Recension

: Just nu har vi varandra
Just nu har vi varandra Sara Bergmark Elfgren Maria Fröhlich (illustratör)
2015
Rabén & Sjögren
6/10

Nu är nu – och sen då?

Utgiven 2015
ISBN 9789129694949
Sidor 32

Om författaren

Sara Bergmark Elfgren (född 1980) har arbetat som manusförfattare för film och teve och slog igenom på bokfronten med Engelsforstrilogin (Cirkeln, Eld och Nyckeln samt seriealbumet Berättelser från Engelsfors, 2011-2013) som hon skrivit tillsammans med vännen Mats Strandberg. 2015 kom barnboken Just nu har vi varandra, med bilder av Maria Fröhlich.

Sök efter boken

Tiden är en märklig sak. Ibland känns det som om den rinner iväg, ibland som om den står still. Ändå går tiden alltid lika fort.

Det är ämnet för Sara Bergmark Elfgrens och Maria Fröhlichs bilderbok Just nu har vi varandra, där huvudpersonen försöker få tiden innan kusinerna ska komma och hälsa på att gå fortare. De kommer klockan två, men tiden verkar närmast ha stannat på ett, och att hjälpa till att städa verkar inte hjälpa ett dugg.

Fast att fundera över tiden hjälper kanske? En gång har till och med mormor varit barn. En gång fanns det dinosaurier. Människor har egentligen inte funnits så länge. Kommer inte alltid att finnas.

Bara en sak är säker.

Alla stjärnor kommer slockna.

Jag brukar inte tycka att barnböcker kan vara för mörka. Livet och världen innehåller en hel del mörker, och barn behöver sätt att bearbeta det också, men på sina egna villkor. Här blixtrar dock undergångsperspektivet förbi som hastigast, på ett sätt som nog kan bli obegripligt och läskigt för små läsare/lyssnare. ”Alla stjärnor kommer slockna.” Vad ska man göra med det?

Andra uppslag är betydligt mer vardagsnära, som det om att ”Till och med min mormor var liten en gång”. Där finns olika versioner av mormor som bäbis, barn, ung vuxen och gammal avbildad som i en ålderstrappa där till slut bara en blombukett och en förtvivlad mamma finns kvar. Sorgen fångas fint mellan bild och text:

Ingen kan stanna tiden, säger mamma.

Inte ens om man verkligen vill.

Det är många allvarliga tankar som rymd den där timmen innan kusinerna kommer. Födelse och död, urtid och framtid. Och så valtid, en av mina personliga favoriter. Är tiden kanske annorlunda om man glider fram i havet och blir tvåhundra år gammal?

Det fragmentariska är både charmen och lite problematiskt. Det är väldigt stora frågor som trycks in på liten yta.

En dag är vi alla borta. Är det ändå inte en lite mörk och abstrakt sensmoral för en barnbok?

Ella Andrén

Publicerad: 2015-10-27 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-26 21:07

Kategori: Recension | Recension: #6319

3 kommentarer

Hej!
Jag brukar inte kommentera på recensioner, men jag vänder mig mot att bokens sensmoral skulle vara ”en dag är vi alla borta”. I din formulering får du det att låta som att det är så boken slutar, medan det verkligen inte är så. Efter rymduppslaget kommer ju det som ÄR bokens sensmoral (är dock lite allergisk mot det ordet, hehe ): ”just nu har vi varandra” och vi får landa i en trygg kram. Sen kommer alla kusinerna inrusande med värme och glädje. Livet fortsätter. Du får självklart tycka att boken är för mörk ändå, och känslan av ”undergång” kanske är ditt bestående uttryck. Men det är inte så boken är uppbyggd. Vi har fått många fina reaktioner från barn, och boken har till och med har fungerat som en tröstebok för de som har förlorat anhöriga. Just för att den landar i livet, inte i mörkret. Alla barn och vuxna är olika som individer, och självklart passar inte en bok för alla, men jag kände att jag var tvungen att betona detta.
Med vänliga hälsningar,
Sara Bergmark Elfgren

Sara Oregistrerad 2015-10-28 10:24
 

(Och jag menar förstås ”ditt bestående INTRYCK”)

Sara Oregistrerad 2015-10-28 10:27
 

”Sensmoral” får ju gärna läsas lite med glimten i ögat. Mitt intryck av boken som helhet är väl snarare ganska trivsam, men just därför reagerade jag på att rätt allvarliga och läskiga saker behandlas närmast i förbifarten. Har mött en hel del barn ända uppåt 12-13-årsåldern som blivit påtagligt skrämda av tanken på att solen kommer att slockna och sådant (och var rätt ängslig för sådant själv, framför allt själva tanken på att hela solen brinner. För att inte tala om att mormor skulle kunna dö). Kan också tänka mig att för många mindre barn är sånt lite för abstrakt för att noteras särskilt alls. Barn är ju helt enkelt väldigt olika.

Ella Andrén Redaktionen 2015-10-28 10:57
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?