Sune Jonsson är för fotografin vad Ivar Lo Johansson är för litteraturen. Det vill säga självklar. På samma sätt som Ivar Los texter känns så tydliga och avklarnande så känns Sune Jonssons fotografier enkla och genomlysta. Inget i hans fotografi känns tillkrånglat eller sökt. Man känner omedelbart att just så här är livet, eller för den delen döden. Han har närmat sig både människor och landskap med samma tålmodighet och respekt.
Jonsson debuterade 1959 med boken Byn med det blå huset, där han porträtterar sin hemby i Västerbotten och dess försvinnande livsformer. Redan då var han helt klar över att bild och text hör intimt samman.
Byn med det blå huset, tillsammans med fortsättningen Timotejvägen och de skönlitterära böckerna Hundhålet, Brobyggarna, samt Stationskarl Albin E Anderssons minnen bildar en inträngande skildring av en västerbottnisk miljö och livsform som var på väg in i historien.
I likhet med Ivar Lo Johansson så har Sune Jonsson skildrat en miljö som han känner väl. Större delen av hans produktion under fem decennier handlar om hembygden i Västerbotten. Han är vardagens och de vanliga människornas fotograf. Han har själv utvecklat sin syn på fotografin i en artikel från 1968.
Fotografin måste vara en vital funktion av den som utövar den. Det är ingen självklarhet inom detta exploateringsstyrda och komplextyngda medium, som regleras av tydlig opportunism både kommersiellt och konstnärligt. God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv. Helst bör han röra sig vant och verserat som en gammal sockenbo inom sitt eget stoff, inom sina egna upplevelser.
I boken visas också bilder från de utflykter ut i världen som den inbitne västerbottningen gjort. I samband med hans dokumentationer av den religiösa väckelserörelsen kom han att intressera sig för Missionsförbundets hjälparbete och mission i Afrika. Något som resulterade i boken Nådens barn. Under en resa för att skildra Prag-våren, den fredliga revolutionen i Tjeckoslovakien 1968, hamnade han mitt i den sovjetiska interventionen av landet. Även detta resulterade i en bok. På 90-talet har han återvänt till de platser och personer han skildrade i sina tidigaste böcker och skildrat vad som hänt sedan sist.
Album presenteras som en retrospektiv sammanfattning av ett livsverk. Och där kommer min invändning mot denna bok. Boken känns stundtals fragmentarisk, man vill se mer.
Jag vill rekommendera den verkligt intresserade att jaga runt på antikvariaten och leta efter Sune Jonssons fullständiga verk. Ty denna bok blir inte mer än en introduktion till en av Sveriges kanske mest framstående dokumentärfotograf. Som introduktion till ett storslaget fotografiskt livsverk är boken dock fin, med många bilder som ej visats förr och i ett vackert lätt bruntonat tryck.
Publicerad: 2001-05-15 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-17 13:42
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).