Recension

: Gittan gömmer bort sig
Gittan gömmer bort sig Pija Lindenbaum
2011
Raben&Sjögren
8/10

Är Gittan en ö?

Utgiven 2011
ISBN 9129677173
Sidor 32
Illustratör Pija Lindenbaum

Om författaren

Fotograf: Peter Jönsson

Pija Lindenbaum, född 1955, uppvuxen i Sundsvall. Hon är utbildad på Konstfack och arbetar som tecknare, formgivare och författare. Några av hennes mest uppmärksammade bilderböcker är Else-Marie och småpapporna, Boken om Bodil och trilogin om Gittan. Hon har bland annat tilldelats Elsa Beskow-plaketten och Augustpriset.

Sök efter boken

Gittan gömmer bort sig är fjärde boken om försiktiga Gittan. Första boken, Gittan och fårskallarna, är tillägnad ”alla barn som sitter i skuggan, med strumporna på.” Och det är precis vad det handlar om. Det finns massor med vuxna och en del barn som tycker att Pippi Långstrump är kul och fräsig när hon hyllar en levnadsvisdom som annars brukar vara vanligare hos yuppies och stekare: ”Strunta i vad alla andra säger, du är stark och rik så du kan göra som du själv vill.”

Men Gittan gillar inte Pippi, hon är en anti-Pippi. Hon vill inte ens vara Tommy och Annika; den sista kompis i världen hon vill ha är en som struntar i alla regler. Därför blir hon också stressad när Hjördis i den nya boken, Gittan gömmer bort sig, tycker att dom ska strunta i den übercoola barnflickan Pumas förbud mot att gå in i småttingarnas rum. Tveksamt hänger Gittan på, och passivt ser hon hur Hjördis väcker småbarnen och börjar leka med dem.

Hjördis tycker att barnen är trista och bestämmer att de ska bära tillbaka dem, och då tycker Gittan att hon kan hjälpa till, hon vill ju få ett slut på det här jobbiga regelbrytandet. Men då sker katastrofen: hon tappar barnet i golvet, det börjar skrika och får en bula i huvudet. Puma kommer inspringande och ropar ”VAD HAR DU GJORT?”.

Gittan blir förfärad, springer upp till sin egen lägenhet och gömmer sig i garderoben. Där kommer Gittans obligatoriska fantasidjur fram, och i den här parallella världen bestämmer Gittan. Med fantasidjuren kan hon överträda de regler och normer som hon annars låter styra sin vardag. Till skillnad från småttingarna, som Gittan inte ville busa med, så tycker de här vesselliknande djuren att det bästa som finns är att bli runtomkringkastade och tappade i golvet. Det ringer på ytterdörren och verkligheten bryter in, i form av Puma som undrar om vill komma ner och äta glass och om hon ska rita en cool tatuering på armen.

Pija Lindebaum är, precis som Astrid Lindgren, lojal mot barnens perspektiv. Genom bilderna ser Gittan upp på de vuxna, och bildernas färger ändras efter hennes känslor. Eftersom perspektivet är lojalt mot barnet kan vi fråga oss vad är det för värld som Pippi och Gittan möter. Übercoola Puma struntar i att Hjördis röjer runt och att det ligger leksaker överallt, och hon har ingen ambition att leka med något av barnen – hon vill lyssna på musik och läsa bok. Hon varken uppfostrar eller är kompis. Först när hon skällt ut Gittan söker hon kontakt.

Nils i sin blåa jacka är det barn som Gittan ser upp till och vill leka med i Gittanböckerna, men Nils tycker bara att hon är intressant när inget annat händer. Är han en symbol för den blåfärgade, manliga maktutövning som Gittan inte har tillgång till, annat än genom fantasin? Och är då den blå hink som Gittan ständigt drar runt på, och då och då fyller med eget innehåll, hennes försök att skapa något eget mitt i allt detta blåa?

I Gittan gömmer bort sig finns en enda bild på en bekymrad pappa, men i övrigt representeras samhället och vuxenvärlden i Gittanböckerna i normala fall av en uppsättning regler och konventioner som man ska lyda. I Gittans fall är dessa regler internaliserade, hon lyder utan att bli tillsagd, medan Pippi – som ju också möter en vuxenvärld som bara är regler utan etisk betydelse – inte ens förstår att det finns några regler.

När Gittan fantiserar och hittar på verkar hon ha ett starkt uppdämt behov av att få vara någon annan än sitt vanliga inåtvända, känsliga jag. Men ute i verkligheten finns det ingen som ser detta behov. Eftersom ingen ser Gittan som något annat än det hon visar fram, så måste all förändring komma inifrån.

Sådant är väl okej i en barnbok, där frånvarande föräldrar är en litterär konvention. Men som en utsaga om sakernas tillstånd verkar det peka mot en extremindividualistisk inställning, som vi stöter på både hos Oprah Winfrey och i en lång rad barnböcker: det är helt okej att vara inåtvänd och sakna självförtroende, men om du vill ändra på den saken så är det upp till dig själv; hoppas inte på att någon annan är beredd på att ändra sig. Men i denna fjärde Gittan-bok är det mindre nattsvart. Mot slutet av boken framkommer det att coola Puma faktiskt är en bra kompis. Det är inte längre bara en fantasi: världen ser Gittan, hon är inte en ö.

Kettil Johansson

Publicerad: 2011-10-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-10-14 11:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4362

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?