Recension

: Singel i Sumpan
Singel i Sumpan Annika Sundbaum-Melin
2001
Norstedts
1/10

Litterärt skräp i behov av källsortering

Utgiven 2001
ISBN 9113008803
Sidor 262

Om författaren

Fotograf: U. Lodi

Annika Sundbaum-Melin har 12 år bakom sig på tidningen Aftonbladet. Senast på Aftonbladet Kvinna och tidigare som nöjesskribent med huvudfokus på hårdrock. Arbetar numera som frilandsjournalist.

Sök efter boken

I boken Singel i Sumpan berättar Annika Sundbaum-Melin i dagboksform om sin egen erfarenhet av hur man överlever en separation. Annikas sambo är otrogen, åker ut med huvudet före och lämnar henne ensam med tre barn varav ett är hennes, ett gemensamt och ett är hans barn. Före detta sambon träffar ny kvinna relativt omgående och visar allt mindre intresse för sina barn, i allmänhet vad gäller att hålla en kontinuerlig kontakt och i synnerhet vad gäller att dela med sig av det barnbidrag som hamnar i hans händer.

Mitt i detta upptäcker Annika att man trots att man börjar närma sig 40 kan gå ut på krogen och ragga, huvudsaken är att man vänder sig till rätt krog, vilket inte inbegriper de flotta ställena kring Stureplan där halvfeta flerbarnsmorsor inte har lika stor framgång. Och minsann finns det raggningsvilliga karlar, de flesta stöpta i samma form: gärna under 30-strecket, absolut långhåriga, krulliga, blonda, mörka, kralliga, sanslöst välutrustade och uthålliga i sänghalmen, kondomfria karlar, Tarzan, Dennis, David, Henrikar etc. Efter blöta kvällar på krogen med en skallebang som inte går av för hackor finns dock räddningen, Treo. Och så håller det på. Män i massor men tyvärr ett bristande tidsutrymme. Ståndpunkten är att inte ta med raggen hem till barnens beskådan, men en och annan blir det ju.

Förutom att ragga karlar gör Annika som de flesta andra, hon arbetar. Arbetsplatsen är Aftonbladet. För dem gör Annika allehanda mer eller mindre glamorösa, mer eller mindre givande reportage såsom raggningsreportage, midsommarens bästa nubbe, sexpaneler, karuselltest på Liseberg och, icke att förglömma, plastikoperation av haka och bröst till offentlig beskådan. Lön för mödan får hon också. Men den räcker inte riktigt till, för Annika tillhör den del av mänskligheten som har väldigt svårt för det här med ekonomi , betalning av räkningar samt att motstå frestelsen att koppla krediter till sina konton. Med små barn uppstår lätt situationer där barnen snorar och inte är lämpade för dagisbesök men då har Annika ett arbete som gör att hon kan koppla in datorn därhemma och på så sätt VABBA samtidigt som hon arbetar hemifrån.

Vem bryr sig? Vem vill överhuvudtaget läsa det här? Vem får överhuvudtaget ut något av att läsa det här? Undertecknad blir inte klok på detta. Kan någon vänlig själ berätta varför detta bör ges ut till allmän begrundan?

Annikas förhoppning med boken är att den "ska kunna ingjuta nytt hopp för ensamstående mammor och få dem att skamlöst ta för sig". Nytt hopp för vad då? Hur många ensamstående kvinnor kan och vill överhuvudtaget identifiera sig med detta? Vill ensamstående kvinnor ta del av de råd som Annika ger i konsten att ragga knullkamrater? Hur många ensamstående kvinnor har ett arbete som ger dem så pass mycket pengar i plånboken att det glatt kan sätta sprätt på 20 000 pix en weekend i London? Vilka kvinnor har ett fritt arbete som innebär att man närhelst ungen snorar kan flytta kontoret hem? Hur många ensamstående kvinnor i min eller din bekantskapskrets har en egen plånbok eller en arbetsgivare som lättvindigt kan fixa till plastikoperation av hakor och bröst som med åldern tagit ut sin rätt? Handlar boken om hur man överlever en separation eller om hur man hittar sängpartners och dövar baksmällor med acetylsalicylsyra?

I en tidigare intervju i tidningen Expressen säger Sundbaum-Melin att det är många kvinnor, i synnerhet yngre, som tittar snett på hennes promiskuösa leverne och hon påtalar samtidigt att hon nog är en slampa och inte kan förstå problemet. Hon menar att det är ett bra sätt att få självförtroende på. Man blir mållös.

Skräp som detta ges inget utrymme till analys. Detta är en litterär soptunna. Jag har för vana att källsortera, så även i detta fall. Oskyddade ragg hamnar i avfall med risk för blodsmitta, alla tömda spritflaskor i de vita och gröna flaskbehållarna utanför matbutiken, lyckopiller, Treo och Losec inlämnas vid närmaste apotek … restavfallet går oavkortat till pappersinsamlingen.

Textutdrag (Visa/göm)

Camilla Wennerström

Publicerad: 2001-05-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-10 22:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #198

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?