Att inte vilja gå och lägga sig, finns det en mer klassisk barnbokskonflikt? Eller för den delen verklig konflikt i vardagen hos de flesta barnfamiljer? Föräldern och klockan säger ”Dags att sova!” men kroppen är fortfarande full av lek och nyfikenhet och kreativitet.

Nyligen hörde jag faktiskt något om just det där i en eller annan tevedokumentär, att saker som ljus och mörker inte betyder något för små barns sömnbehov. Det är något man måste lära sig.

När det är dags att sova har den lilla huvudpersonen i Emma Adbåges Nu är det sent! uppenbarligen mängder av energi över. Det är de sparsmakade bilderna fulla av. Saker som hamnat på golvet. En lång sträng med tandkräm, till exempel. För att inte tala om det faktum att hon, när hon är klar med kvällsrutinernas ”Kissa borsta gnugga tvätta”, hinner med att borta håret med tandborsten också innan föräldern tappar tålamodet.

Bilderna är nog den största behållningen av Nu är det sent!, tycker jag. Bara omslagets spända kropp under täcket och ansiktet fyllt av missnöje är charmerande på pricken. En annan favorit är faktiskt krukväxterna, som i och för inte spelar någon som helst aktiv roll i berättelsen, men liksom förhöjer bilderna och det levande intrycket av hemmet. Framför allt är det förstås huvudpersonen kroppsspråk och ansiktsuttryck, fint fångade med små medel, som gör det här till en träffsäker bilderbok om lekbehov som vägrar anpassa sig till klockan.

Den mer fyrkantige föräldern tycks däremot sova som en stock, så att barnet kan husera fritt. Här blir också språket som roligast när frasernas om hur sent det är varieras med huvudpersonens aktiviteter: ”Nu är det sent men lite roligt.” Nu är det sent men lite gott!” ”Nu är det sent men kladdigt och fint!”

Svårare har jag för vissa blandningar av talspråk och skriftspråk. Varför till exempel skriva ”klockan är mycke”? R:et i ”är” uttalas ju lika lite som T:et i ”mycket”. Att tjatet om hur många godnattsagor det ska läsas skrivs ut ljudhärmande är roligt, men det där är bara inkonsekvent och fult, tycker jag.

Det är heller inga enorma äventyr som utspelar sig i det föräldralösa hemmet om natten, utan mer ett vanligt vardagligt fast oövervakat framdragningskaos. För ett barn är det kanske spännande och ovant nog?

Fast sen blir det ju morgon igen, och då ska man plötsligt orka vara vaken också.