-Men ni förstår att med silvret köper ni er fria från nomadlivet.
-Vad skulle vara friare än det?

Norrland. 1600-tal. Kalla, kalla vintrar. Brytningstider. Och där vandrar Judit, i början med en get som enda sällskap, så småningom med två barn att sörja för. Varför Judit vandrar vet hon knappt själv. Kanske letar hon efter sin mor som också vandrat iväg?

Som mor min, hon har också flytt hitupp till renskogen, jag vet inte om hon lever. Det kan vara så att jag är här och söker henne. Men jag vill henne nog ingenting.

I hennes närhet vandrar Skärdr. Sjuklingen som ”hade funnits på bostället så länge Judit levat och företrätt själva oföränderligheten”. Hon försöker romanen igenom hålla sig så långt bort från Skärdr som hon kan. Så långt från oföränderligheten hon kan? Kanske söker hon inte sin mor utan förändringen?

Förutom Skärdr så korsar hon andra människors spår då och då i romanen även om hon främst söker ensamheten. Hon träffar blåklädda soldater från söder som är utsända att leta efter silver för att finansiera landets krig. Det kommer fler och fler människor söderifrån och det börjar bildas små gruvsamhällen. Gruvbrytningen ses på och skildras ur Judits perspektiv och det verkar vara ett förfärligt arbete på flera sätt.

Men silvret har trots allt en lockelse även på Judit. När hon kommer in i den grotta med silver som hon pekat ut för främlingarna från söder och själv ser silvret gör det ändå något med henne. Trots att hon ser vad det gör med de människor som gjort sig beroende av det och trots att hon värdesätter sin frihet att gå och komma som hon vill. På så vis blir hon någon slags symbol för mänskligheten, för vår längtan efter rikedom och skatter.

Mikael Berglunds språk är förtrollande vackert och jag gillar hur han ibland använder orden med helt andra innebörder än vad jag är van vid. Jag uppskattar också hur han blandar det konkreta med känslor i sitt bildspråk: ”När man bar höet gav man honom bara halva famnar. Sorgen fick han dock bära hel.” Framför allt är det de konkreta sakerna som står i fokus. Vad Judit tänker och känner får man ofta gissa sig till men hur hon söker maten (alltid i bestämd form) lär vi oss och hur hon skyddar sig och de sina från de vilda djuren.