Sune Jonsson, han var ibland så modern. Eller kanske man skall säga före sin tid. Jag tänker då på hans första bok Byn med det blå huset. Han gjorde en litterär gestaltning av människorna i den by han skildrat fotografiskt. Hittade på alltså, gav människorna andra namn och andra livsöden än deras verkliga. Precis så […][...]

Den fotografiintresserade kan glädja sig åt att det verkar som om de svenska förlagen plötsligt vågar göra de där stora satsningarna. Gå igenom arkiven och berätta hela historien. Strömholm-boken som kom för en tid sedan var riktigt maffig. Nu kommer en till i ungefär samma storlek, och det ryktas att fler tegelstenar är under produktion. […][...]

Inta Rukas fotointresse ledde henne tillbaks till hennes barndomstrakter, landsbygden runt den lilla staden Balvi i Lettlands inland. Där påbörjade hon ett projekt som skulle komma att fortgå under åtta år. My country people består av porträtt på gamla och unga från trakten. För Ruka är arbetet med att ta ett porträtt en gemensam handling […][...]

Folkspillror i olika världsdelar har länge intresserat fotografen Jaakko Heikkilä. Han har följt människor som lämnat sina hemländer men som bevarat sina traditioner på de platser där de tvingats sätta sina bopålar. Boken genomsyras av en slags lugn melankoli. I storslagna panoramabilder skildrar han vardagen i det finskspråkiga Tornedalen eller den armeniska minoriteten i New […][...]

Det finns ingen rättvisa, varken i livet eller i döden. Inte många tror heller längre på rättvisa, men jag måste skriva det än en gång; de finns ingen rättvisa. Två stora svenskar har gått bort, nästan samtidigt. Den ena var bra på att slå ner folk, han var faktiskt en tid bäst i världen på […][...]

Det börjar med landskapet. Det säregna bretonska landskapet med sina små åkerlappar. Och mellan åkrarna dessa hålvägar som ofta kan dateras till de romerska truppernas härjningar för tvåtusen år sedan. Landskapet har präglat de boende. De män som har brutit sten i granit och skifferbrotten har i sin tur satt sin prägel på landskapet. I […][...]

Naturfotografi har ofta en tendens att bli för vacker, för mycket skönhetsupplevelse. Fotografen Peter Gerdehag trampar rätt nära den där skönhetsgränsen, men lyckas hålla sig på rätt sida. På den realistiska berättarsidan. Där motivet och de funderingar som betraktaren kan ha runt det är centrala. Bilden blir inte bara en tom skönhetsupplevelse utan vi lär […][...]

Sune Jonsson är för fotografin vad Ivar Lo Johansson är för litteraturen. Det vill säga självklar. På samma sätt som Ivar Los texter känns så tydliga och avklarnande så känns Sune Jonssons fotografier enkla och genomlysta. Inget i hans fotografi känns tillkrånglat eller sökt. Man känner omedelbart att just så här är livet, eller för […][...]