Ofta numera tänker jag att det här är den enda typen av litteraturhistoria man borde läsa – den uppriktigt subjektiva och selektiva sorten. Aldrig de andra lömska jävlarna, som en gång för alla vill slå fast att X antal vita medelklassmän är vad som utgör Litteraturen och därmed basta. Göran Greiders Vem är rädd för […][...]

Under julen ska man tänka på dem som inte har. Jag gör det genom att läsa två arbetarskildringar där huvudpersonerna är något så ovanligt som kulturarbetare. Kulturarbetare? De brukar väl inte räknas som ”arbetarklass” tänker man instinktivt? Nej, kanske inte. Men frågan är om det inte är dags att tänka om. Det tycks i alla […][...]

I Italo Calvinos Om en vinternatt en resande stöter huvudpersonen i sin jakt på berättelsens fortsättning på personer och myndigheter som med olika metoder sysslar med censur av böcker. I en scen ställer en generaldirektör för censurmyndigheten den retoriska frågan Vilken faktor tillåter en att bättre urskilja de nationer där litteraturen äger ett verkligt anseende, […][...]

Det är inte bara stålet som förenar bruksorten Hofors i västra Gästrikland med skrovet till Pansarkryssaren Potemkin i Sergej Eisensteins stilbildande stumfilmsklassiker, utan även den fysiska kollisionen som utgör inledningen i Molly Johnsons proletärroman Pansarkryssaren. För Pansarkryssaren är tveklöst en proletärroman även om den jämfört med de stora svenska arbetarförfattarnas raka, socialrealistiska prosa tar ut […][...]

Martha Sandwall-Bergström borde, om det fanns någon rättvisa i världen, vara erkänd som en av våra stora arbetarförfattare. Så var det sagt. Om du, som jag, inte läst Kulla-Gulla-serien sedan tolvårsåldern tänker du kanske ”Vänta nu, den där tokromantiska historien om det helgonlika guldlockiga flickebarnet som växer upp som hjälpehjon på ett fattigt torp och […][...]

Det är något nästan brutalt drabbande med en författare som på en gång är en så stor romantiker och har ett så osvikligt öga för realism som Vilhelm Moberg. Kanske hade jag föreställt mig att hans skönlitterära debut, Raskens från 1927, om något skulle vara mindre svart, mer ungdomligt skir än hans senare romaner. Det […][...]

Hon var ingen Florence Nightingale heter Åsa Mobergs biografi över sjuksköterskeyrkets grundare. Florence Nightingale alltså. Långt ifrån bilden av den skira vårdarinnan var Nightingale en skarpsynt och egensinnig organisatör och lobbyist som envisades inte bara med att skaffa sig ett yrke utan också bokstavligen gick ut i krig för det. Precis som sina sentida amerikanska […][...]

För ett par år sedan kom äntligen en handbok i svensk arbetarlitteraturs historia: Lars Furulands och Johan Svedjedals Svensk arbetarlitteratur. Nästan samtidigt kom Tony Samuelssons mer essäartade Arbetarklassens bästa partytricks. Trots det gemensamma temat är Samuelssons bok något helt är annat än Furulands och Svedjedals tegelsten. Som handbok vore den tämligen förfelad, men som inspirationsbok […][...]

Historikern och vänsterdebattören Åsa Linderborg har med Mig äger ingen skrivit en smått sensationell självbiografisk roman, från en utblickspunkt några år efter pappans död. Den är både en uppväxtskildring och en ömsint kontemplation över en kärleksfull men emellanåt felprioriterande far. "Härdarmästare Leif Andersson" sliter på Metallverken i Västerås och belönar sig på kvällarna med ett […][...]

Vad vill vi egentligen med reseskildringar? Se världen? Oss själva? Våra fördomar och idéer gestaltade som verklighet? Litteraturvetaren Arne Melberg har traskat runt i det mesta. ”Personligt” är nog den mest exakta etikett jag kan komma på om urvalet skildringar och författare i Resa och skriva. En guide till den moderna reselitteraturen. Berättelserna han tar […][...]