Mordet på statsministern en senvinterkväll 1986 har präglat landet. Händelsen har följt oss, jagat många även i mardrömmar. Oräkneliga är löpsedlarna, nyhetsinslagen, KU-förhören och böckerna, de sistnämnda skrivna av ihärdiga privatspanare. Det här är INTE ännu en sådan bok. Hans-Gunnar Axberger är INTE ute efter att ta reda på vem som mördade Olof Palme. Nej, syftet med denna undersökning är att förstå landet, samhället där detta kunde hända.

Jag sugs ännu en gång in i alla dessa detaljer. Mordplatsen invid Dekorimas skyltfönster. ”33-åringen” som hade uttryckt sitt Palmehat på ett café på Kungsgatan. Den skumma spelklubben Oxen där Sigge Cedergren presiderade. PKK-spåret och Hans Holmér och Ebbe Carlsson och Christer Pettersson och Skandiamannen. Dykningarna efter revolvern som utan tvivel var mordvapnet.
I och med PKK-spåret, entledigandet av Hans Holmér och den så kallade Ebbe Carlsson-affären blir det förbaskat stökigt. Det måste få vara så. Det hör till spelets regler att ingen, inte ens Hans-Gunnar Axberger, förmår rekonstruera allt det som hände hemma hos Ebbe i hans lägenhet i Tanto eller i det hemliga spaningshögkvarteret på Renstiernas gata, som denne lät upprätta parallellt med den ordinarie förundersökningen – allt med justitieministerns goda minne.

Därefter kommer vi till den del av den här historien som domineras av Christer Pettersson. Hans-Gunnar Axberger börjar med att skildra rättegångarna. Därefter djupdyker han i personen Christer Pettersson på ett för mig helt nytt sätt. Lisbeth Palmes utsatthet och rättsväsendets oförmåga att skydda en målsägande framstår i klar dager. Jag erinrar mig själv den råa folkhumorn från tiden. Den döpte snabbt en ny drink bestående av en del Explorer, två delar Bailey’s till ”Dräparn” eller ”Rotebroaren”. Allt detta utifrån ett pressfoto på den frikände med tre flaskor i pilsnergrepp. Den som till äventyrs upplever vår samtid som hätsk, kan lugnt konstatera att så har det varit hela tiden. Den blodtörstiga elakheten har funnits där konstant, strax under ytan.

Efter den friande domen i Svea hovrätt fortsatte mordutredningen, med samme huvudmisstänkte. Nu var huvudinriktningen de två felande komponenterna: mordvapen och motiv. Och så här fortsätter det i tur efter tur fram till det märkliga avslutet med powerpointen och en avliden försäkringstjänsteman.

Boken ger mig gåshud av tre skäl:
För det första: Hans-Gunnar Axberger är så mångkunnig. Efter ett långt yrkesliv i de högsta juridiska kretsarna, bland annat som justitieombudsman och pressombudsman, förmår han att knyta samman juridik, polisarbete, statsförvaltningsfrågor, partipolitik och personalia – mångahanda discipliner som tillsammans bär förklaringar till att det gick som det gick.

För det andra: Detta är nutidshistoria, men författaren strävar efter att ge historiska förklaringar till varför exempelvis åklagare har en ganska svag ställning i förhållande till Polisen, spåren leder tillbaka till Gustaf III; eller varför socialdemokratin känt skepsis inför Säpo.

För det tredje: Skildringen är lidelsefri. Hans-Gunnar Axberger framstår inte som partisk. Åtminstone kan inte jag märka någon som helst agenda. Annars finns det så många som skrivit om mordet för att rentvå sig, få revansch eller för att framhäva sig.

Okej, en kritik: här och där framskymtar ett berättarjag som gör en kommentar eller drar en slutsats. Så här kan det låta: ”På den här punkten kan jag heller inte förstå annat än att det han sa var vilseledande”. Jag rycker till varje gång detta ”jag” dyker upp och tycker nog att det hade varit bättre om det hade arbetats bort. Att texten är författarens undersökning, det begriper man ändå.

Och en bra undersökning är det.