Recension

: Doris drar
Doris drar Pija Lindenbaum
2015
Lilla piratförlaget
9/10

Där får man ha vilka kläder man vill och kanske är det tivoli hela dagarna

Utgiven 2015
ISBN 9789187707384
Sidor 34
Illustratör Pija Lindenbaum

Om författaren

Pija Lindenbaum, född 1955, uppvuxen i Sundsvall. Hon är utbildad på Konstfack och arbetar som tecknare, formgivare och författare. Några av hennes mest uppmärksammade bilderböcker är Else-Marie och småpapporna, Boken om Bodil och trilogin om Gittan. Hon har bland annat tilldelats Elsa Beskow-plaketten och Augustpriset.

Sök efter boken

Det är min cykel han håller på med. Han som heter Egon. Vi bor här, jag och mamma. Och Janne och den där killen som har cykeln.

Nu säjer mamma nåt om åka. Men jag är inte klar.
Med taket.
Och en backe nerför.
Och ett stopp här så att barna inte ramlar i sjön.
- Kom med en gång, ropar mamma.
Fast jag bygger vägen.
- Doris! Nu! skriker hon.

Doris har det inte lätt. Hon som helst av allt vill leka för sig själv, i de kläder hon själv har valt. Inte alls följa med mamma och pappa på fika. Och så en odräglig storebror, som får strössla tårtan ändå. När Doris var tvungen att ta på sig finklänningen för att få göra det!

Nej, rättvist är det inte, i Doris värld. ”Varför ska vi dit fast jag inte vill? Jag tänker stanna här till kalaset är slut.” Sur sjunker hon ner och gömmer sig i bilen. Aldrig att mamma och pappa och Egon kan gå och lämna henne här, alldeles själv. Väl? Fast det gör de. Vinkar hejdå, tror att de styr över henne. Och så blir man utskrattad för att man knäppt koftan fel. Och ingen hjälp med att bre mackan heller, och får plocka upp efter slarverbrodern, nej vad är detta? Doris skiter i det här nu. Doris drar.

När jag var liten och blev ovän med mamma hände det att jag rymde till farmor. Det var bara tvärs över vägen, och farmor blev alltid glad när jag kom, jag fick saft och farmorskex med choklad. Man får förmoda att hon ringde till mamma, och att det aldrig riktigt blev den där efterlängtade avgrundsdjupa saknaden och ”nu ska de väl ångra sig!”-känslan som man så hett önskade att de dumma föräldrarna skulle känna.

Doris_uppslag1

Dumma, dumma mamma. Doris hår blir vilt och långt av ilska. Och här slutar verkligheten, och surrealismen tar vid.

Jag kan gå till ett ställe jag inte vet. Där man får ha vilka kläder man vill
och kanske är det tivoli hela dagarna. Eller cirkus. Allt är gratis,
så barnen behöver inte fråga. Eller så går jag till Armin.

Världen är så oändligt stor, och den kan vara precis vad Doris vill att den ska vara. Om man inte vill förstå vad folk säger kan man låtsas att de pratar kinesiska. Bergen blir rosa, det är nästan som Göteborg. Lindenbaum kastar sig friskt, i både bild och text. I fjärran glänser ett slott med tinnar och torn. Den lilla bäcken är kanske en jättestor flod egentligen, med bara en ranglig bro över. En westernsaga med kaktusar och rävar. Och nåde den som säger att Doris sjömanskostym är för liten! Då börjar det pirra i håret. ”Hjääääälp! skriker dom och springer iväg. Dom tål ju ingenting.”

Doris_uppslag 2

Att läsa Doris drar är att kastas ner i en värld av total anarki. Det är roligt och fullkomligt galet. Kan man skriva så här? tänker jag.

Det finns ord som får mig att reagera och se författaren bakom istället. ”Ryggan”, säger barn så idag? Och så saknar jag en hårdare uppläxning av slappa storebror, som befinner sig i ytterligare en värld av trots. Mer nära besläktad med dataspel än isbjörnar. Fast det är också befriande att läsa om föräldrar som kommer till korta. Det står mig upp i halsen med bilden av de perfekta föräldrarna. Som ser barnen som sina livsprojekt och sätter de i första rummet så intensivt att de själva går under. Och det är väl inte så vettigt heller? Doris föräldrar ger en mer balanserad bild. Det är inte så lätt alltid att sammanföra två skilsmässofamiljer. Samtidigt som mamma och Janne är så förälskade i varandra att de inte riktigt har tid att fördjupa sig i nyanser.

Men: detta är bara saker som sker mellan raderna, i periferin. I centrum står Doris, och det är härligt befriande att följa i hennes fotspår.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-10-27 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-26 20:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6315

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?