Vem läser i dag Gustav Hedenvind-Erikssons böcker? Möjligen någon forskare i arbetarlitteratur, om någon sådan sällsynt fågel existerar. Det verkar mest som om skottpengar skulle ha införts på dylika. Hedenvind var ändå något av pionjär inom arbetardiktningen och i sin självbiografiska berättelse Författaren kallar Ivar Lo-Johansson Hedenvind för ”en av de två grindstolparna”. Den andre var, enligt Ivar Lo-Johansson, Martin Koch. Och för den som intresserat sej för svensk arbetardiktning, framstår dessa båda giganter mycket riktigt som något av föregångare och stilbildare inom genren.

Hedenvvind föddes 1880 och dog 1967. Han försörjde sej i stort sett hela livet som grovarbetare. Rallare, skogsarbetare, flottare, sjöman, gruvarbetare och lantbrukare är några av de många yrken han prövade på. Han har själv berättat att flera av hans böcker har tillkommit i skogskojor eller arbetarbaracker, bland kortspelande eller kaskdrickande kamrater. Vissa kritiker har klassat Hedenvinds böcker som tunga och svårlästa, möjligen beroende på att han använde många ålderdomliga ord i sitt språk, t.ex. fordomdags, tillförne, understundom etc. Personligen anser jag dock att just i detta språkbruk ligger något av magiken i Hedenvinds diktning. En blandning av realistisk arbetarskildring och mytisk sagoberättelse skapar en inom svensk litteratur särpräglad berättarkonst.

Hedenvind debuterade 1910 med romanen Ur en fallen skog, han var produktiv långt in i ålderdomen och så sent som 1961 kom hans sista bok, På minnets älv. 1952 utkom Snöskottning i Paradiset, tredje delen av en romansvit om skogsindustrin begynnelse i Norrland under mitten av 1800-talet. I denna roman skildras hur skogsarbetare utnyttjas av ett skogsföretag, med storbonden Joel Hansa på Näset i spetsen. Handlingen utspelar sig under många år då industrialiseringen är på väg att konkurrera ut jordbruket och då, som vanligt, de redan hårt utsatta arbetarna fick lida av andras girighet.

Det kan synas egendomligt att en så produktiv författare med ett trettiotal böcker på sin meritlista, ändå inte kunde försörja sej på sitt skrivande. Detta är egentligen arbetarförfattarnas dilemma i ett nötskal. Något av upprättelse fick han ändå vidkännas på sin ålders höst då han 1956 utnämndes till fil. hedersdoktor i Uppsala och kanske framför allt 1961 då han erhöll De Nios pris. Flera av Hedenvinds böcker har under de senaste årtiondena återutgivits av Litteraturfrämjandet i serien En bok för alla.

Köp eller låna dem, skogsarbetaren, rallaren och sagoförtäljaren Gustav Hedenvind-Eriksson är väl värd att återuppliva!