Man kan ana att Elis pappa kanske tycker att Elis borde leka mer med andra barn. Som andra barn.

I vår trädgård har pappa byggt en trädkoja.
”Där kan du och dina kompisar leka rövare”, säger pappa.
Han har byggt en lådbil också, som jag kan racea med.
Men det bästa jag vet är att gå hem till mina tantkompisar.

Att döma av pappas idéer är Elis en pojke, eller kanske en flicka som borde leka lite tuffare lekar? Det framgår egentligen inte av Ester Roxbergs text eller direkt Nathalie Ruejas Jonssons bilder heller. Elis är ett barn som tycker om att hänga med sina tantkompisar. Få naglarnas målade i roliga färger hos Rosa, äta våfflor hos Gun, dammsuga hos Elsa eller mata Sivans orm Bosse med frysta möss.

Det är inte så mycket kön med Elis tantkompisar. Några är kanske mer typiska tanter än andra, men framför allt är de olika, med olika personligheter och intressen, styrkor och svagheter. En är tatuerad och har jobbat i skogen, en är så ängslig att hon knappt vågar öppna dörren, en annan äter nyponsoppa morgon, middag och kväll. Elis omfamnar dem alla, på barns självklara sätt.

Allra bäst tycker Elis i alla fall om Elsa.

Jag vet inte varför Elsa är min bästa tantkompis. Elsa är inte stark, hon har inga vackra eller spännande saker. Hon har inte ens några djur.
Och hon har inga historier att berätta.
Men det känns så bra när jag är där.

Så en dag när Elis kommer är inte Elsa där. Hennes hus är mörkt och tyst. Elsa är borta, och det hjälper inte hur man än letar. Elsa finns inte mer, och Elis vill inte vara med längre. Inte tycka om några tantkompisar om de bara kan försvinna på det där sättet.

Mina tantkompisar genomsyras av en mjuk värme och vänskap, där bild och text samspelar väl och med stor charm. Som läsare vill jag bara vara med och hänga med Elis och tanterna. Det är en så vänlig och tillåtande vänskap över generationsgränserna.

De äldsta och yngsta i samhället har väl också en hel del gemensamt, tänker jag. De är lite vid sidan av de stressade mitt-i-livet-vuxna med sitt livspussel och alla sina idéer om vad tillvaron ska vara. De har liksom tid att lyssna in varandra, och ta varandra för vad de är. Alla har något att erbjuda. Det är tankeväckande fint.