Undra och Vandra är två vänner som alltid funnits för varandra. De har följts åt på många spännande äventyr men även i den vanliga vardagen. Till stora städer med skyndande människor, upp på höga fjäll, till havs, till ödemarken och genom skogar. Ibland har vägen varit smal och ibland bred. Alltid har de peppat och hjälpt varandra. Skratt och glädje har varit deras följeslagare.

Vandra är en eldfärgad räv och Undra är en silvervit uggla. En dag säger räven:

-Jag måste ge mig iväg, sa Vandra.
-Varför? frågade Undra.
-Det bara är så, sa Vandra.
-Får jag följa med? frågade Undra.
-Den här gången går det inte, sa Vandra.
-Jag blir ensam, sa Undra.
-Du kommer aldrig vara ensam, sa Vandra.

Det är så vackert och så sorgligt. Jag gråter varje gång jag läser Den långa resan, även när jag läser den tillsammans med barn. Döden är drabbande och den som blir kvar kan känna sig lämnad i sticket.

Här är den gamla Vandra klok och lugnar sin vän. Räven känns trygg men trött och det är dags att dö. Det är inte förhandlingsbart.

Emelie Gårdelers illustrationer är ljuvliga. Det är som att varenda bilduppslag är ingången till en magisk tavla. Färgerna är drömskt lugnande. Det är organiskt och välarbetat och samarbetar fantastiskt bra med Sofia Hedmans texter. Ömheten mellan själsfränderna Vandra och Undra riktigt lyser i både bild och text. Det här är en andlöst vackert och sanslöst sorgligt bok. Men livet går vidare, trots gränslösa förluster. I illustrationerna bor även hoppet. Undra är hela tiden omgiven av andra djur som tyst och respektfullt väntar på att kliva fram.

Och dagen skulle komma på nytt. Kasta ljus på blommor och skorstenar och harar och hus. Där borta var horisonten. Havet och himlen tillsammans.