Francoise Sagan var nitton år när hon skrev Bonjour tristesse. Sug på den en stund. Nitton år. Vad gjorde ni när ni var nitton? Inte fick jag nån roman utgiven inte. Nog ville man bli författare allt, men nån som faktiskt blir det…Och att dessutom debutera med en sådan bok. Sagan blev genast en fixstjärna och var definitivt medlem av det europeiska jetset som cirkulerade kring Medelhavet och i Europas storstäder. På så vis har hon mycket gemensamt med sin huvudperson Cécile, som ju framlever sitt liv som ett slags evig semester, där man aldrig tänker på framtiden och där allt som är tråkigt, till exempel skolan, rationaliseras bort. Allt är en lek, allt är för nöjes skull. Tråkiga saker pratar men inte om, och när man tröttnat på en person förpassas denna lätt till periferin och i förlängningen ut ur ens tillvaro. Boken är skriven i jagform, och författaren har verkligen lyckats med detta grepp.

Céciles tankar och funderingar beskrivs mycket inkännande av Sagan, och det är ibland svårt att tro att Cécile bara är sjutton år, hon smider ränker och har sitt eget mänskliga schackspel runtomkring sig. Hon manipulerar mästerligt pappans avlagda älskarinna och sin egen (snart) avlagda älskare precis som hon vill, och är mycket nedlåtande i bedömningen av deras intellekt och ännu ointressantare är deras känslor. Det mest fascinerande är hur Cécile, hela tiden mycket kyligt, analyserar sina egna tankar och känslor. Allt hon företar sig är utstuderat, och hon ser igenom människorna i sin omgivning på ett litet skrämmande sätt. Ovanligt klarsynt för en sjuttonåring kunde man säga.

När jag läste Bonjour tristesse första gången var jag faktiskt sjutton år, precis som Cécile är i boken. Då funderade jag kanske inte så mycket över några djupare innebörder av Sagans ord utan tyckte mest att "ja, det var ju en trevlig liten bok, fast kort" Och så var det bra med det. Att läsa om den var lite en ny upplevelse, men fortfarande tycker jag att den är litet kort. Detta vägs till viss del upp av bokens stil som är stram och hård, men det känns ändå som om litet mer kunde ha sagts. Det är därför det inte blir toppbetyg.

Det känns också litet fånigt att recensera en sån här bok som om den vore nyutkommen, den har ju varit nödproviant åt små, svåra svarthåriga flickor som röker Gauloises och sitter på caféer med svåra franska böcker och väntar på att den där svåra svarthåriga killen som röker egenrullade cigg utan filter ska titta åt deras håll i all evighet. Men det säger väl också en del av bokens genomslagskraft. Jag skulle tro att många sjuttonåringar vill vara så coola och blasé som Cécile. Det är, trots allt, en hjältinna som det är lätt att identifiera sig med. Lätt? Hurdå lätt? Jo. Dels vill man vara cool som hon, och dels framkommer det naturligtvis, till slut, att hon har ett hjärta, hon också.

När hon "lyckats" i sitt uppsåt att avvärja molnet på sin himmel, är hon inte lycklig eftersom hon äcklas över sitt beteende och hon har insett det bisarra i hennes och pappans livssituation. Inget förändras utåt, det är bara när hon är ensam som hon kan tillåta sig att sörja den kvinna som skulle ha blivit hennes mor. Att hon sörjer är ju ett tecken på den förändring som skett inom henne, en förändring hon utåt inte vill kännas vid. Att kännas vid den skulle vara att erkänna att det liv hon lever, det liv hon sökt försvara genom hela boken, är tomt och innehållslöst och i förlängningen innebär ju det att hon själv också bara är ett tjusigt skal.

Det anas litet i slutet att hon inte kommer att kunna lägga allt bakom sig, utan att hon på något sätt kommer att bli tvungen att ta itu med vad som hänt och även begrunda sina egna handlingar. Ta ansvar helt enkelt. Alltså handlar boken litet grann om att bli vuxen också, och inte bara om det trevliga livet på Rivieran.

Det här är en till det yttre lättläst bok som faktiskt har flera bottnar. Man kan läsa den som en trevlig, men litet kort bok, och man kan läsa den som ett lysande exempel fransk litteratur. För det är mycket franskt, rakt men ändå mycket elegant.

Man kan se framför sig hur Francoise Sagan sitter på ett café, mycket elegant, med blå rök som elegant ringlar sig upp mot taket, och skriver på sin lilla bok i sitt tjusiga anteckningsblock. Och jag menar inte det på ett nedlåtande sätt, utan det låter väl rätt tjusigt? Och franskt.