Fattiga. Det är väl något Andra människor blir? Missbrukare, psykiskt sjuka, utlänningar som tigger framför Ica? Om ens de är fattiga på riktigt – vi svämmar över av misstänksamhet mot såväl definitioner som verkliga livsvillkor: Hämtas inte tiggaren i själva verket upp av en Mercedes? Badar inte de där utanförskapsmänniskorna i bidragspengar?

Själva blir vi bara rikare och rikare. Varenda deklarationsblankett talar tydligt om hur mycket vi tjänat på jobbskatteavdrag, RUT och ROT. Välförtjänta subventioner för oss som har råd. Det är skillnad på folk och folk.

Mitt i denna infekterade debatt – eller, uppriktigt sagt, oftare icke-debatt – slår Charlotta von Zweigbergks Fattigfällan ner. Det är berättelsen om Beata, en hyfsat framgångsrik egenföretagare, frilansare, med adligt efternamn, som alltid klarat sig bra. Gjort rätt för sig.

Tills hon blir sjuk. Som alla frilansare vet lägger man sig knappast sjuk med första bästa snuva. Man biter ihop så länge man har jobb. Tacka nej går ju inte, då blir man kanske inte tillfrågad nästa gång. Så när Beata väl klappar ihop är det riktigt allvarligt. Hon är körd i botten, ligger en tid på sjukhus och blir långtidssjukskriven.

Då har problemen redan börjat. Skatt och sociala avgifter ska in till Skatteverket i förtid när man är egenföretagare. Räkningarna samlas på hög. Försäkringskassan ger kalla handen och hos Socialtjänsten svarar ingen och ingen ringer tillbaka. Vännerna är hjälpsamma till en början, men har svårt att sätta sig in i Beatas alltmer desperata situation. Till slut föreslår någon att hon ska ansöka om en förmyndare: Du MÅSTE betala hyran i tid. Du FÅR INTE låta räkningar hämna hos Kronofogden. Men när man inte har några pengar alls, hur ska man kunna prioritera och göra det förnuftiga?

I recensioner kallas Charlotta von Zweigbergks Fattigfällan såväl roman som reportage (men nu är den ju Augustnominerad i fackboksklassen). Den är skriven i jag-form, påträngande nära sitt ämne. Som läsare är man Beata, med allt mer värkande mage, allt trasigare tänder och risiga underkläder. Man känner förnedringen inför att sitta och snora av gråt på soc och så ändå få avslag för att man skrivit streck istället för nollor i blanketten. Man biter ihop när en vän bjuder på dyr restauranglunch för pengar man hade kunnat leva länge på – och som magen är så söndervärkt av hunger att man knappt kan äta ändå – men ändå inte kan tänka sig att ge samma pengar i handen.

Bara i enskilda detaljer skapar anonymiseringen – Beata heter förstås inte Beata på riktigt – en viss distans. De fyra vuxna barnen är till exempel märkligt frånvarande, och vi får aldrig veta vad det är för sjukdom Beata egentligen lider av och vilka uttryck den tar sig. Det blir en lite märklig blandning av konkret och undvikande.

Naturligtvis hade von Zweigbergk kunnat göra andra val. Plockat in relevant statistik, ta ett större politiskt grepp. Fast risken är ju att den där påträngande, personliga upplevelsen hade gått förlorad då. Gått att distansera sig ifrån. I ett samhälle med stora rikedomar och ökande ekonomiska klyftor är det nog just precis det här vi behöver – det närgångna, det som inte går att värja sig ifrån (och ja, man försöker; hade Beata inte kunnat göra annorlunda där eller där?). Fattigfällan är ett malande magont till bok och oerhört viktig läsning för alla oss som helst skulle titta åt ett annat håll och låtsas som att samhället, trots decennier av åtstramningar och besparingar på dem som har det svårast, fortfarande har ett skyddsnät där ingen behöver falla igenom.