Jag vet att nu har det hänt igen

Jag vet: det är alltid någons bror,

någons vän

“Om att vara barn och ha våldet helt nära. En bok att läsa tillsammans.” står det på baksidan av Någons bror. Boken är skriven av Viveka Sjögren i samarbete med klass 5A och 5B i Fittjaskolan under hösten 2022.

Nu skriver vi januari 2024. Det gånga året beskrivs som ett rekordår när det kommer till unga offer och förövare i den våldsvåg som slog mot Stockholm 2023. Det senaste året har jag, precis som många andra, haft våldet nära. I mitt jobb på biblioteket träffar jag också barn och unga som lever alldeles i närheten av det. Någon de känner är kanske död ute på torget, på stationen, bakom fritidsgården, i lägenheten bredvid. Då önskar jag en bok som Någons bror att ta fram. Och att barnen ska ha någon att läsa den tillsammans med.

Även om jag inser att alla inte har det, åtminstone inte rent fysiskt, blir det inte en ensam syssla att läsa den här boken. I Någons bror hörs ett kollektiv av barnröster i korta, rimmade textstycken. Den inleds med ett jag: “Jag vet det när jag hör helikoptern över taken/ Jag hade somnat men nu är jag vaken”. Men snart är alla där: mammorna, papporna, lärarna, en syster och en vän. Jaget växlar över till ett vi och det är många, många som sörjer någons bror.

En bror som var arg som var glad som var snäll

Som föddes och levde här tills i kväll

Han var någons bror, men nu är han död

Snart läggs den första blomman på marken,

en röd

Bilderna börjar i det blåljusblåa. Helikoptrar hovrar mellan höghusen och lyser ut i mörkret. Även här har barnen satt sin prägel på det berättade. Det är illstrationer i krita och blyerts och korta rader skrivna med barns handstil integrerade i bilden. På dödsplatserna trängs meddelandena och teckningar som lämnats där:

Högen blir ett berg säkert högre än husen

vi som sörjer någons bror är fler än flera tusen

Jag tänker på alla skratt han hade som aldrig kommer skrattas

och alla ord han skulle säga som liksom kommer fattas

Det finns mycket en kan vilja lämna åt den som är död. Som chipspåsar, regnbågar, sandslott, en fingervirkning eller en teckning av en sol. Jag tycker mycket om de textstycken där det blir synligt som en slags poesi genom fraser som “vingslag av änglar/och jätteledsen valsång”. Varje enskild sak fungerar som personlig kommunikation – ett hemligt språk mellan den levande och den döda – där barnperspektivet blir extra tydligt.

Jag lyssnar på ett samtal om Någons bror i P1:s Studio ett. Där intervjuas Tove Lundholm, förskolerektor i Huddinge, och hon säger såhär:

“Man pratar på det sättet att man lyfter det som barnen blir nyfikna på.”. Hon tar upp möjligheten att samtala med barn om svåra saker med hjälp av böcker. Det kan handla om ett barn som går förbi en hög med rosor på en dödsplats och behöver hjälp att förstå och prata om vad som har hänt. Då kan en bok vara en väg in i ett sådant samtal. En bok som fångar upp och sätter ord på, men som också, med hjälp av bild och text i kombination, ger ett sammanhang åt det upplevda. Det kan handla om en stämning, en känsla eller en märklig detalj som är svår att förstå.

Precis som Blå ugglan som jag skrev om för ett tag sen, är Någons bror i första hand en bok om sorg. Döden är synlig främst i det underliggande; i de tysta ansiktena, ljusen och blommorna, de sökande barnhänderna, det som fattas och saknas. I allt detta är böcker som Någons bror en plats för barn att vara på bortom tidningsrubriker, nyhetsfragment, vuxnas tystnad eller undvikande svar. Någonstans att ta vägen med sin sorg.