åtminstone något mycket liknande)? Vem har velat representera denna dynamiska man genom något så navelskådande?

I alla fall är Gutenberggalaxens nova en gedigen biografi om en figur väl värd att lära känna. Bara det faktum att han lämnat så många brev och andra texter bakom sig så att det går att återge också ganska vardagliga sidor av ett 1500-talsliv är i sig värt att uppmärksamma. Det måste vara i det närmaste unikt. Jag kan till exempel inte låta bli att tänka på William Shakespeare, som ändå levde snäppet senare, men som lämnat efter sig betydligt fler frågetecken.

Allra mest fascinerar nog ändå själva tidsbilden, inte minst av Erasmus senare år. Det blev nämligen långt ifrån den ljusnande framtid han föreställt sig. Det nya mediet, boktryckarkonsten, förde med sig enormt mycket gott, men långt ifrån enbart. Möjligheten att sprida idéer med ny hastighet kunde också bli farlig. Kan vi månne känna igen oss?

Det är en påtagligt klassisk biografi Burton skriver, även om hon valt att kalla den ”en essäberättelse”, och referenserna till nutiden är ytterst sparsamma. Jag kan tycka att det är lite synd, för vi kan ju aldrig se historien annat än utifrån den tid vi befinner oss i själva, och det finns så många spännande paralleller att dra. Fast visst, det kan ligga en poäng i att lämna sådant till läsarna också.

Exempelvis ligger Gutenberggalaxens nova rätt i tiden såtillvida att den landar mitt i ett uppmärksammat reformationsjubileum (eller ja, vi lyckades kanske mest med att uppmärksamma påven, men det var egentligen reformationen som var föremål för firandet). Burton ger inte precis bilden av Martin Luther och hans uppror som särskilt mycket värt att fira. Visserligen var Erasmus också skeptiskt till en hel del i den katolska kyrkan, men han trodde ju på dialog och på stegvis förbättring. Luthers svavelosande anhang är däremot mest downright scary.

Det var med oro och sorg i hjärtat som Erasmus under sina sista år i livet tvingades konstatera att hans omhuldade nya medium, boktryckarkonsten, tvärtemot hans ideal kunde användas också för att hetsa till fanatism och våld.

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Lite om nästan allt
• Med örat mot myrstinna väggar

Mitt första spontana rubrikförslag till den här recensionen är ”50 nyanser av is”. Jag är inte helt bekväm med de mjukpornografiska konnotationerna i den, så det får vara, men verkligen: is. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på hur otroligt olika is kan te sig. Gnistrande vitt eller fascinerande knallblå nyanser, en vardaglig gråaktig sörja eller rent magiska formationer, enorma berg eller tynande spillror. Spegelblanka ytor som låter en ana det isande havet inunder. Och det är ändå bara bakgrunden.

Eller, nu gör jag förstås boken orättvisa. Den handlar om hela det sköra ekosystem som redan är så tydligt påverkat av klimatförändringarna, om alla de arter som är perfekt anpassade för att leva i kylan och mörkret och under de flyktiga, ljusa somrarna. Det är de som står i förgrunden: djuren som lever i Arktis året om, fåglarna som kommer flyttande för att föda upp sina ungar under den korta men intensiva sommarperioden.

Det är isbjörnar, sälar och valrossar, fjällrävar och ripor, polarharar och lämlar. Det är lunnefåglar och grisslor, fjällugglor och valar, labbar och alkekungar. Det sprakar av liv, plötslig grönska och lysande blommor när snön för en kort stund släppt greppet; små luddiga, duniga, hungriga ungar av olika arter. Uppfinningsrikedomen är enorm när det gäller att hitta skyddade boplatser i det isande landskapet, från hålor och gångsystem under skyddande snötäcken till hisnande klipphyllor där dunet yr som snö i luften.

Likt det finstämda ekosystemet fungerar också Heintzenbergs och Lioddens bok. Texter och bilder kompletterar, förstärker och varierar varandra. Texterna har mycket att berätta om de olika arktiska arterna och deras anpassning till just sin unika miljö, men också, naturligtvis om hur hotad denna miljö är – i samma stund som jag skriver detta haglar nyheterna om ökande temperaturer i Arktis. Det är förstås det som är så plågsamt med att slå upp boken just som en klimatförnekare valts in på världens mäktigaste position.

Allra mest är det ändå en rakt igenom vacker bok. Fotografierna får täcka hela sidor och uppslag. Flera av dem skulle jag gärna sätta upp på väggen. De är pampiga, lustiga, hjärtknipande eller sorgliga. En isbjörn speglar sig vid den öppna strandlinjen och ser ut att sörja sin egen skyddslöshet inför klimatförändringarna. En valross har fångats rakt framifrån, mitt i en gäspning. Den mäktiga fjällugglan smälter nästan ihop med snöns och sidornas vithet. En fjällräv duckar inför en uppretad silvertärna som försvarar sitt bo. Närbilderna är kristallklara, landskapen imponerande i all sin karghet.

Arktis är en del av jorden som få av oss har sett i verkligheten. I Heinzenbergs och Lioddens bok kommer denna värld av is och snö ändå riktigt nära.

Similar Posts:

• För semesterns naturutflykter
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• På spaning efter en minskande mångfald
• Naturen och vi
• Från småvatten till glaciärer

Själva blir vi bara rikare och rikare. Varenda deklarationsblankett talar tydligt om hur mycket vi tjänat på jobbskatteavdrag, RUT och ROT. Välförtjänta subventioner för oss som har råd. Det är skillnad på folk och folk.

Mitt i denna infekterade debatt – eller, uppriktigt sagt, oftare icke-debatt – slår Charlotta von Zweigbergks Fattigfällan ner. Det är berättelsen om Beata, en hyfsat framgångsrik egenföretagare, frilansare, med adligt efternamn, som alltid klarat sig bra. Gjort rätt för sig.

Tills hon blir sjuk. Som alla frilansare vet lägger man sig knappast sjuk med första bästa snuva. Man biter ihop så länge man har jobb. Tacka nej går ju inte, då blir man kanske inte tillfrågad nästa gång. Så när Beata väl klappar ihop är det riktigt allvarligt. Hon är körd i botten, ligger en tid på sjukhus och blir långtidssjukskriven.

Då har problemen redan börjat. Skatt och sociala avgifter ska in till Skatteverket i förtid när man är egenföretagare. Räkningarna samlas på hög. Försäkringskassan ger kalla handen och hos Socialtjänsten svarar ingen och ingen ringer tillbaka. Vännerna är hjälpsamma till en början, men har svårt att sätta sig in i Beatas alltmer desperata situation. Till slut föreslår någon att hon ska ansöka om en förmyndare: Du MÅSTE betala hyran i tid. Du FÅR INTE låta räkningar hämna hos Kronofogden. Men när man inte har några pengar alls, hur ska man kunna prioritera och göra det förnuftiga?

I recensioner kallas Charlotta von Zweigbergks Fattigfällan såväl roman som reportage (men nu är den ju Augustnominerad i fackboksklassen). Den är skriven i jag-form, påträngande nära sitt ämne. Som läsare är man Beata, med allt mer värkande mage, allt trasigare tänder och risiga underkläder. Man känner förnedringen inför att sitta och snora av gråt på soc och så ändå få avslag för att man skrivit streck istället för nollor i blanketten. Man biter ihop när en vän bjuder på dyr restauranglunch för pengar man hade kunnat leva länge på – och som magen är så söndervärkt av hunger att man knappt kan äta ändå – men ändå inte kan tänka sig att ge samma pengar i handen.

Bara i enskilda detaljer skapar anonymiseringen – Beata heter förstås inte Beata på riktigt – en viss distans. De fyra vuxna barnen är till exempel märkligt frånvarande, och vi får aldrig veta vad det är för sjukdom Beata egentligen lider av och vilka uttryck den tar sig. Det blir en lite märklig blandning av konkret och undvikande.

Naturligtvis hade von Zweigbergk kunnat göra andra val. Plockat in relevant statistik, ta ett större politiskt grepp. Fast risken är ju att den där påträngande, personliga upplevelsen hade gått förlorad då. Gått att distansera sig ifrån. I ett samhälle med stora rikedomar och ökande ekonomiska klyftor är det nog just precis det här vi behöver – det närgångna, det som inte går att värja sig ifrån (och ja, man försöker; hade Beata inte kunnat göra annorlunda där eller där?). Fattigfällan är ett malande magont till bok och oerhört viktig läsning för alla oss som helst skulle titta åt ett annat håll och låtsas som att samhället, trots decennier av åtstramningar och besparingar på dem som har det svårast, fortfarande har ett skyddsnät där ingen behöver falla igenom.

Similar Posts:

• Att hjälpa här och nu
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• Vägen ut ur fattigdom

Jo, vi var väl lite fega och undfallande under kriget, och klarade oss i gengäld lindrigt undan, men så fort kriget tog slut var vi ju där med de vita bussarna. Snabbspola fram till 1990-talet, då Sverige tog på sig en ledande roll i uppgörelsen med Förintelsen. När högerextrema krafter i Östeuropa får ny luft under vingarna har vi analysen klar: det beror på att DE inte gjort upp ordentligt med nazismen efter kriget.

Elisabeth Åsbrinks 1947 ger en annan bild. Eller snarare, en mosaik av bilder. De flesta präglas av kriget, som är över och samtidigt inte över. Europas judar, de spillror som överlevt, lever fortfarande i läger. Inget västerländskt land vill ta emot dem, och själva kan de inte längre tro på ett europeiskt liv i frihet och trygghet. Det enda som längre lockar är det heliga landet, Palestina.

Samtidigt pågår rättegångarna mot ledande nazister, men blir de så mycket mer än ett slag i luften? Så många går också fria och kan fortsätta sin verksamhet, inte minst i Sydamerika och inte minst med hjälp av den svenske fascistledaren Per Engdahl. Vid Nürnbergrättegångarna myntas ”brott mot mänskligheten” och ”brott mot freden”, men ännu inte folkmordsbrottet, trots att termen myntas just detta år.

En annan svensk, Emil Sandström, blir ordförande i en FN-kommitté med uppdrag att lösa Palestina-konflikten. På Medelhavet tvingas båtlaster med judiska flyktingar att vända om, muslimska ledare formulerar alltmer kompromisslösa linjer och ockupationsmakten Storbritannien är mest less på alltsammans.

Parallellt får Lord Mountbatten, ”Dickie”, i uppdrag att avveckla det brittiska styret i Indien på två år. Han har dock annat att göra, så han satsar på att det ska gå ännu snabbare. Senare, efter blodiga strider och efter att 13 miljoner människor drivits på flykt, kan han bara konstatera: ”I fucked it up”.

Också sådant som inte har med kriget att göra (eller har det det?) inträffar förstås detta år. Christian Dior lanserar sin ”New Look”. Simone de Beauvoir reser till USA och blir förälskad. På en skotsk ö skriver George Orwell det som kommer att bli hans sista bok, 1984, och i USA sprider sig vittnesmålen om ”flygande tefat”. Billie Holiday spelar hembiträde i filmen New Orleans, vars regissör sedan svartlistas i McCarthy-erans jakt på Hollywood-kommunister, och Thelonious Monk utnämns till ”The George Washinton of bebop”.

Det är som ett pussel hon lägger, Elisabeth Åsbrink, ett som saknar slutgiltiga svar. Finns det ett samband mellan alla dessa händelser, människor? Mellan all död, allt våld, all bestialisk uppfinningsrikedom? Mellan kärlek och kamp och framtidsdrömmar?

Å ena sidan är det ett personligt pussel, där den egna familjen är bitar att försöka få fatt i, passa in i mönstren. Å den andra rymmer det kanske en så universell sanning som man kan få till, mitt i detta myller. Så mycket händer samtidigt, stort och smått, gott, ondsint och trivialt. Människans kapacitet verkar nästan oändlig.

Similar Posts:

• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• ”Kriget drabbade mig som en sjukdom”
• Freden intressantare än kriget
• Gustavianska intriger
• Vår jord, våra intressen

Om den älskade också var ens bror?

Det är ett minst sagt knepigt ämne Elin Bengtsson tagit sig an i Ormbunkslandet. Incest. Det hade kunnat bli förfärligt på nästan oändligt många olika sätt. Ändå blir det inte det.

Ormbunkslandet är så stilsäkert, så vackert och skickligt skriven. Elin Bengtsson skriver inkännande och med enorm fingertoppskänsla så att det blir möjligt att förstå och faktiskt till och med känna igen sig i detta okända, otänkbara. När man bryter ner det består kanske ändå detta otänkbara av så många olika känslor som alla har känt, av den förlamande förlusten av det välbekanta, älskade och den långsamt växande möjligheten till någonting annat?

När romanen tar sin början är allting redan slut. Mika har rest sig upp från deras gömställe i redskapsskjulet och sagt att de måste komma ifrån varandra. Åkt iväg för att göra lumpen. Lämnat Margit ensam kvar, en ensam halva av en tvillingsjäl. Är det inte det hon är?

Så istället för att ta studenten, istället för att bli ensam kvar och halv, sätter sig Margit på första bästa tåg till Malmö. Till vart som helst egentligen, men Malmö. En stad med ett hav.

En stad, visar det sig, med Ina och Paco som har ett rum över men som snart blir bostadslösa och vill protestera mot bostadsbristen, mot prioriteringen av vinster framför människor. En stad med ett myllrande, politiskt liv, helt annorlunda än de fantasilekar hemma i skogen, i ormbunkslandet, som bara hade plats för två. Ett liv där man kan gå i demonstrationståg och skandera att all kärlek är fin – men inte gäller det också Margits och Mikas kärlek?

Hur ska hon kunna skära bort Mika ur sitt liv? Vad blir det kvar av hela hennes liv utan honom? Finns där alls något normalt, något man kan berätta om utan att hela tiden behöva vara på sin vakt? Hur ska man kunna bli ny, komma nära andra och nya personer, när man har så mycket att tiga om?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Så lätt och så svårt som kärlek
• Metallfjärilar från gitarren och en modig fantasidubbelgångare
• Tröstande medicin
• På andra sidan Möllan

Fullt så enkelt är det ändå inte riktigt. Inte sällan anspelar de konstiga djurens namn på ett begrepp, som hos den kringvandrande Nomadinen. Andra namn verkar ha sitt upphov i fullständigt, fnittrigt nonsens.

Var och en ägnas ett färgglatt uppslag och en dikt. Så här heter det till exempel om En annan:

Det bor EN ANNAN inuti,
under min fjäderdräkt.
Jag har hört dess skri:
”Släpp mig fri!
Släpp mig fri!”

Det är otäckt.
Jag tror inte ens att vi är släkt.

Precis som i Linda Bondestams bilder finns i Ulf Starks dikter såväl djupt mörker som den glättigaste glädje, melankoli, skönhet och ren och skär knasighet om vartannat. Här finns smärta och silverkanter, självklar gemenskap och den ödsligaste ensamhet. Här kan behovet av att hålla sig gömd samsas med behovet av att gorma så det ekar mellan bergen, av att synas och att osynas – allt i samma tufsiga figur.

Det vilar något djupt mänskligt och komplext över dessa nästan osedda djurfilurer. Något som gör att dessa dikter och bilder kan roa och slå rot hos såväl barn som vuxna.

Kanske är de diagnoser, de här märkliga djuren. Kanske rent nonsens. Är vi inte alla, när allt kommer omkring, en smula trängande blandning av båda?

Similar Posts:

• Jag, jag, jag!
• Livet utan oss
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Ulf Stark väjde inte för det svåra
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap

Jag vet inte om det finns andra barnböcker om demens. Jag har i alla fall aldrig stött på någon förut, aldrig tidigare sett det skildrat för barn. Däremot har jag varit med om det som barn och det är ju en ganska omskakande upplevelse. Att plötsligt vara den som behöver tillrättavisa den vuxne.

Ida Sundin Asps bilderbok har ingenting alls av den där läskiga instabiliteten. Morfadern i boken vandrar runt i förundran, som en blank tavla. ”Bor jag så här fint?” Hans tillvaro tycks pågå i en grön oas, där kravlöst lugn och lekfullhet råder. Kanske mer en fantasi för barn än någon diskbänksrealistisk skildring av hur det är att förlora sig själv?

Fast barnbarnet vet ju och kan förklara.

Du är morfar, jag är barnbarn.
Du glömmer att du glömmer.

Jag har svårt att låta bli att se det ur vuxenperspektiv – det är ett tungt ansvar som vilar på det här barnbarnet. Ingenstans finns några ickedementa vuxna, men heller inga krav eller farligheter. Det är bara att ströva runt i den här barnsligt vänliga världen.

Och det är ju fint. Kanske måste det inte vara så komplicerat? Kanske kan Idag vet jag inte vem jag är fungera som en ingång till samtal om minne och glömska: Hur skulle det vara om man plötsligt inte kände igen sig? Inte visste vem man var?

En enda bild visar att morfar kan bli ledsen av osäkerheten, och jo, jag kanske önskar mig en bok om allt det där svåra med sjukdomen. Om sorgen, om ifall man ska rätta eller inte, om man ska tala om att människor den förvirrade vill hem till varit döda i 15 år, allt det där.

Det är inte den här boken, men det är okej. Det här är en bok där barnet får vara den kloka och trygga, den som vet bäst på ett oläskigt, bra sätt. Det är fint.

Similar Posts:

• Härlig samvaro vid havet
• En flykt ur barnperspektiv
• På flykt under stjärnorna
• I fantasin får man flyga
• Om att mista, sakna och gå vidare i livet