Jag fick ett boktips av min gode vän Per Anders efter att han hört min klagan över hur pass illa bevandrad jag är i den svenska litteraturen. Han gav mig rådet att läsa Harry Martinsons Vägen till Klockrike. Den gavs ut för första gången 1948 och självfallet har den redan malts genom otaliga recensenters skrivmaskiner. […][...]

I den katolska världen var och är bekännelsen, bikten, ett sätt att rena sig genom och inför Gud. I den moderna psykoanalysen ska bekännelsen inför terapeuten spela en lika befriande roll. Självbekännelsen som litteratur är knappast något nytt fenomen och kan kanske sägas fått sin motsvarighet i de senaste årens självutlämnande tevekoncept, bloggar och liknande. […][...]

Den ser verkligen ut som alla fördomar om akademiska tegelstenar man kan ha. Kanske lite snyggare och definitivt bättre korrekturläst, men herregud, bara innehållsförteckningen tar upp nio sidor. Låt dig nu på intet sätt avskräckas av det. Det här är både viktigt och kul. De flesta nutida läsare associerar förmodligen begreppet arbetarlitteratur till 1930- och […][...]

Vi får följa med Leena och hennes familj när de flyttar in i sin nya lägenhet. Äntligen ska de få det lite större, bättre standard, kanske till och med blommor på balkongen. Det är ett helt nybyggt område och de är fulla av förväntningar. Entusiasmen dämpas något av den nedlåtande attityd som tanten på kommunens […][...]

Ja, kom i alla fall inte och försök slå i mig att det var bättre förr. Jag ser mig omkring i min trivsamma medelklasstillvaro med alla mina prylar, mina möjligheter och planer, min relativt sett nästan oförskämda trygghet. Och jag är så jäkla tacksam att jag inte lever för hundra år sedan, eller direkt någon […][...]

Eyvind Johnsons berättelse om sin uppväxt, Romanen om Olof, utkom i fyra delar mellan åren 1934-37 och blev hans stora genombrott. I den svenska litteraturen har den betraktats som en av de stora bildningsromanerna men den är mycket mer än så. Romanen om Olof handlar inte bara, som bl.a. Örjan Lindberger antyder i titeln till […][...]

Boken handlar om ett vänskapsband som knyts mellan två unga författare, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson, och som slutar i fiendskap där sanningen om vänskapsbandets knytande revideras. Eyvind och Ivar träffas i Frankrike och utbyter hjärtliga brev efter träffen, för att förhållandet sedan på grund av Ivar frostas igen. Boken vill visa att Ivar Lo-Johansson […][...]

Att skriva den stora generationsromanen, helst som genombrott. Att bli inbytt i 89:e minuten och slå en skruvad frispark i krysset just när allt och alla trodde litteraturen var förlorad. Kort och gott: Att visa dom djävlarna. Revanschlystnad är förmodligen en inte oviktig drivkraft när generationsromanen ska danas. Den missförstådde, den utstötte, den som satt […][...]

Min far bävade. Inför alla papper och inför skrivfolket var han bara en skugga av sig själv. Lugnet han hade när han arbetade i åkern var borta. Hans soldisiga stillhet var försvunnen. Ovanstående citat beskriver hur Ivar Lo-Johanssons pappa reagerar när det blivit hans tur i kön till Egnahemskontoret. Pappan är analfabet, och unge Ivar […][...]

Vem läser i dag Gustav Hedenvind-Erikssons böcker? Möjligen någon forskare i arbetarlitteratur, om någon sådan sällsynt fågel existerar. Det verkar mest som om skottpengar skulle ha införts på dylika. Hedenvind var ändå något av pionjär inom arbetardiktningen och i sin självbiografiska berättelse Författaren kallar Ivar Lo-Johansson Hedenvind för ”en av de två grindstolparna”. Den andre […][...]