Julia är en skadskjuten akademiker, en utmobbad filosofie doktor. Hon är också en kunskapstörstande sjuksköterskestuderande och ett hårt arbetande vårdbiträde i hemtjänsten. Och mor till en liten son. Tiden är framför allt nu, 2020 och 2021, men med längre återblickar på åren dessförinnan; studieåren, doktorandåren.

Julia är en högpresterande person, oavsett vad hon tar sig för, en sådan som tycks ha väldigt lätt för sig – kanske för lätt, visar det sig under doktorandstudierna. Hon kastar sig in i sitt avhandlingsskrivande, följer tidplanen, håller i seminarier och deltar i olika grupper och aktiviteter men det tycks inte räcka. Hon kämpar inte tillräckligt mycket, hon lider inte som man ska för kunskapen, för vetenskapen. Främst är det en person som kritiserar henne men han är tongivande på institutionen och får andra med sig – eller får han det, hur mycket är det egentligen som mer sker i Julias huvud än i det yttre?

Hur som helst tecknas den högre utbildningen som en mycket dysfunktionell miljö med en snedvriden auktoritetstro och skeva ideal. Kritiken mot akademin blir lite för hård, lite för bitter, även om det som kan te sig som en karikatyr mycket väl kan vara direkt kalkerat från verkligheten. Det är som om den får bli symbolen för allt ont hon åsamkats och jag vacklar mellan att ömka denna skadade person och att tänka att hon ju ganska ofta utsätter sig för det hon säger sig vilja undvika.

I stället är det främst tillvaron i hemtjänsten som skildras på ett positivt sätt. Arbetet är hårt och ansvaret är stort men nyttan hon gör är tydlig och omedelbar. Samtidigt är coronatiden väldigt speciell för de som arbetar inom vård och omsorg. Julia är ju genom sitt yrke en av de som anklagas för att sprida smitta hos de äldre, sköra och svaga, hur försiktig och ansvarstagande hon än är, både vad gäller handskar, handsprit och visir och att isolera sig så gott det nu går. Men jämte oron finns värdighet, kärlek och respekt för brukarna och jag skulle säga att det är där boken är som bäst när den ger ett annat perspektiv än det gängse.

Författaren har så många yttre likheter med sin huvudperson – hon har doktorerat i historia i Uppsala, är undersköterska och studerar till sjuksköterska enligt författarpresentationen – att det är svårt att inte läsa romanen som en biografi, på gott och ont. Hon vet uppenbarligen vad hon talar om men det lägger sig också i vägen.

Jämte det mer konkreta skeendet finns reflektioner kring historiker och sociologer, en teoretisk överbyggnad som är på sätt och vis logisk men ibland lite malplacerad, även om jag kan njuta av formuleringarna när Julia tar med sig sina kunskaper mellan områdena. Hon tänker och jag tycker om tänkande människor, verkliga och fiktiva. Hon är medveten om roller och strukturer och kan sätta ord på dem, både inom sig själv och utåt, för andra. Däremot har jag svårt för de små inpassen riktade till läsaren och den ibland ganska raljerande tonen, som väl är till för att bryta udden av de ”heliga” treenigheterna och de oheliga allianserna men som jag också tycker förringar allvaret som faktiskt finns där.