David får en dag ett ultimatum av sin flickvän: Nu skaffar vi barn, annars är det slut. Det här sätter igång en jobbig reningsprocess hos honom, när han tvingas inse att han kanske trots allt vill ha barn och att han måste växa upp snabbt. På nio månader, närmare bestämt. Eftersom flickvännen tjänar mer pengar än honom (eller mer korrekt, hon har ett jobb) bestäms det att David ska stanna hemma med sonen. Efter en kaosartad början utvecklas den slarvige ungkarlen till en mönsterpappa (nästan) och skriver sedan en bok om sina upplevelser. "Rumsren" är alltså en sorts självbiografi.

Jag gillar den här boken, det kan sägas på en gång. Jag är, liksom David var, starkt avogt inställd till barnskaffande och allt vad det medför, min åsikt är att skaffa barn är något man gör när förhållandet är på väg att dö eller man tycker att släkten/samhället ger en för lite uppmärksamhet och uppskattning. Jag känner stark motvilja när människor i min närhet berättar att de är på tjocken. Inte den bästa utgångspunkten för att läsa en bok om barnuppfostran alltså. Men mina fördomar kom på skam. Det här är inte någon vanlig barnuppfostringsbok, den innehåller inga snusförnuftiga råd och inga pekpinnar. David gör många fel och är ganska slarvig och det är mycket underhållande att läsa om hans och sonens bravader. Bland annat om hur sonen Nicholas blir servitrisernas favorit på Davids favoritbar, hur hans första "dagis" är en affär som säljer avancerade underkläder och hur Davids första bok ska lanseras samma dag som nedkomsten är planerad.

Så kommer vi då till det oundvikliga: En diskussion om Davids kön. För det är ju fortfarande så, av någon outgrundlig anledning, att det finns en hel del varelser av båda könen som tycker det är självklart/mest lämpligt att mamman stannar hemma med ungarna. Det verkar finnas ännu fler såna puckon i Kanada än det finns här. Det blir också många roliga situationer när David konfronteras med människors fördomar om hur en man som stannar hemma med barnen bör vara. Allra roligast är att läsa om dem som genast utbrister "oh, så duktig du är" som om det var en månlandning det var fråga om och inte något alldeles naturligt. Som David påpekar är det också de som är mest traditionella, de försöker bara dölja det. För varför skulle man behöva påpeka att en kille är duktig som tar hand om sitt barn om det inte är så att man tycker att detta är något mycket konstigt och ovanligt?

Hemmapappan själv tycker sig märka att sedan han blev hemmapappa har hans fru tagit över alla typiskt manliga domäner och han själv förvandlats till en typisk 50- talshemmafru som står hemma med förklädet på och har maten färdig när försörjaren kommer hem. Nåja. Boken handlar också ganska mycket om situationer som uppkommer för att människorna runt omkring inte är vana att se en karl i parken med barnen, tex. Jag får också en känsla av att David själv tycker att han är ganska duktig, vilket får mig att småfnissa lite.

"Rumsren" är inte en sammanhängande roman, det är mer som en samling kåserier, blandat med recept och annat nyttigt. Ibland känns det som om man får veta lite väl mycket om familjen Eddies liv, särskilt vad gäller Pam och Davids sexliv och så vidare. Jag skulle inte vilja bli utlämnad på det här sättet, med autentiska replikskiften och verkliga namn på alla inblandade. Det är väl det enda man kan invända mot "Rumsren", att den är lite väl navelskådande alltimellanåt och kanske lite väl dokumentär. Man vill inte veta allt … Men jag måste säga att David och Pams barnuppfostringsmetoder verkar väldigt bra, de delar upp barnpassningen i ansvarsskift mellan sig, vilket gör att den andra kan slappna av och man aldrig behöver gräla om vem som ska springa efter barnet eller gå upp på natten och kånka eller byta blöja eller någon av alla andra hundra saker jag föreställer mig att föräldrar grälar om. Smart!

Det här är alltså en utmärkt present att ge till killar som ska bli pappor, till killar som redan är pappor och till andra som behöver lite uppfostringsvägledning. Den är förresten kul att läsa även för dem som inte har barn. Sådeså.