Recension

: Oj, en polis
Oj, en polis Eva Lindström
2016
Alfabeta
7/10

I fantasin får man flyga

Utgiven 2016
ISBN 9789150118469
Sidor 24

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Eva Lindström har gett ut ett stort antal hyllade och egensinniga bilderböcker, bland annat I skogen och Min vän Lage. Hon har varit nominerad till Augustpriset ett tiotal gånger och vunnit en gång, då som illustratör till boken Snöret, fågeln och jag med text av Ellen Karlsson. Hon har också mottagit Elsa Beskow-plaketten för sitt arbete. Hon har även medverkat i bland annat Kamratposten och gjort flera tecknade kortfilmer.

Sök efter boken

Första gången jag läste Eva Lindström var när hennes Alla går iväg var nominerad till Augustpriset förra året. Det var en märklig, nästan ältande och absurd berättelse om vardaglig sorg som faktiskt bet sig fast i mitt huvud och växte där, med sin lätt genomskinliga smak av marmelad kokad på tårar. Hade jag skrivit om den nu hade jag nog höjt betyget något snäpp.

Kommer det att bli likadant i år? För nu är hon tillbaka bland de Augustnominerade, Eva Lindström. Den här gången heter boken Oj, en polis, och motiveringen från Augustjuryn inleds ”Nej, någon polis finns inte i den här boken”. Lite märkligt redan där, alltså.

Estetiskt känner man igen sig väl. Det är de små, närmast barnsligt tecknade figurerna och de stora, svalt och lite genomskinligt kolorerade bakgrunderna. Ämnet är däremot mer uppsluppet än i Alla går iväg, och historien berättas rakt upp och ner, på barns sätt, för här är det barnet, den ene av två lekande bröder, som har ordet.

Vi vilar.
Vi har matroskostymerna på oss.

Men sen måste vi springa och en av oss snubblar.

En som vi inte känner hjälper till med ett plåster.
Oj en polis, säger min bror.

Jag gillar att bilderna måste till för att man ska veta vad som händer – att det är en hund som jagar dem när de måste springa – och hur bröderna liksom flyter ihop i början. Att det inte är ”jag” eller ”min bror” som snubblar, utan ”en av oss”. Som att man knappt kan känna skillnad, så där som riktigt tajta lekkamrater kan vara.

Fast sen skiljer de ju på sig. För polisen är inte en polis, utan en pilot, och brorsan är mest intresserad av mopeder, inte flygplan. Så det är jag-berättaren som får följa med och flyga.

Här tar den vardagliga berättelsen en ny vändning. Fantasin liksom stångar sig ut, och det finns ingenting som drar upp linjer mellan fantasi och verklighet. Det går att göra vad som helst, på ett trevligt sätt.

Det lekande barnets värld är världen. Punkt.

Ella Andrén

Publicerad: 2016-11-19 00:00 / Uppdaterad: 2016-11-19 09:06

Kategori: Recension | Recension: #6754

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?