Någonstans i ett kylslaget norrländskt sjuttiotal inleder en tjugofyraårig maoist en kärleksaffär med en gift socialdemokratisk kontorist. Med utgångspunkt i den hemliga relationen målar Anneli Furmark in karaktärer i det vintriga landskapet som alltjämt skiftar i svart, blått och någon gång en gul nyans. En efter en får personerna som är närmast knutna till den kontorsarbetande Siv och den järnverksarbetande kommunisten Ulrik sina egna kapitel. Sivs barn är ute och sladdar i raggarbilar, köper godis eller tjuvläser dagböcker. Längtar och oroar sig. Bland de vuxna i historien pågår ett ständigt politiskt samtal. Vid sidan av Ulriks yrkesarbetande går livet ut på att ha ändlösa partimöten och studiecirklar och kränga tidningen Gnistan. Samt att hålla koll på varandra. Tidigt i historien gör sig misstänkliggörandet och paranoian inom den tajta kommunistgrupperingen påmind. Ju längre tiden går desto mer smyger sig en kvävande känsla på. Den flerlagrade storyn ger således läsaren en samhällshistoriskt intressant inblick i hur politiska falanger många gånger utmynnat i olika former av sekterism.

Furmark har en vass känsla för detaljer som ger många mellan-raderna-effekter. Som när Siv och Ulrik ligger och kelar och sprickan mellan dem gör sig tydlig i konversationen om politisk radikalitet och kärlek. Men också genom att bilden av Marx över sängen kastar, nästan som ett porträtt i en spökhistoria där ögonen följer efter en, en dömande och utstirrande blick över det älskande paret.

Lågmäldheten är och har varit Anneli Furmarks främsta verktyg och styrka både i skildringarna av omgivningen och i nedslagen i livshistorierna som serien följer. Människor och miljö blir till en sorts speglar för varandra. Den röda vintern knyts ur den aspekten samman med flera av hennes tidigare böcker. Kanske främst Fiskarna i havet, om livet på en konstskola belägen bland karga västkustklippor, Jordens medelpunkt, om en splittrad familjs resa till Island och den fina serienovellsamlingen Jamen förlåt då. Tyvärr är det kanske också därför som hennes böcker, trots flera utmärkelser, inte riktigt får den uppmärksamhet som de förtjänar. Graden av direkt slagkraftighet och formen spelar förstås in. Humor och/eller samhällskritik i enrutesformat är betydligt enklare att lyfta fram och sprida än längre berättelser. Ungefär som att sätta en catchy poplåt kontra ett episkt långsamt växande sammanhängande album.