Bilderna är vackra. Det finns något mycket förföriskt i de svartvita ögonblicksbilderna. Jag längtar genast till ett Jerusalem som inte var så segregerat vad det verkar. Jag vill också resa i Nordafrika och jag vill mycket gärna se Indien. Det verkar det som om Lena Einhorn också vill göra. Hon längtar också till ett förgånget Jerusalem där i alla fall hon i sina berättelser kunde röra sig fritt och slå sig i samspråk med vem hon ville.

Visst reflekterar Einhorn över sin status som turist i Konungarnas dal och visst finns det en start till diskussion om etiska betänkligheter när Einhorn talar om City of the Dead i Kairo, när hon nu publicerar ett foto föreställande någon som absolut inte ville vara med på bild när det togs. Men det lyfter också fram det problematiska med fotografens roll.

Vem har rätt att avporträttera vem? Och vem får beskåda? Det finns bara en bild av Lena Einhorn själv i boken. Det är på omslagets baksida. Fotografen är alltid på säker mark. Den behöver aldrig bli utlämnad till betraktaren. Alla de människor som finns på bild i den här boken har naturligtvis förändrats. Det händer på 25 år. Men ingen av personerna som jag betraktar har blivit tillfrågad om sitt deltagande. Mycket få presenteras med fullständigt namn. Många av bilderna föreställer människor på de platser där Einhorn har rest men få av dem föreställer hennes vänner som hon reser med och som sagt på bilderna i boken finns hon själv inte med.

Vi bjuds alltså in i minnenas värld där upplevelsen ligger 25 år eller mer tillbaka i tiden. Men personerna vi får beskåda blir lätt de andra. Både i relation till att det är människor som funnits på de platser dit Einhorn rest som finns förevigade i dessa bilder, men även för att detta är en tidskapsel som presenteras där det fortfarande är 1970-tal eller tidigt 80-tal. Även om jag då längtar dit och vill vara med. Även om det ser så mycket mer fridfullt ut på Lena Einhorns bilder än de jag ser dagligen från Jerusalem och Palestina idag, så betraktar jag människorna i deras 70-talskläder mitt i sin vardag. Dessa människor har inte möjlighet att avvisa min blick. Att bli sedd är viktigt sägs det, men att bli tittad på, vad betyder det? Svartvita bilder från förr, så vackra men också så exotiserande.

Similar Posts:

• Bilder av dagens apartheid
• Lågmält om krigets vansinne
• Skakande och insiktsfullt om Mellanöstern
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• En liten pärla bland udda reseskildringar

Anteckningar från kriget är fyra anteckningsböcker som Duras skrev i under krigsåren men även något tidigare och senare. I dessa anteckningsböcker finns fragment och längre stycken till det som känns igen från flera av hennes romaner. Detta är alltså förlagor, studier och provkartor som vi som läsare får ta del av.

I boken finns bilder av vissa av anteckningsböckernas originalsidor. Här kan läsaren beskåda hur Duras handstil böljar fram över sidan, hur hon har ändrat, strukit över och antecknat i marginalen. Det ger en närhet men också en beundran inför skrivandets hårda arbete. För mycket skiljer sig från den Älskaren jag lyssnade till förra sommaren och de fragment, men även längre textstycken som finns i denna bok. Anteckningarna är mer självbiografiska men också mer plågsamma på ett sätt. Misshandel och utsatthet beskrivs mer naket här och berättarjaget, som får tros ligga ganska nära författarjaget, framstår som mycket ung och utlämnad till dem som har makt omkring henne. Likaså är kolonialismen starkt närvarande och de stora klasskillnader som råder mellan befolkningen i f.d. franska Indokina och de fransmän som styr landet men även inom gruppen fransmän. Dessa problematiker är mer direkta i denna text då den saknar känslan av att vara på plats på det sätt som sedan skrevs fram i Älskaren.

Dock är de avsnitt som berör mig mest de som sedan kommer att mynna ut i boken Smärtan. Jag har inte läst denna roman ännu och frågan är om jag kommer att göra det. De utdrag jag får via dessa anteckningsböcker ger mig kramp och svårt att andas. För hur kan väntan i krigsslutets dagar vara? Kan de vara något annat än mardrömslika, på väg mot fullständig hysteri? Mannen som deporterades för många månader sedan har inte hört av sig och nu befriar amerikanska styrkor läger efter läger i Tyskland. Kommer mannen hem? Lever han fortfarande? Paniken över att den berättarjaget väntar så obeskrivligt på ska dö i de sista skälvande minuterna av kriget gör mig illamående och smått apatisk. Det är en mycket stark och tydlig berättelse om vad krig innebär för de enskilda människor som är med. Att även denna berättelse kommer i fragment gör den både möjlig att läsa, då jag får en frist ibland, och mer skrämmande då den dyker upp igen vid en sidvändning och drar in mig i ångestens Paris i april 1945.

Jag gillar Anteckningar från kriget. Det är en snygg bok som ger inblick i Duras författarskap från en ny vinkel. Översättningen är gjort av fyra olika översättare och är ett samarbete mellan översättarseminariet vid Södertörns högskola, vilket fungerar väl. De fyra olika översättarna har inte distinkta olikheter och de olika delarna bryter inte av från varandra. Bokens sammansättning av de olika textdelarna ger stundtals en fragmenterad känsla men detta är inte alls alltid negativt då de olika textdelarna ibland flyter in varandra och därmed skapar flera lager som ger mer än de tar.

Similar Posts:

• Vad kriget gör med människor
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Intelligens går inte att lita på
• Sommarreflektioner vid kusten
• Text, tristess och Campari

Billy Gilley slår en kväll ihjäl sina föräldrar och sin minsta lillasyster med ett basebollträ. Systern Jody överfalls inte utan Billy ber henne att fly med honom. Boken målar upp historien om en dysfunktionell familj och hur de missbrukande och misshandlande föräldrarna under lång tid bygger upp det drama som sedan kulminerar i tre människors död, ett barn i fängelse och ett barn utan några anförvanter i världen.

Det är naturligtvis en mycket skrämmande och fasansfull historia som målas upp. Föräldrarnas totala brist på empati och den rutiniserade misshandeln är ohygglig att ta del av. Billys berättelser i fängelset och Jodys berättelser ifrån det perspektiv hon nu har är både intressanta och ger en ram av förståelse till händelserna. Detta även om någon förklaring inte kan ges till att ingen såg och/eller gjorde något åt den mycket utsatta situation som barnen i familjen Gilley befann sig i.

Dock finns det mycket grus i maskineriet. Författaren länkar sitt intresse för fallet till sin egen ungdom och den incest hon utsattes för av sin far. Hon menar därmed att det finns paralleller till Jody, som också utsätt för sexuella övergrepp/ trakasserier av både sin far och sin bror. Det finns säkert paralleller med dessa framkommer inte särskilt övertygande i berättelsen. Istället verkar det ofattbart att de båda syskonen skulle vilja berätta sina historier för en kvinna som verkar så besatt av det de varit med om. Författaren tar sig också friheten att psykologisera friskt kring hela familjen, kring det som hände och hur detta sitter ihop med dess historia. Vad det egentligen är som de två syskonen, berättat, menar eller varit och är del av menar författaren sig också kunna uttyda. Berättelsen blir därmed introspektiv, inte genom de intervjuer och utsagor som de båda syskonen ger utan för att detta blir en djupdykning i Kathryn Harrisons egen berättelse om sig själv och om hur denna egna historia kan förstås genom morden hon studerar.

Kanske är det så att det måste göras något nytt om detta fall ska kunna bli intressant. Jody har redan skrivit böcker och texter om sin och hennes brors historia. När berättelsen ska berättas på nytt i Medan de sov görs det inte rättvisa åt allt det material som samlats in och alla de samtal som författaren har fört med de inblandade. Det ter sig istället förmätet att hobbyanalysera människor vars historia/er behöver mer än ett psykoanalytiskt raster för att beskrivas med den komplexitet som de/n förtjänar.

Similar Posts:

• En bok med magiska krafter
• Vad gör man inte för sin häst?
• En aldrig sinande syskonrelation
• En nobel kortroman
• Grekiskt epos svänger om

Motsträvigt fascinerad läser jag om kriminalteknikern Ulf Holtz. Han är visserligen absolut medelålders, men utan att vara gubbig. Han har sina egna problem och många egenheter, men han är genuint intresserad av de fall som landar på hans bord och han är en personlighet. Han är grundlig och han har en bra relation till sin kollega Pia. De kompletterar varandra, har konflikter och verkar ha roligt på jobbet. Det är naturligtvis lätt att tänka på CSI och förvänta sig glatt yta och välsminkade karaktärer i bra belysning. Men detta är svenskt och mer kargt än glättigt. Förebilderna blir därmed mer Statens kriminaltekniska laboratorium än någon amerikansk TV-serie. Men det är inget fel med det. Det är snarare en lättnad.

Dock finns det något som stör i läsningen. Ulf är polis med bricka och allt. Enheten som Ulf och Pia arbetar på är en egen avdelning, men den finns i polishuset, och själva tanken är väl att dessa delar av polisens verksamhet ska understödja varandra och tillsammans arbeta för att lösa brottsfall. I denna berättelse finns här ett motstånd. Polisen respekterar inte kriminalteknikerna och kriminalteknikerna surar och är mindre samarbetsvilliga. Det är helt ok. Upplägget hade till och med kunnat utmynna i en intressant diskussion och fördjupat handlingen. Det gör det dock inte. I stället hinner jag bli irriterad över att Ulf och Pia pysslar med både det ena och det andra utan att informera utredningsgruppen. Det resulterar i logiska hopp.

Men detta är bara en liten fnurra på den berättartekniska tråden. Historien är välberättad även om den kanske inte förvånar. Det som gör Somliga linor brister läsvärd är karaktärerna. De har djup och de är inte stereotypa. Det finns flera medelålders män i boken som gör mig intresserad av att läsa vidare. Det är ovanligt. Dessutom så har de allra flesta av personerna spännande sidoberättelser. Dessa är dock sällan av romantisk karaktär. Det hör inte heller till vanligheterna i kriminalgenren. Jag kommer därför att se fram emot Varg Gyllanders nästa bok. Jag vill gärna träffa gubbarna från denna bok igen.

Similar Posts:

• Hämnden, härligheten och allting däremellan
• Stackars Poona!
• Såsom löken bär på lager…
• Det som var då blir det som är nu
• “Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna” – en pusseldeckare från de djupa småländska skogarna

Historien i sig är spännande men framförallt gripande. Två berättelser vävs samman. Den ena huvudpersonen är en kinesisk polischef som kastar sig på ett plan till Storbritannien då han nås av ett desperat telefonsamtal från sin dotter, som är utbytesstudent i Leeds. Den andra huvudkaraktären är en ung man från den kinesiska landsbygden som smugglats in i landet för att arbeta under slavliknande förhållanden.

Intrigen fungerar bra. Nästan för bra under de första 70 sidorna då jag har svårt att förmå mig att läsa vidare. Det verkar ju så outhärdligt hopplöst för den kinesiske polismannen som inte talar ett ord engelska och för de insmugglade arbetarna som får utstå de mest fasansfulla lidanden. Skildringen av trafficking är så plågsam att jag blir äcklad och uppgiven. Det är bra. Att läsa första halvan av denna bok ger mig ilska nog att vilja reformera både det ena och andra. Främst har jag under läsningen funderat på om det inte är dags att polismyndigheterna inom EU att faktiskt vara ett alternativ för människor även om de inte har sina papper i ordning.

Min politiska kamplust svalnar dock något under andra halvan av boken. Här utvecklar sig handlingen mer till att bli en actionthriller. Den som saknat biljakter och vapenskrammel få nu det behovet uppfyllt. Jag kan tycka att det är synd då berättelsen lagt upp för att även ta i tu med problemen mer strukturellt. Dessutom slutar det hela lite för abrupt för min smak.

Kinaschack är en bok med spännande intrig som bygger på ett mycket angeläget ämne. Författaren presenteras av förlaget som en kinakännare vilket märks men gärna fått komma fram än mer i boken. Jag tror dock att denna bok gör sig än bättre på sitt originalspråk. Då många ställen bygger på att fraser på både mandarin och kantonesiska översätts och diskuteras i dialogen verkar ibland den svenska översättningen sakna nyanser.

Similar Posts:

• Att Hålla Sig Till Det Man Kan
• Till er som inte läser deckare och alla oss andra
• Omåttligt populär italiensk bestseller
• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Med tvekan godkänt

Det kan vara så att det är jag som är lat. Jag får ju en intrigspäckad brottsvåg med många vändingar, mycket skuld och en hel del sex. Dessutom lär jag känna en missmodig journalist med ett drogberoende och ett utvecklat intresse för dataspel. Jaget i boken är inte lyckat men heller inte direkt sorgligt. Förövaren drivs av moraliska föresatser och lyckas mycket väl med sina planer. Men, men jag känner mig intrasslad i de olika vindlingarna och det är svårt att känna med någon i denna berättelse.

Jag är helt för kriminalromaner med moraliska hämnare. Har läst Modesty Blaise med stor behållning genom åren och har inget problem med att fiktiva personer tar rätten i egna händer. Men detta är lite småtråkigt. Jag vill ha mer finess, fler smarta vändningar och framför allt åtminstone lite rapp dialog.

Naturligtvis är Skuld inte en dålig bok. Den är bara inte bra nog för att det ska vara värt att läsa knappt 300 sidor. Deckare är en svår genre. Utbudet är enormt och de flesta av oss läser deckare för att koppla av och bli underhållna. Det är få av oss som har tid för halvbra deckare. Jag hade höga förhoppningar på Modernistas Pulp-deckare. Jag hoppas att detta är lågvattenmärket.

Similar Posts:

• Charmig och episk bagatell
• Med tvekan godkänt
• Välskriven deckare med lagom spännande mordgåta
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Vit eld stör, men berör den?

I James Crumleys En sista riktig kyss, som nu översätts för första gången till svenska, finns också denna manliga idealbild av bistra män med själsligt bagage och dyster uppsyn som rycker ut för att ställa saker till rätta, mer eller mindre lyckosamt visserligen. Dock ska det inte glömmas bort att denna bok utkom för första gången 1978 och alltså är samtida med de sena böckerna om Beck. Här är det den amerikanska västkusten från en mindre idyllisk sida som beskrivs. Hippikollektiven håller på att försvinna och det som finns kvar av blomsterbarnen är mer drogmissbruk och utslagenhet än fred och förståelse. Alla män måste förhålla sig till andra världskriget och vietnamkriget, deras minnen därifrån eller brist där på är ständigt närvarande. Alkoholen flödar och bilar och samhällets sjaskighet är det som driver både huvudpersonen och berättelsen framåt.

I En sista riktig kyss får i vi möta C.W. Sughrue. Han är privatdetektiv och bartender och gör lite av varje. Han åtar sig att spåra upp en känd författare som just nu befinner sig på suparresa någonstans i västra USA. Sughrues uppdrag är hitta författaren innan denne super ihjäl sig. Det tar ett bra tag att finna författaren och Sughrue får besöka många tragiska syltor och sorgeliga barer på sin resa. I baren där privatdetektiven slutligen finner författaren får han även ett nytt uppdrag. Barägarinnans dotter har varit försvunnen i 10 år och Sughrue ombeds att använda några dagar till att söka efter henne.

Historierna vävs snyggt ihop. Det går inte att se från början hur länkarna kommer att se ut eller hur nätet så sakta börjar dras ihop mot slutet. Dialogerna är karga och historien berättas i jag-form, men beskrivningarna både av persongalleriet och av samhället i stort lägger en god grund för berättelsen. Porträtten av både huvudpersonen och av den eftersökta författaren är levande i sin klyschighet och svårmodet känns inte påklistrat. Sexualiteten är fri men trots detta mansdominerad. Kvinnorna är slitna av årens gång och de är minst lika olyckliga som männen. Dock saknar kvinnorna den självklara våldsamhet som männen besitter och de behöver till viss del räddas, stöttas och försvaras. Alla karaktärer är stereotypa men alla ges också möjlighet att bryta mot sin egen stereotypitet någon gång i berättelsen. Det ger liv åt figurerna och blir undantagen om bekräftar regeln.

Jag sträckläser En sista riktig kyss. Jag förvånas över vändningarna, förfasas över våldet och kylan och fascineras av alkoholens strida ström längs vägarna. Klyschigheten finns i min läsning av historien men inte lika direkt i berättelsen själv. Om de dryga trettio åren mellan första utgåvan och dagens översättning tas bort skulle jag inte känna igen typerna i boken så väl. Visst är karaktärerna könsstereotypa men det vävs ihop med deras personteckningar och med samhällsbeskrivningen och jag känner mig inte irriterad, utan mer sorgsen under min läsning.

Modernista kallar denna serie av deckare för "Pulp" och En sista riktig kyss är den tredje i ordningen som förlaget ger ut under denna flagg. Pappret är grovt och utgåvan ser tufft billig ut med sina mjuka pärmar. Jag är mycket förtjust i hela upplägget och är på sista sidan bedrövad över att min flykt in i det amerianska 70-talet, där alla har minst ett vapen, dricker för mycket sprit och är resignerat desillusionerade, nu är över.

Similar Posts:

• Menlös macho
• Konsten att lösa mordet på sig själv
• Hybrid av McBain
• Välskrivet om mord och politik
• The name’s Marlowe

Boken är tjock, över 200 sidor lång. Den innehåller mycket och den som inte har smakat på muminkakan tidigare får här insyn i både det ena och det andra. Det finns dock ett men och ett, för min del, rätt tungt vägande sådant. Det är helt omöjligt att välja ut ett kapitel här och ett kapitel där ur de fantastiska helheter som till exempel Kometen kommer, Trollkarlens hatt och Trollvinter utgör. Detta görs dock i denna antologi, vilket resulterar i att delarna känns haltande och lösryckta. Endast i bästa fall kan de skapa ett sug efter hela böckerna.

Naturligtvis finns det även goda sidor med samlingen. Det är roligt att få stifta bekantskap med serien ”Mumin och den gyllne svansen”. Här kommer ett helt annat mumintroll fram. Seriens troll har bekymmer med berömmelse och med vänner som vill parasitera på den. Den gyllne svansen gör att inbjudningar till de fina salongerna strömmar in och att Mumintrollets manager kräver att muminmammans kök byggs om till ett mer ståndsmässigt sådant. I serien finns mycket lite gullighet och ett mer klart politiskt ställningstagande än det gör i böckerna.

Bilderböckerna kan jag, som sagt, både utan och innan men det är lätt att glömma bort deras briljans mellan varven. Teckningarna är utsökta. I Hur gick det sen? (1952) är Mumin och hans vänner fortfarande lite mindre bulliga än de är i senare illustrationer och formatet på boken är i sig kittlande för både intellekt och maggrop. I originalutgåvan, men även annars när boken ges ut separat, är det hål i sidorna så att detaljer på föregående och kommande sidor kikar fram. Det ger djup åt illustrationerna, en extra dimension i läsningen men även stum beundran inför den tekniska skickligheten hos konstnären. I denna upplaga finns inga hål i sidorna. Istället har bilden tryckts som om det var hål och detaljerna finns där i dubbeltryck. Det är inte alls lika roligt.

Jag är alltså på det hela taget så förtjust i de böcker som Tove Jansson har skrivit att jag inte tycker att denna samling är nog. Och det trots det glassiga omslaget, de trevliga illustrationerna och mångfalden mellan pärmarna.

Jag skulle snarare rekommendera att köpa en hel bok om Mumin och hans vänner istället för dessa ihop trängda delar. Stora boken om Mumin är snygg men för stor och tung att läsa i sängen. Den ger lite av mycket, men hur kan den som valt ut de fristående novellerna ur samlingen Det osynliga barnet kunna låta bli att välja just novellen/sagan om det osynliga barnet som inte blir synligt förrän det får leka och vara sig själv eller novellen/sagan om Homsan som inte kunde låta bli att narras? Detta är naturligtvis olika tycke och smak, men det är ogörligt att göra en antologi som denna. Ingen kan bli nöjd.

Jag har precis lånat flera av kapitelböckerna om Mumin på biblioteket. De finns som ljudböcker och Mark Levengood läser dem. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna diska utan dem.

Similar Posts:

• Vinter och förändring i Mumindalen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Hur gick det sen?
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också
• Ett troll från andra sidan jorden

Nattlig skörd är en lagom-deckare. Läsaren behöver inte lära känna någon i persongalleriet tillräckligt väl och det finns därför ingen anledning till oro inför stundande brott. Historien berättas dessutom i sakta mak, så även om det blir lätt ryckigt mellan varven är det bara att luta sig tillbaka.

Kriminalinspektör Ramone är en hederlig snut som gör sitt jobb och tar hand om sin familj. Han vill gå till botten med både sina fall och med korruption. Ramone har 20 år tidigare, som nyutexaminerad polis, sett sin mentor utreda ett fall men inte lyckats lösa det. Nu verkar det som om mördaren från förr är tillbaka och Ramone är den som bör fylla sin mentors plats.

Detta är inget stort litterärt verk. Boken försöker visserligen att visa på problematiker som etnisk diskriminering, homofobi och drogproblem i Washingtons mindre bemedlade stadsdelar men inget blir framlyft i ljuset på allvar och det finns få tecken på medvetandegörande i boken.

Det sorgligaste av allt är dock att Nattlig skörd är för slätstruken för att ens bli riktigt irriterande. Jag flyter snällt med. Väntar mig mer, men märker inte riktigt att jag får mindre. Denna historia kan många klara sig utan, men vid tillfällen där lättlästhet är en dygd och känslorna bör förhindras att svalla, kommer Nattlig skörd inte att göra någon skada.

Similar Posts:

• Hårda rester i en gentrifierad stad
• Bland Washingtons bakgator
• Själarnas svarta cirkus
• Ung ensam kvinna söker
• Vit eld stör, men berör den?

Jag bor sedan knappt två år i Linköping och doktorerar på Linköpings universitet. Jag ska om några år bli doktor i barn hur konstigt än kan låta. Spenderar därför mycket av min tid med att titta på barn-TV.

Jag är en allätare när det gäller litteratur men läser just nu mest deckare för dagensbok.com. Har under sommaren upptäck Maria Langs deckare. Många av de bästa är skrivna på 1950-talet. De är helt underbara! Många offer dödas föredömligt med gift. Det blir inget kladd och då finns det tid över att diskutera den nya höstkappan.

Det bästa denna höst är den nystartade läsecirkeln på mitt jobb! Det är så roligt att läsa tillsammans.

Similar Posts:

• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Lögner och förbannade hemligheter
• Feministiska deckartips när Sture bibliotek firar födelsedag
• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• En svensk Agatha Christie