Folk med ångest är en av de hyllade böckerna i raden av hyllade böcker av den internationella författarsuccén Fredrik Backman. Jag tar mig an boken med viss skepsis för utifrån vad jag hört om hans författarskap så gissar jag att jag inte är rätt läsare för hans böcker. Det visar sig att jag i alla fall delvis har fel.

Till en början så är det visst väldigt välskrivet – nästan för välskrivet, det flyter på så himla lent och fint – men samtidigt väl överkäckt för min smak. Men det finns ändå en sak som jag gillar skarpt och det är att Backman inte väjer för svåra frågor. Trots att klämkäckheten står som spön i backen är det aldrig någonsin så att det tunga och mörka i den här boken slätas över eller skämtas bort. Tvärtom så fungerar humorn i boken just mot en klangbotten av ett allvar som är seriöst – precis så som riktigt bra humor byggs upp.

Det är en intrikat väv av olika relationer som vävs samman i berättelsen där ett misslyckat rån av en slump råkar bli ett gisslandrama mitt i en lägenhetsvisning med ett antal olika par-konstellationer. Där finns det smågnabbandes gravida paret som behöver något större och det rutingnabbandes äldre paret som köper och renoverar lägenheter för att något måste de ju ta sig till. Sedan är där också flera komplicerade förälder-barn-relationer och dessutom några som mest kämpar med relationen till sig själva.

Relationerna är både humoristiskt och ömsint gestaltade och det är lätt att både blir irriterad på och känna med karaktärerna. En utmaning för boken är dock att det är så många karaktärer som ska få komma fram och det finns ingen tydlig huvudperson utan det är mer ett galleri som sveper förbi utan någon tydlig förankringspunkt för läsaren. Till stor del vägs det dock upp av hur fint allt vävs samman i slutet. Backmans roman är på en gång lättsmält, rolig och ömsint när han tar upp några av de tyngsta sakerna i livet.