Linn är en sådan där person i klassen som ingen riktigt lyssnar på. Som blir ignorerad eller tystad med taskiga kommentarer. ”Ingen har frågat dig, Linn” kan de säga och himla med ögonen.

Men såklart har hon också saker att säga, och när hennes äldre kusin Emma berättar hur folk luras med falska identiteter på nätet får Linn en idé. Hon skapar en ny identitet på Facebook, Selma, lägger upp snygga bilder, skaffar en hög vänner och går med i gruppen där de andra på skolan umgås.

Snart är Selma allt det där som Linn vill vara. Någon som blir lyssnad på. Någon som är rolig och cool och till och med får uppmärksamhet från Noa, killen i klassen som Linn allra helst vill ha kontakt med. Men Selma är ju inte Linn – eller är hon?

Bjarke Schjødt Larsens Inte den du tror är första delen i en ny serie, Kaos, som ska fånga ”det kaos som livet som ung kan innebära”. Det är en lättläst bok, satt med hyggligt stor text och med varje ny mening på en ny rad (nytt stycke markeras istället med blankrad). Boken har klassningen Hegas-nivå 2, det vill säga ”enkelt språk med korta meningar”.

Handlingen är också avskalad. Här finns inga distraherande sidoberättelser, inga miljöbeskrivningar eller bakgrund. För en van läsare känns det såklart tunt, men det finns många unga läsare som behöver lättlästa och angelägna berättelser. Då känns Inte den du tror väl disponerad och fokuserad. Den målar upp en situation, ett problem, ett sätt att hantera det problemet, och delvis de konsekvenser som huvudpersonens agerande får.

Slutet är öppet – och ja, jag kommer att spoila det nu, så sluta genast att läsa om du inte vill veta! Jag gör det eftersom jag föreställer mig att du som läser den här recensionen kanske snarare än bokens tänkta målgrupp är en vuxen omkring den unga person som i första hand ska läsa boken. Kanske en förälder, en lärare eller skolbibliotekarie?

Så småningom väcker den populära Selma misstänksamhet bland Linns klasskompisar. Vem är hon egentligen? Varför hänger hon i deras Facebook-grupp? Misstänksamheten drivs inte minst av Anna, en ganska taskig och uppenbart svartsjuk tjej som vill ha Noa för sig själv – och Noa gillar ju Selma.

Linn känner sig alltså tvungen att berätta sanningen om sin identitetsstöld och där låter Schjødt Larsen berättelsen sluta:

Kan de förlåta mig?
Kan jag förlåta mig själv?
Jag vet inte …

Skulle du förlåta mig?

Som synes är den här berättelsen som gjord för att väcka diskussioner – i ett klassrum, mellan förälder och barn eller helt enkelt inom den unga läsaren. Den ställer angelägna frågor om både nätets möjligheter och risker. Man kan göra och testa så mycket, men hur vet man vad som är rätt? Hur skulle du själv känna om personen du börjat gilla på nätet visar sig ha ljugit om vem den är? Kan det vara okej att ljuga ibland? Kan Linn riktigt själv säga var Selma egentligen slutar och hon själv börjar? Det är så mycket lättare att börja ljuga än att sluta.